Författardrömmar

Att längta bort och längta hem

/ annisvensson / 3 kommentarer

Skiathos_villaalexis

Den här veckan har jag turen att befinna mig tillsammans med min dotter på en fin liten grekisk ö, Skiathos.

Det visade sig att vi valt både rätt ö och rätt hotell, Villa Alexis. Ett litet mysigt hotell med storslagen utsikt över det stora vida havet. Precis som jag vill ha det. En plats där himlen möter havet.

Innan vi åkte ville jag bara bort, helst så långt bort som möjligt. Kanske för att glömma alla måsten, få vila från tankar, jobb, tidiga morgnar och allt annat som just nu pågår i vardagen. Och för att få tid att umgås med min dotter på tu man hand, fundera och kanske hitta tillbaka till orden igen.

Det visade sig bli svårt. Visst njuter jag av ledigheten, platsen, maten, av ljudet från havets vågor, av solen och den varma sanden. Ändå längtar jag hem. Det finns så mycket där som är oavslutat och osäkert.

Inte har det blivit mycket skrivet, men de två sista dagarna så har vädret varit sämre och jag har handskrivit lite mer än åtta sidor text i raskt tempo. En del av det jag skrivit här kommer att ingå i en bok om folkbildning och hälsa som kommer ut i höst via Hansson@Notis Förlag. Jag är medförfattare i bok nummer två och tre i en serie om tre, tillsammans med runt hundra andra författare. Ja, kanske kan jag kalla mig författare snart 🙂

Nu är det bara en dag kvar här på Skiathos och jag längtar hem. Men jag vet att när jag är hemma igen kommer jag längta tillbaka hit. Att leva i nuet är något jag brukar prata om, men just nu är det galet svårt.

Ser fram emot den dag när jag kan vara nöjd med att vara där jag är. Och jag ser det tydligt framför mig, en målbild. Det är dagen då min första alldeles egna bok blir publicerad och får se dagens ljus. Den dagen kommer jag att vara nöjd med att vara precis där jag är.

Brukar du längta hem när du är borta och längta bort när du är hemma?

/Anni

När en dörr stängs, öppnas en annan

/ annisvensson / 9 kommentarer
door_Arno_Smit

Foto: Arno Smit

Det där är ett uttryck jag hört då och då och ibland har jag tänkt att det kanske ligger något i det. Ibland har jag tvekat.

Den senaste tiden har en del omvälvande besked och livsavgörande förändringar skett. Ibland ställs saker på sin spets och livet tar en ny och kanske helt oväntad vändning.

Helt nyligen hände det mig och för en tid försvann orden. Jag tappade förmågan att både tänka och skriva och hade fullt upp med att ta mig igenom dagen. För en liten stund tänkte jag att det där med skrivandet var en sak jag skulle ge upp, men ganska snart, bara en dag senare, mitt i det omvälvande och svåra kom ett mejl.

Det var ifrån, en för mig, helt okänd, ung tjej som inte hade en aning om min situation just där och då. Och det var ett viktigt mejl. Hon skrev (och jag har bett om hennes tillåtelse att publicera ett utdrag):

”Hejsan! Mitt namn är Xxxxx och jag är 21 år.

Jag sökte runt på internet och kom in på en inspirerande artikel om dig där du ger tips på hur man ska lyckas nå sina drömmar.  Jag är en tjej som brinner för att följa min egen väg. Jag vill nå  ut till våra medmänniskor. I hela mitt liv har jag tryckt ner mig själv och blivit nertryckt. I hela mitt liv har jag också försökt hjälpa andra att må bra, men nu vill jag verkligen ta det några steg längre. Nå ut till fler och kunna hjälpa till genom att peppa och få andra att öppna ögonen för världen och verkligen se att livet blir precis hur man ser på det.  Jag håller tummarna att du ser mitt mejl och svarar, då du är en stor inspiration för mig. ”

Mitt i kaoset av virrvarr och ett liv vänt upp och ner kom det här fina mejlet från en person som berättar att det jag skrivit gjort stor skillnad i hennes liv. Och det kom en dag då jag behövde höra det som allra mest. Jag är hennes inspiration, tack vare det jag tidigare skrivit och delat med mig av.

Och det känns både märkligt och omtumlande och att det skedde precis just då. Är inte det märkligt och lite förunderligt? Oavsett, så är jag tacksam. För just det där mejlet just den där dagen fick mig att gå vidare, plocka upp mig själv, pennan och se att att livet fortsätter. Det förunderliga.

Dagarna gick och det kom ytterligare tunga besked. Ibland är det bara så. Livet. Du nås av sorgliga besked, människor i din omgivning blir sjuka, har barn som inte mår bra och människor går skilda vägar och tappar bort varandra av anledningar som kanske egentligen hade varit möjliga att lösa.

Häromdagen var ännu en sådan dag. En tung dag. Och jag tänkte att det här med att skriva ska jag kanske ändå lägga på hyllan.

Samma dag, bara en liten stund senare kommer ett mejl. Det är chefredaktören på en större veckotidning som meddelar att mina texter är intressanta. Och att han gärna publicerar min tredje krönika. Visserligen inte förrän i höst/vinter eftersom publiceringsschemat är fullt fram till dess, men ändå. Publicering! Det jag skriver är något värt. Det är viktigt, jag kan och det sker just här och nu.

Kan jag så kan du. Och jag ska fortsätta följa min dröm. Om att bli författare. Och att bli en av de bästa kommunikatörerna. För att jag vill och för att jag kan. För att det är min passion och för att mina ord spelar roll, och någon gång då och då, till och med gör skillnad i andra människors liv.

Tack bästa M, chefredaktör på den stora veckotidningen och tack du modiga Xxxxx som mejlade mig nyligen och bad om råd. Jag är övertygad om att även du kommer att nå dina mål. För både du och jag vet att också du har något viktigt att berätta.

Och jag vet. Även om det inte känns så nu så kommer fler dörrar, som jag inte har en aning om att de finns, att öppnas.

Och livet kommer tillbaka.

/Anni

Och vinnaren är – Anni Svensson!

/ annisvensson / 10 kommentarer

Idag gjorde jag tjolahoppsasteg för andra gången i mitt liv. Jag fick nämligen veta att jag vunnit mitt livs första skrivartävling. Bara en gång tidigare har jag varit med i en sån tävling och då vann jag inte, men nu är det jag som är vinnare!

Det känns både helt fantastiskt och lite osannolikt. Men jag är ju den som brukar tjata om hur viktigt det är att följa sina drömmar. Och envis är jag ju som bekant. Det känns så otroligt kul att en novell jag skriver (och som legat i byrålådan en tid) har potential. För idag utsågs just min inledning till det vinnande bidraget! Hurra!

Vad handlar det om egentligen då och vad har jag vunnit? Jo, så här såg uppgiften ut:

”Författaren Peo Bengtsson, som är aktuell med sin senaste roman Vara Frank, erbjuder dig möjligheten att diskutera inledningen i ditt skrivprojekt över telefon i en timme. Allt du behöver göra är att delta i tävlingen på Litteratursalongens Facebooksida. För att delta i tävlingen behöver du bara skriva inledningen till ett skrivprojekt (max 60 ord). Vinnaren utser av Peo Bengtsson. Om du skulle vara den lyckliga vinnaren (och det är jag!) skickar du din inledning på max 3 000 ord och en korts synopsis till Peo Bengtsson som sedan kontaktar dig för en timmes coachning över telefon.”

Min inledning som jag tävlade med:

”Det är över nu”, viskar han som sitter på stolen bredvid sängen samtidigt som den blonda sköterskan med försiktiga steg lämnar rummet. Som om hon inte vill väcka någon som sover eller störa mannen på stolen. Vad är över? tänker jag, fortfarande med blicken riktad mot rummets enda fönster. Här sitter jag i taket, kikar på kroppen i sängen och…

Du kan läsa mer på Litteratursalongen.se: ”Och vinnaren är…”

Nu ska jag fira! Och kom ihåg – ingenting är omöjligt, även med små steg kommer man långt 😉

/Anni

Ps. Nu när jag känner mig lite modig vill jag även passa på att tipsa om min sida där du kan signa upp dig för att få veta när jag kommer ut med min första bok på temat Ingenting är omöjligt. Bara gör´t så lovar jag att skriva klart! Tack!

Musik att skriva till.

/ annisvensson / Lämna en kommentar
Foto: Umberto Cofini

Foto: Umberto Cofini

Såg ett inlägg på Twitter igår som handlade om musik att skriva till. Och vips! kom jag på att jag har en hel del musik som jag skriver bra till.  Det borde jag dela med mig av till andra skrivare så kanske vi tillsammans kan göra listan längre?

Efterlysning: Musik att skriva till! Inga svenska texter eller annat förvillande.

Det handlar om musik som inte stör, som finns i bakgrunden och snarare kompletterar skrivarflödet än att pocka på uppmärksamhet.  Vilken musik jag väljer beror på vad jag skriver och vilken sinnesstämning jag vill locka fram hos mina karaktärer eller vilken stämning jag vill ha i min berättelse.

Här är min lista med några exempel. Har du fler förslag? Hjälp mig att bygga en spellista för skrivande!

  1. ”Spiegel im spiegel” – Arvo Pärt
  2.  ”Ocean peace” – Steven Snow (Album Dolphin sounds with music)
  3.  ”The ocean above” – Steven Snow (Album, Dolphin sounds with music)
  4. ”Over the rainbow” – Israel Kamakawiwo´ole
  5. ”De fyra årstiderna, våren” – Vivaldi
  6.  ”Fur Elise” – Beethoven
  7.  ”Shades of chakra” – Masala Roo (Album, Music for yoga 2016=många bra)
  8.  ”Only time” – Enya
  9.  ”Carribean blue” – Enya
  10.  ”The humming” – Enya
  11. ”Divine sorrow” – Wycleaf Jean och Avicii
  12. ”Love last forever” – Mando Diao

Lyssnar du på musik när du skriver? I så fall vilken? Berätta gärna så fyller jag på listan. Tusen tack!

/Anni

Ps. Och glad påsk till er alla, från sjukstugan. Ska nu försöka mig på en kort promenad, vilket också brukar vara bra för kreativiteten.

Inte ensam.

/ annisvensson / 7 kommentarer

stran

Träffade en bekant nyligen som berättade att hon följt min blogg och att hon ofta känt att det jag skriver är sånt hon tänkt och formulerat tyst för sig själv,  men inte kunnat sätta ord på. Hon berättade också att hon blir lite sugen på att skriva själv när hon läser mina texter.

Det är den sortens dialog och återkoppling som gör skrivandet värt skrivandets alla mödor. För det är tufft att vara skrivare ibland, även om det också är det roligaste som finns. Kan eller kan jag kanske inte formulera saker på rätt sätt? Tvivel i stora mått, när det kommer till det skönlitterära skrivandet. När det gäller det professionella arbetet som kommunikatör finns inte alls de tankarna, eftersom det är beprövad och känd mark som jag kan väl efter många års träning och erfarenhet.  Även om man alltid kan lära sig mer. Inom kommunikation finns alltid något nytt och det är kanske en av anledningarna till att det är så himla roligt att jobba med.

Den där känslan av tvivel tror jag många av oss kan känna igen oss i när det gäller att prova nya områden som visar sig vara särskilt viktiga. Vare sig det gäller skönlitterärt skrivande, annat kreativt skapande eller perioder i livet där man beträder ny mark eller råkar ut för saker man inte räknat med. En känsla av ensamhet och svårighet i att se att någon annan kanske har samma bekymmer. Och det var också så jag kände när jag var liten och inte alltid kunde finna min plats i tillvaron. Det var så jag kände ibland när jag var tonåring och livet gungade. Och det är så jag känt flera gånger senare när jag ska sätta ord på upplevelser, mina egna eller andras. För det är ju som bekant så att för de flesta av oss, går livet både upp och ner och det blir inte alltid som man tänkt sig. Inte alls. Och man får hitta  nya sätt att förhålla sig, försöka förstå, kanske lära sig något och gå vidare. Ta en ny väg.

Jag har tidigare nämnt att biblioteket var och är en av mina favoritplatser. Där finns berättelserna, människorna och författarna som berättar en historia. Något jag kan känna igen mig i, känna tillhörighet med och kanske framför allt känna att – jag inte är ensam om tvivel, funderingar eller andra saker som påverkat mig genom livet.

Kanske har skrivandet blivit så viktigt för mig för att jag vill ge något tillbaka. Till alla de författare, vars böcker jag fann och fortfarande hittar på biblioteket. Ett slags tack till alla de som skrev och som hjälpt mig förstå att jag inte är, var eller någonsin kommer vara ensam.

För nu skriver jag. Och en del frågar mig, varför tar det så lång tid? Att skriva en bok, hur svårt kan det vara egentligen? Och hur lång tid kommer det ta innan du är klar?

Och jag vet nu att skriva en bok är svårare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Men jag vet också kanske något ännu viktigare och det är att en dag kommer jag bli klar. Med den första boken, den andra och kanske även den tredje.

Därför att det finns så många ensamma människor därute. Och även alla de, varenda en, behöver veta.

Du är inte ensam. Runt hörnet (eller på bibliotekshyllan) finns någon som tänker och kanske känner precis som du.

/Anni

Ju mer jag skriver.

/ annisvensson / Lämna en kommentar

skriver

Jag är av tron att passion för ett ämne eller område, stark vilja och envishet kan ta en människa hur långt som helst. Men jag tror även att om passionen ska fortsätta spira behövs inspiration längs vägen.

Om man är en skrivarsjäl som jag behövs inte mycket för att hålla passionen igång. Lågan brinner alltid, men inte bara av sig självt. Jag läser mycket, allt ifrån bloggar, nyhetsbrev, tidningar till böcker och överallt dyker det upp saker som ger nya idéer. Men jag har aldrig skrivit lika intensivt som under de perioder då jag varit med på skrivarkurser. Nu och då verkar det behövas en liten ”puff” för att komma framåt. Kanske är det likadant för dig? I så fall, tveka inte att anmäla dig till en skrivarkurs.

Vid flera tillfällen har jag deltagit i skrivarkurser på distans. Ett par av dem var ”Skriv en bok, grund” och ”Skriv en bok, avancerad” via Folkuniversitetet och med kursledare och författaren Helen Laestadius Loman. Båda dessa kurser var superbra och inspirerande. Varje vecka fick man en ny skrivuppgift som redovisades öppet i ett virtuellt klassrum och därefter fick alla kursdeltagare ge respons på minst en av de andra deltagarnas texter. Till en början var det lite läskigt med feedback på texter som jag tidigare inte visat någon annan, men snabbt upptäckte jag att det var utvecklande och lärorikt. Både att dela med mig av egna texter och få respons, men även att läsa andras texter och följa feedback som kom från flera håll. När alla var klara vid en viss utsatt dag och tid, kom kursledaren med sin feedback på alla texter. Och där lärde man sig ytterligare en hel del.

Förra sommaren var jag med på min första skrivarkurs ”live” med författaren Kim M Kimselius. Och det var bland det bästa jag gjort för att få fart på inspirationen. Det var fantastiskt att möta likasinnade med samma passion för skrivande och ord och se den näst intill magiska glöd som uppstod. Det var människor i olika åldrar och med olika bakgrund som jag troligen aldrig skulle ha träffat om det inte vore för kursen. Efter dagarna med ”Att skriva med glädje” kunde jag inte sluta skriva.  Ett himla gott betyg med andra ord.

Det finns ytterligare en skrivarkurs på distans som leds av Kim M Kimselius, ”Hitta glädje i skrivandet” Den här kursen är lite annorlunda uppbyggd med självstudier. Man väljer helt och hållet själv i vilken takt man tar de olika delarna i kursen och det finns ingen deadline. Passar utmärkt om man vill få inspiration och bara skriva när lusten faller på eller när tiden finns. I kursen ingår man också i en Facebookgrupp där alla deltagare lägger in sina övningsuppgifter i den takt man själv önskar och får feedback, både från kursledaren och övriga deltagare. Ett bra koncept och en kurs med innehåll som verkligen inspirerar till att skriva för att det är roligt.

Det verkar som om ju mer jag skriver, desto fler nya idéer får jag och desto mer vill jag skriva. Därför kommer jag i sommar återvända till Eringsboda och skrivarvännerna för en ny kurs och i samband med bokmässan i Göteborg den 22-25 september kommer vi ge ut vår gemensamma novellantologi. Det ska bli himla roligt att få se mitt namn, mina egna texter i en riktig bok. Den allra första att ställa in i bokhyllan. Jippi!

/Anni

Ps. Vill du också gå en skrivarkurs under ett par dagar i sommar i en fin miljö? Kolla in ”Att känna glädje i skrivandet”.

Varför skriver jag?

/ annisvensson / 15 kommentarer
Foto: Darius Sankowski

Foto: Darius Sankowski

Ja, varför skriver jag? Det har jag funderat en del på och jag tror att jag är en skrivande själ som helt enkelt inte kan låta bli. Att skriva är för mig nästan lika nödvändigt som att andas. Det finns ord och berättelser som kräver att få komma ut.

Ända sedan jag var liten har jag läst väldigt mycket. Och någonstans där i böckernas underbara värld och bland bibliotekets hyllor fyllda med kloka ord, kunskap och äventyr väcktes en lust att skriva själv. Ända sedan dess har jag älskat att skriva. Ibland är det för att bena ut frågor jag funderar på, ibland för att prova hur olika ord passar ihop eller för att undersöka om jag kanske kan skriva poesi. Och ibland skriver jag för att bli av med jobbiga känslor jag bär på eller bara för att det är så himla roligt. Skrivandet ger mig bra saker som glädje, energi eller bara lugn och ro, beroende på hur jag känner mig just där och då i den stunden.

Sedan långt, långt tillbaka i tiden har jag burit på en särskild berättelse. Redan när jag var fjorton år bestämde jag mig för att den skulle skrivas. Och jag skulle bli författare. Men av flera olika anledningar dröjde det länge innan jag skred till verket och verkligen bestämde mig för att det där löftet skulle uppfyllas. Nu är jag i alla fall på väg och målet är att jag ska vara klar till sommaren med mitt första verk. Är du mer nyfiken på just det? Kika här: Vad skriver jag om?

Under tiden när jag arbetat med mitt större skrivarprojekt har jag försiktigt provat mig fram. Vill någon läsa det jag skriver? För att få svar på den frågan gästbloggade jag hos nätverket Give it forward (några exempel finns i slutet av inlägget) och det gick bättre än jag kunnat drömma om. Många läste och delade det jag skrev, vilket blev min morot till att starta en egen blogg och testa lite till. Och till att fortsätta arbetet med mina egna berättelser.

För en tid sedan läste jag ett intressant inlägg på Debutantbloggen av Felicia Welander – ”Skulle jag skriva om ingen läste?” Det där har jag funderat mycket på och svaret är för min del ja, men precis som Felicia skulle jag nog inte ägna lika mycket tid åt skrivandet om jag inte trodde att någon så småningom vill läsa. För vad gäller mina större skrivarprojekt ser jag en mottagare långt där borta i fjärran. Det jag skriver är för någon annan på andra sidan som jag hoppas ska ta emot det jag ger och tycka att det är bra, att just min berättelse kanske göra världen lite bättre och kanske, kanske också hjälpa eller inspirera en annan människa.

Jag har alltid skrivit i olika former, dagbok, poesi, berättelser, men jag har också alltid haft ett mål. Det tror jag hjälper, oavsett vad man vill, att ha tydligt mål och ett tydligt varför. Jag hoppas och tror att jag en dag ska bli utgiven, en gång och två gånger och sedan äntligen efter två verk (enligt Författarförbundet) kunna kalla mig författare. På riktigt.

Skriver du och skulle du skriva om du visste att ingen läste?

/Anni

Ps Några av blogginläggen som blev en framgång var ”Dröm inte det du vill göra, gör det du vill göra” och ”Ingenting är omöjligt” och  ”Vrider du också på pinnen?” 

Det där med tid.

/ annisvensson / 1 kommentar
Foto: Brooke Campbell

Foto: Brooke Campbell

Jag har ägnat en del tid åt att fundera på hur jag ska få mer tid. Så mycket jag vill göra, men alldeles för få timmar på dygnet. Känner du kanske igen dig?

För ett par år sedan bestämde jag mig. Ett skrivarprojekt som åkt upp och ner i byrålådan ska stanna uppe och skrivas klart. En dröm sedan länge ska bli verklighet. Men hur skulle det klämmas in mellan arbete, skolskjuts, aktiviteter, matlagning, handla, tvätt, städning, trädgårdsarbete och husrenovering. Och allt det där andra som bara måste göras när man som jag, är mitt i livet med familj, barn och ett gammalt, men älskat hus som pockar på uppmärksamhet?

Det finns ett antal olika vägval. För det första behöver man bestämma sig. Det som nu ska göras (i mitt fall, skriva klart en bok) är det värt att prioritera? Vad är absolut viktigast för mig här och nu? Vad ger mig energi i livet och vad gör mig glad?

Jag behövde inte fundera särskilt länge. Jag vill skriva klart boken, mitt första verk, skriva en krönika ibland och jag vill blogga. Det är saker som är bland det bästa och roligaste jag vet (förutom att vara med min familj och mina vänner) och det tillför energi. Tänk att ibland till och med inspirerar jag någon annan människa och det är fantastiskt! Jag har även funderat på om jag är lite självisk, men kommit fram till att om jag är glad, blir de som finns runt omkring mig glada.

När det väl var bestämt resonerade jag med min familj och vi bestämde att varje söndag under några timmar har jag min ”skrivartid”. Då är jag ensam och kan ägna mig fullt ut åt mitt skrivande. Bara min tid. Känns oerhört lyxigt.

Har det fungerat bra då? Både ja och nej. För det mesta skriver jag. Men verkligheten tassar ibland emellan med kalas, trevliga besök och annat. Och då blir det ett uppehåll just den söndagen eftersom det också är viktigt och inte allt kan schemaläggas, men annars skriver jag. Sakta, sakta går det framåt.

En annan sak jag gjort för att få mer tid till skrivande är att jag valt bort tv-tittande. Inte helt, men nästan. Istället för att hasa ner i mysiga tv-soffan skriver jag och/eller går ut och promenerar, i mörkret med en pannlampa som enda sällskap. Och sen skriver jag. Där och då på mina ensamma promenader kommer några av de allra bästa idéerna (jo, det är sant!). Jag har en tanke om att när man ser mindre, så känner man mer. Kan det vara så kanske?

Och idag åkte jag buss till jobbet för att vår dotter ska få öva och snart åka buss på egen hand till och från skolan (som ligger ett par mil bort). Vips! Hittade jag mer tid att skriva eftersom hon ville läsa. 50 minuter på bussen gav det här inlägget och ytterligare ord till mina berättelser. Så ibland ska jag kanske ta bussen istället för bilen. Klimatsmart till på köpet 🙂

Har du bestämt dig för vad som ger dig energi och har du valt att prioritera det i ditt liv? Har du i så fall behövt välja bort något annat?

Jag vill avsluta med ett boktips. ”Tio tankar om tid” med Bodil Jönsson. Mycket läsvärd och jag länkar till Bokbörsen eftersom jag gillar idén om återbruk. Boken finns även som pocket hos de flesta bokhandlare på nätet. Läs den. Och fundera.

/Anni

Hemingways bästa skrivartips och en tävling

/ annisvensson / 3 kommentarer
Foto: Camille Kimberly

Foto: Camille Kimberly

Det finns ett stort antal författare som inspirerat mig längs skrivarvägen. Listan på författare och inspiratörer är lång. Idag tänkte jag fokusera på en av dem – Hemingway.

Arnold Samuelson hette en ung man som bestämde sig för att träffa Hemingway. Året var 1932  och Arnold var precis klar med en journalistutbildning. Han visste att han ville skriva och tänkte att lära av den bäste borde vara det enda rätta. Därför bestämde han sig för att besöka den författare han ansåg var bäst – Hemingway. Det visade sig vara ett lyckodrag, för Hemingway och Samuelson kom bra överens och Samuelson stannade nästan ett helt år. Han spelade in många av samtalen med Hemingway, men det blev inget som publicerades och ingen visste kanske ens att materialet fanns.  Förrän långt senare.

EfterHemingway Samuelsons död hittade hans dotter texterna. Och det blev en bok 1981. ”With Hemingway – a year in Key West and Cuba.”

Hemingway, däremot gav ut en bok redan 1937 om deras möten och sina egna skrivartips  ”Esquire compendium of writing advice”

Det finns mycket intressant med den här historien och allt det som Hemingway berättar om hur han ser på skrivande och hur man gör.

”Here’s a list of books any writer should have read as a part of his education… If you haven’t read these, you just aren’t educated. They represent different types of writing. Some may bore you, others might inspire you and others are so beautifully written they’ll make you feel it’s hopeless for you to try to write.”

Om du vill se hela listan på de böcker som Hemingway rekommenderade så hittar du dem här på brainpickings.org: ”Hemingways advice on writing, ambition, the art of revision, and his readinglist for aspiring writers.”

Ett annat exempel är ett citat från honom som handlar om var man börjar och slutar skriva.

”The most important thing I’ve learned about writing is never write too much at a time… Never pump yourself dry. Leave a little for the next day. The main thing is to know when to stop. Don’t wait till you’ve written yourself out. When you’re still going good and you come to an interesting place and you know what’s going to happen next, that’s the time to stop. Then leave it alone and don’t think about it; let your subconscious mind do the work.”

Han berättade också mer om hur han gjorde när han skrev. Ett annat spännande exempel:

”The next morning, when you’ve had a good sleep and you’re feeling fresh, rewrite what you wrote the day before. When you come to the interesting place and you know what is going to happen next, go on from there and stop at another high point of interest. That way, when you get through, your stuff is full of interesting places and when you write a novel you never get stuck and you make it interesting as you go along.

Every day go back to the beginning and rewrite the whole thing and when it gets too long, read at least two or three chapters before you start to write and at least once a week go back to the start. That way you make it one piece.

And when you go over it, cut out everything you can. The main thing is to know what to leave out. The way you tell whether you’re going good is by what you can throw away. If you can throw away stuff that would make a high point of interest in somebody else’s story, you know you’re going good.”

Himla spännande att läsa det här tycker jag och det finns mycket mer på brainpickings.org

Och jag tänker lite som Samuelson, att lära av de bästa är en bra strategi när man har höga mål. Det gäller inte bara skrivande, utan allt i livet.

Att följa bloggar är också lärorikt och givande på många sätt. Idag när jag skrev just det här inlägget kom vips! ett mejl från Kim M Kimselius blogg om en skrivartävling i Hemingways anda och spår. Om du är duktig på engelska kan den här tävlingen vara kul: ”Write where Hemingway did”.

Lycka till!

/Anni

Slumpen är kanske ingen tillfällighet?

/ annisvensson / 2 kommentarer

För några år sedan läste jag en bok med titeln ”Slumpen är ingen tillfällighet”. En bok som jag hittade på grund av en rad tillfälligheter. En av de mest intressanta och tankeväckande böcker jag läst. Något skeptisk till innehållet i början, men sedan betagen och förundrad.

Det handlar kort och gott om allas vår lilla del i det stora hela och ”synkronicitet”. Mycket förenklat beskrivet handlar det om att saker och ting kanske har ett större samband än vad vi tror.

Ofta tänker jag (och kanske även du?) att nu var det slumpen igen att just ”det där” hände. Men är det inte konstigt när olika saker i livet plötsligt ser ut att vara sammanhängande på ett sätt som inte riktigt går att förklara? Varför gör vi på ett visst sätt i olika situationer och varför möter vi plötsligt människor som vi kanske just där och då behöver. Eller varför står plötsligt den där vännen framför dig, som du inte sett på trettio år och som du tänkte på bara någon dag innan? Det kanske inte bara är slumpen, utan något mer övergripande som låter det ske? Jag har inte svaret, men det är intressant att tänka tanken. Kanske finns där något som inte går att förklara, något som styr oss mot ett  mål som är menat redan från början. Eller är det bara slumpen, de där upplevelserna?

Boken ger inblickar i ett av livets mysterier, den meningsfulla slumpen, det märkliga sammanträffandet, den osannolika händelsen, som kanske löser ett problem eller till och med förändrar ett liv.  Författaren Jan Cederquist berättar om just sådana specifika händelser och vad som kan tänkas ligga bakom. Superspännande.

Då och då råkar jag ut för saker där jag kommer att tänka på temat för den här boken. Häromdagen satt jag och funderade på min första bok igen. En roman baserad på självbiografiskt material med tema att ingenting är omöjligt. Blev lite osäker i arbetet, som så många gånger förr och fick en känsla igen. ”Nope, även om jag blir klar nu med hela berättelsen från början till slut med den röda tråden och allt viktigt så kanske ingen ändå vilja ge ut min bok. Och hur ska jag hitta ett förlag? Som ser mig, lilla jag , som kom från ingenting. Hur sannolikt är det. Egentligen.”

De tankarna hade jag samtidigt som jag surfade runt på skrivarbloggar och i sociala medier. På Twitter ser jag något om en skrivartävling med tema ”Jag sa aldrig” och en förening jag aldrig hört talas om förut,  ”Liv i Sverige” med devisen ”Varje liv är värt att skildra”. Blir lite nyfiken och klickar mig in för att läsa vidare. Det visar sig vara oerhört värdefullt.

”LIV i Sverige” är en förening som drivs ideellt. De har inga anställda och inget kontor. För 200 kronor per år blir man medlem. Som medlem har man möjlighet till kostnadsfri rådgivning i litterära frågor. Man får också fyra nummer av medlemsbladet ”LIV i Sverige”. I det får man information om skrivarkurser, tävlingar, nyutkomna böcker, berättarcaféer och mycket annat. Dessutom får man rabatt på alla deras böcker och man kan skicka in självbiografiskt manus till dem. De har lektörer som läser manus med ambition att hjälpa till.

Det är ett  av många egna, enkla exempel på ”synkronicitet”. Det kan ju även vara så att om man har siktet inställt på ett mål så ”scannar” man medvetet eller omedvetet efter vägar att ta sig dit. Därför är det också viktigt att ha mål. (Mer om vikten mål kommer i ett annat inlägg längre fram.)

Varför läser till exempel du just nu det här blogginlägget? Är det en ren tillfällighet, eller är det ”synkronicitet”, en meningsfull slump som på något sätt har med ditt liv att göra?

/Anni Svensson

Ps. När jag nu delar med mig av LIV i Sverige och möjligheten till lektörsläsning av manus med självbiografiskt material kanske de får många fler manus av min sort och min chans till att nå målet att bli utgiven kanske minskar? Må så vara, jag drivs av tanken att ”skicka vidare”. Finner du något bra, så dela med dig. Det kommer alltid något bra ur det, så jag håller en tumme för mig och alla andra med författarambitioner.