Livets möten – slump eller tillfällighet?

 

1803

En av mina platser vid havet, Farstanäs udde.

Varför läser du den här bloggen just nu? Är det en ren tillfällighet, eller är det en meningsfull slump som på något sätt har med ditt liv att göra?

Sånt där kan jag fundera en hel del över. Är det tillfälligheter, ödet, slumpen eller annat som gör att vissa saker händer i ens liv? Att man läser en viss text ett givet ögonblick eller att man hör av eller möter en person man tänkt på, men som man kanske inte pratat med eller sett på många år.

På senare tid har jag stött på några människor på just det sättet och var och en av dem har fått en särskild betydelse. Därför har jag börjat klura på det där med synkronicitet* igen. Möter vi vissa människor av en särskild anledning eller är det bara en tillfällighet att det sker? Jag vet inte riktigt vad jag ska tro, men det är intressant att fundera på och spännande när det händer.

Flera gånger när jag varit på väg att ge upp skrivandet och kanske särskilt min första längre berättelse som är svår. Varje gång jag tänkt lägga den på hyllan har något konkret hänt som gjort att jag gått tillbaka till den. Det har varit en låttext, en uppslagen tidning med en artikel som jag inte kunnat undgå att se, som berört mig så djupt att jag ändrat mig. Det har varit radioprogram, fotografier, samtal på tåg och andra saker som tydligt påmint mig om berättelsens syfte och varför den måste skrivas klart. Vips! Har jag varit tillbaka vid tangentbordet.

”Varje tillfällighet, sa miss Marple till sig själv, är alltid värd att notera. Senare kan man kasta borta den. Om den bara var en tillfällighet.” /Agatha Christie

Jag vet att jag för länge sedan tipsade om boken ”Slumpen är ingen tillfällighet” av Jan Cederqvist. Om du som jag tycker att det här är intressant så läs eller lyssna på den boken. Den har varit svår att få tag i men nu har jag sett att den finns som e-bok på Bokus och som ljudbok på Adlibris och Storytel.

Något jättekonstigt som hände nu när jag skrev det här inlägget var att jag googlade ordet ”synkronicitet” för att kunna förklara den mer exakta betydelsen. Det första som kommer upp är Wikipedia och en text om synkronicitet och Carl Gustaf Jung. Det är ett av hans citat som jag har tatuerat på min ena underarm och som inleder min första berättelse… Är inte det väldigt, väldigt märkligt? Jag hade ingen aning om att han ligger bakom ”synkronicetstänket”.

*Wikipedia: Den berömde schweiziske psykiatern Carl Gustav Jung (1875 – 1961) lanserade begreppet synkronicitet. Med detta menade han en icke-kausal förbindande princip. Det var egna upplevelser som fick honom att tro att det finns händelser som har ett meningsfullt samband vilket inte är kausalt, det vill säga de är inte förbundna enligt lagen om orsak och verkan. Ändå sammanträffar de, och det beror inte på slumpen.

/Anni

 

 

 

Annonser

Fragment ur ett skrivarliv

”Att leva eller skriva, det är frågan”. Kanske en uttjatad klyscha? Just den meningen inleder tidningen Skrivas ledare (nr 3, 2017) och den beskriver och påminner mig om ett dilemma jag befunnit mig i den senaste tiden.

Ord och mängder med berättelser finns där, pockar på och vill ut. Det har blivit alltmer tydligt att jag måste skriva men något har hindrat mig som jag berättade om i De oräddbara. Häromdagen blev det klart för mig vad ett av hindren bestod i. Jag  har för mycket runt omkring mig som tar tid och energi vilket gör att skrivandet inte får det utrymme som behövs, vare sig i tanke eller utförande. Nu har jag fattat ett viktigt men svårt beslut om att en av dessa saker måste väljas bort. (Jag kommer berätta mer om det senare.)

När jag väl landat i beslutet kände jag nästan omedelbart hur skrivarglädjen och lusten att skriva återvände. Men jag lydde inte känslan som sa till mig att ta upp pennan direkt utan fokuserade istället på att läsa ett par böcker som visade sig vara utmärkt inspiration. Det var ”Spådomen – en flickas memoarer” av Agneta Pleijel och ”Kanske är det allt du behöver veta” av E. Lockhart. Dessutom läste jag i tidningen Skriva novellen ”Min kompis Robin” som vunnit en skrivartävling på tema ”blodet” (Skriva, nummer 3, 2017). En kort men välskriven och intressant novell med tilltalande språk, skriven av Anela Resic. Att läsa novellen gav mig det sista som behöves för att hitta tillbaka till orden. Jag skriver igen!

Det handlar inte om långa sammanhängande berättelser eller ens kapitel. Det är mer av fragment. Med penna och papper har jag hittat tillbaka till den där härliga känslan av att allt är möjligt. Penna mot papper i såna här perioder ger mig en särskild känsla av närhet till orden och skapandet. Om du som läser detta skriver själv, känner du igen dig i det?

En vän som också skriver sa nyligen att han skriver men bara fragmentariska bitar. Tänkt på det han sa och alla dessa saker sammantaget verkar ha öppnat upp flödet av ord igen. En kombination av inspiration från andra människors berättelser och insikten att en del av det jag gör idag behöver tas bort för att ge luft åt annat som måste få plats. Jag blev också påmind om att det inte behöver vara färdiga kapitel eller en färdig berättelse. (Ibland får jag ett enormt flow vilket gör att en hel novell nästan skriver sig själv men inte just nu.) Att fragment kan duga bra blev ännu en dörröppnare och jag minns att det var så jag började en gång för många år sedan. Fragment som sedan fick gott om tid att växa fram till en helhet.

Det känns himla fint och idag har jag firat med att investera i en ny skrivarbok. I bok- och pappershandeln Tudda Galumpan som jag hade förmånen att ha en föreläsning hos förra året (läs mer: Något av det mest magiska jag varit med om) hittade jag idag den perfekta skrivarboken i brunt och guld. Framsidan  kan vändas upp och ned. Framsidestexten är densamma – Journal. Lite magiskt, precis som skrivandet.

Jag är tillbaka och den nya skrivarboken börjar fyllas med ord. En novell-idé för sommarens skrivarkurs med tema fantasy har tagit sina första trevande steg. Det handlar om skira älvor med spröda vingar, skärpt intellekt och urstarka krafter.  Men med en oförmåga som gör att de tvingas leva i mörkrets skuggor.  Titeln är ”De orörbara”.

Att skriva är att leva. Att leva är att skriva. Min tid kommer.

/Anni

Premiär för min första E-novell; En berättelse från ovan

Omslag: Tony Svensson, artura.se

Hurra! En av de stunder jag väntat på är äntligen här och ytterligare en milstolpe är nådd. Det är premiär för min allra första e-novell. Från och med idag finns den att köpa på Adlibris och Bokus. 

E-novellen En berättelse från ovan har med sin inledning vunnit pris i en skrivartävling, anordnad av Litteratursalongen.

Berättelsen handlar om vad som händer med oss människor när hjärtat slutar slå, när vi dör. Kanske är det något vi inte kan föreställa oss. Fram till nu.

En medelålders kvinna lever sitt liv i hög fart och så effektivt som möjligt. Utan att reflektera över vad som egentligen är viktigt eller vad hon egentligen vill. Hon drabbas oväntat av sjukdom och därefter blir ingenting som förut. Det visar sig vara för sent att uppfylla alla de där drömmarna hon bar på. I alla fall på det sätt hon tänkt sig.

En berättelse om att våga följa sina drömmar innan det är för sent. Och om tro, hopp och att döden kanske är något annat än vad vi kunnat tro eller vågat hoppas på. En berättelse om en plats vi inte kan se. Tänk om det finns en annan dimension där vi återser människor vi saknat, men kanske på ett annat sätt, i en annan form? Det vi inte kan se, kanske ändå finns. Tänk om…

Mina tankar kring berättelsen
Min förhoppning är att novellen ska leda till samtal om både livet och döden. Vad gör vi med vår tid här på jorden? Följer vi våra innersta drömmar och önskningar eller har vi för bråttom för att känna efter?

Många människor har svårt att tala om döden och en del bär på sorg och saknad efter nära och kära. En smärta och sorg som är svår att lindra. Med den här berättelsen vill jag också inge hopp och väcka en tanke om att döden kanske inte är vad vi tror. Tänk om varje slut är en helt ny början? Jag har inspirerats av både egna upplevelser och av andra människors berättelser. Människor som förlorat någon närstående. Och som mött en fjäril…

Om mig (om du inte visste det här förut)
Jag heter Anni My Svensson och jag är skribent, krönikör, författare och förläggare. Uppvuxen i Södertälje, numer boende i Järna, ett par mil söder om Södertälje. Vill genom mina berättelser inspirera, beröra, sätta ljus på viktiga samhällsfrågor och förbättra världen eller i alla fall göra något i världen lite bättre. Jag har som mål att ge ut min första, egna bok på temat ”Ingenting är omöjligt” under 2017. Arbetar som kommunikatör, skriver på fritiden noveller, böcker, krönikor och bloggar (publicerad bl a i Allas, Länstidningen i Södertälje, i en novellantologi och i böcker om hälsa).

Vill du läsa e-novellen En berättelse från ovan? Hoppas det!
Den finns att köpa från och med idag den 18 april på Adlibris och Bokus. Yay!

Du får jättegärna berätta vad du tycker när du har läst och vill du skriva en kort recension skulle jag bli mer än superduperglad. Nu fortsätter arbetet med mina större bokprojekt och med del två av denna novell som plötsligt kom till mig igår.

Obeskrivligt glad idag över att jag nått så här långt, men också lite orolig och fundersam. Mina ord och min alldeles egna, första e-novell har fått vingar. Vad ska ni tycka…?

/Anni

Ps. Tack Joelsgården Förlag för allt arbete, Artura Photo Art för hjälp med omslaget och tack till alla som stöttar mig på min skrivarresa. Utan er vore jag inget.

Våra älskade orkade inte leva.

Våra älskade orkade inte leva

En stark titel på en stark bok. Av en slump hittade jag ”Våra älskade orkade inte leva” av journalisten och författaren Joanna Björkqvist. En fantastisk bok som berör på djupet. Om människor som tagit sitt liv och om de som blev kvar. I Sverige tar runt
1 500 människor sitt liv varje år. Varför sker det och vad händer med de människor som blir lämnade kvar?

När jag såg titeln och först läste en kort text om boken kände jag direkt att den måste läsas.  Och jag har läst den, men bara ett kapitel i taget. Det har inte funnits kraft att göra det på annat sätt. Den var så stark och människorna i den kom så nära och berörde mig, var och en,  på djupet. Jag var tvungen att vila mellan varje kapitel och berättelse. Jag har en vän, vars man tog sitt liv och jag tänkte att det här kanske kunde vara en bok för henne, men först ville jag läsa den själv för att vara säker på att den skulle passa att ge henne. Och nu när jag läst inser jag att den troligen är värdefull för henne, så den här veckan skickar jag den som present och hoppas att orden i boken från andra som mist en älskad kanske kan vara till stöd och lindra hennes smärta, åtminstone en aning.

Joanna beskriver skickligt och målande de åtta personer hon möter. Med värme, respekt och tydlighet får vi följa och höra de människor som förlorat en närstående. Varje berättelse speciell och viktig eftersom varje människas historia är unik och på riktigt. Boken är för alla de som förlorat en närstående genom suicid, men det är verkligen en bok för alla människor som är intresserade av sina medmänniskor och deras liv.

Författarens  ena syfte med boken är att anhöriga och drabbade ska kunna känna igen sig i alla de olika känslor som kan uppstå som sorg, saknad och smärta, men också känslor som kanske är svårare att prata om, som skuld, skam, vrede, hämndlystnad och ibland även kanske lättnad. Den här boken är tänkt att vara som ”en vän att hålla i handen” som författaren Joanna så fint beskriver det.

Det andra syftet med boken är berätta livshistorier på det svåra ämnet för att vi ska våga tala mer om suicid och arbeta bort en del av de tabun som fortfarande finns. Det tycker jag är jättebra, eftersom psykisk ohälsa fortfarande kan vara svårt att tala om. Jag har en känsla av att det fortfarande är tabu och skamfyllt, men det börjar bli bättre och fler och fler berättar om sina upplevelser. Jag tror att saker, hur svåra de än är, mår bra av att komma fram i ljuset och diskuteras. Det finns så många människor som mår dåligt, men inte alla vågar tala om det. Den här boken tror jag kan hjälpa till att sätta mer ljus på frågan och få fler att våga prata och berätta.

”Våra älskade orkade inte leva” är en superbra bok och jag rekommenderar den varmt till alla. Tungt ämne, men det finns även hopp och ljus. Många människor hittar tröst i någon eller något och tar sig vidare efter att en nära tagit sitt liv. Det går att leva vidare, även om livet aldrig någonsin blir detsamma igen. Läs den.

Precis nu har Jonna skrivit en ny bok som snart kommer ut. Den har titeln ”När mörkret viker undan för livet” Den ska jag också läsa. Bara titeln är så klok och vacker. Nu handlar det om ljuset.  Det som finns där. Om man finner förmågan och kraften att se.

/Anni Svensson

Hemingways bästa skrivartips och en tävling

Foto: Camille Kimberly

Foto: Camille Kimberly

Det finns ett stort antal författare som inspirerat mig längs skrivarvägen. Listan på författare och inspiratörer är lång. Idag tänkte jag fokusera på en av dem – Hemingway.

Arnold Samuelson hette en ung man som bestämde sig för att träffa Hemingway. Året var 1932  och Arnold var precis klar med en journalistutbildning. Han visste att han ville skriva och tänkte att lära av den bäste borde vara det enda rätta. Därför bestämde han sig för att besöka den författare han ansåg var bäst – Hemingway. Det visade sig vara ett lyckodrag, för Hemingway och Samuelson kom bra överens och Samuelson stannade nästan ett helt år. Han spelade in många av samtalen med Hemingway, men det blev inget som publicerades och ingen visste kanske ens att materialet fanns.  Förrän långt senare.

EfterHemingway Samuelsons död hittade hans dotter texterna. Och det blev en bok 1981. ”With Hemingway – a year in Key West and Cuba.”

Hemingway, däremot gav ut en bok redan 1937 om deras möten och sina egna skrivartips  ”Esquire compendium of writing advice

Det finns mycket intressant med den här historien och allt det som Hemingway berättar om hur han ser på skrivande och hur man gör.

”Here’s a list of books any writer should have read as a part of his education… If you haven’t read these, you just aren’t educated. They represent different types of writing. Some may bore you, others might inspire you and others are so beautifully written they’ll make you feel it’s hopeless for you to try to write.”

Om du vill se hela listan på de böcker som Hemingway rekommenderade så hittar du dem här på brainpickings.org: ”Hemingways advice on writing, ambition, the art of revision, and his readinglist for aspiring writers.”

Ett annat exempel är ett citat från honom som handlar om var man börjar och slutar skriva.

”The most important thing I’ve learned about writing is never write too much at a time… Never pump yourself dry. Leave a little for the next day. The main thing is to know when to stop. Don’t wait till you’ve written yourself out. When you’re still going good and you come to an interesting place and you know what’s going to happen next, that’s the time to stop. Then leave it alone and don’t think about it; let your subconscious mind do the work.”

Han berättade också mer om hur han gjorde när han skrev. Ett annat spännande exempel:

”The next morning, when you’ve had a good sleep and you’re feeling fresh, rewrite what you wrote the day before. When you come to the interesting place and you know what is going to happen next, go on from there and stop at another high point of interest. That way, when you get through, your stuff is full of interesting places and when you write a novel you never get stuck and you make it interesting as you go along.

Every day go back to the beginning and rewrite the whole thing and when it gets too long, read at least two or three chapters before you start to write and at least once a week go back to the start. That way you make it one piece.

And when you go over it, cut out everything you can. The main thing is to know what to leave out. The way you tell whether you’re going good is by what you can throw away. If you can throw away stuff that would make a high point of interest in somebody else’s story, you know you’re going good.”

Himla spännande att läsa det här tycker jag och det finns mycket mer på brainpickings.org

Och jag tänker lite som Samuelson, att lära av de bästa är en bra strategi när man har höga mål. Det gäller inte bara skrivande, utan allt i livet.

Att följa bloggar är också lärorikt och givande på många sätt. Idag när jag skrev just det här inlägget kom vips! ett mejl från Kim M Kimselius blogg om en skrivartävling i Hemingways anda och spår. Om du är duktig på engelska kan den här tävlingen vara kul: ”Write where Hemingway did”.

Lycka till!

/Anni

Min sanning.

Häromkvällen upptäckte jag att författaren Henning Mankell och jag har en sak gemensamt, eller egentligen två. Vi började båda läsa och skriva tidigt för att sedan fortsätta skriva hela livet och vi båda blev övergivna av våra mammor. Han visserligen tidigt i livet och jag själv på sätt och vis, långt senare.

Det var en slump att jag hamnade framför tv:n, för numer ser jag inte särskilt ofta på tv. I min prioritering att få mitt första verk, min första bok klar har tv utgått från min lista av viktiga saker jag vill göra på fritiden. Men då satt jag ändå där i fåtöljen och programmet ”Min sanning” dök upp med gästen Henning Mankell. En författare jag nyligen fått upp ögonen för och som tragiskt nog gick bort i cancer för ett par veckor sedan, bara 67 år gammal.

Henning Mankell, fotograf Lina Ikse. Källa: pressbilder Leopard förlag AB.

Henning Mankell, fotograf Lina Ikse. Källa: pressbilder Leopard förlag AB.

Nu fick jag veta lite mer om författaren vars verk jag ännu inte läst och jag satt plötsligt fast där, orörlig och fascinerad, framför den där tv:n jag inte ska titta på. Jag trodde att Henning Mankell nästan uteslutande bara skrivit böcker om Wallander, men där hade jag helt fel. Han har skrivit många fler böcker i helt andra genrer. Till och med en barnbok, ”Katten som älskade regn”. Visste du det? Jag hade inte en aning.

Henning berättar om hur han läst många böcker och texter under sitt liv och hur han lärde sig läsa och skriva med hjälp av sin farmor. Han berättar också att när han hittar en text han tycker är riktigt bra så skriver han av den, ord för ord. Sedan funderar han på varför just den texten är så bra och på så vis har han lärt sig massor om skrivande. Ett tips han gärna ville dela med sig av till alla som skriver och det gjorde mig glad. För det är precis så jag gör, skriver ned sådant som andra skrivit och ibland också sagt som jag tycker är bra. Det har jag även gjort i tidigare blogginlägg, citerat delar av texter som jag tycker briljanta. Gör du också så ibland? Skriver av texter du tycker om?

Henning berättar om spännande saker kring sitt liv och författarskap och att han (precis som jag) ofta skriver om vad det innebär att vara människa, kanske för att bättre förstå den värld vi lever i. Han berättar också om mamman som övergav honom som ettåring (och hans två syskon) och hur det nog präglat hans liv. Och just där stannar vi lite. Min mamma försvann långt senare, men sorgen över en förlorad mamma delar vi.

Och han fortsätter. Vid femton års ålder ska han äntligen få träffa henne på ett café i Stockholm city där de stämt träff och hon inleder efter femton års frånvaro med ”Jag är förkyld, kom inte för nära.”

Som mamma är det oerhört svårt att förstå mammor som överger sina barn. Men de finns. Det händer. Vad beror det på? Och vad händer med de barnen? Kanske hittar vi en del av svaren i Hennings biografi eller i hans näst sista verk ”Kvicksand”, en bok om livsglädje (som jag nyss beställt och nu ska läsa). Kanske hittar vi några svar i mitt första verk som ska bli klart till årsskiftet.

Tack, Henning för inspiration. Det hade varit fantastiskt att få möta dig, tyvärr blev det inte så, men dina verk lever för alltid vidare och nu ser jag fram emot att få läsa dem.

Här kan du kika på hela programmet: ”Min sanning. En gäst, ett samtal, en timme.

/Anni