Vad är det som skaver?

Energi och inspiration finns och jag skriver som aldrig förr. Krönikor (den senaste hittade sin väg till lokaltidningen), noveller, blogginlägg och andra texter. Min första e-novell publiceras förhoppningsvis inom kort, men vad händer med det allra viktigaste? Bokprojektet som jag haft som mitt främsta mål. Det där manuset har jag inte vidrört på länge. Varför?

Som skrivare är jag troligen långt ifrån ensam. Du har den där drömmen om den egna boken (eller uppföljaren), bokryggen med ditt namn och titeln på ditt verk. Ditt mål. För att du tror att du har något viktigt att berätta, för att du tror att dina ord kanske kan göra skillnad eller någon helt annan anledning som är viktig för just dig.

Kring det finns både gigantiska förhoppningar och en jäkla massa rädslor.

Du vet att du har något att berätta, du vet att du kan (nåja, kanske kan) och du vet att den där berättelsen måste få bli berättad, komma ut, bli delad och  läst.

Vad är det som hindrar mig (och vad hindrar dig)?

För mig stavas det RÄDSLOR. Rädd för att inte lyckas och för att det inte ska bli tillräckligt bra. För just det där att slutföra en hel bok är ett gigantiskt projekt. Och att slutföra en bok som blir bra och som människor kan ta till sig är så stort att det skrämmer mig.

Inser att jag nog uppenbarligen ägnat mig åt vad som benämns ”prokrastinering”. Om det här inlägget inte var så intressant för dig ” so far” har du nu kanske i alla fall funnit ett nytt ord. Prokrastinering.

Och med det sagt – åter till det stora projektet. Sätt en plan för tusan. Skriv klart det där som måste få bli skrivet.

/Anni

Ps. Det kanske inte handlar om ett bokprojekt. Kanske är det något annat du skjuter upp. Varför?

Annonser

En ny krönika publicerad – ”Var inte rädd”

Det är en märklig helg. Jag hade tänkt fira att jag blivit förläggare, att min första e-novell snart publiceras, men inget blev som jag tänkt mig. Istället terror mitt ibland oss. Mörker. Ondska. Jag är inte förvånad, inte alls, men sorgsen. Den här helgen har jag ägnat åt skrivande om just godhet och ondska.

I svåra stunder hittar jag alltid min plats bland orden, i skrivandet, i berättelserna. För att försöka hitta svar och sammanhang, finna hopp. Så även igår och idag. Jag må vara dyster, men rädd är jag inte. Först när det goda tystnar och gömmer sig kan ondska och mörker regera. Låt inte det hända. Jaga mörkret och ondskan på flykt. Så tänkte jag igår när jag skrev krönikan ”Var inte rädd”.

Det var ett bra beslut och Länstidningen i Södertälje tyckte om texten. Idag har min krönika glädjande nog publicerats: ”Var inte rädd”

Du får jättegärna dela krönikan vidare om du vill. Låt orden få vingar.

Varmt tack!

/Anni

Hurra! En ny krönika i Allas veckotidning.

Den senaste tiden har jag haft svårt med skrivarmotivationen, men jag har också tänkt att den kommer tillbaka. Måste komma tillbaka. Igår kom ett oväntat mejl och förgyllde min dag. Och vips! befinner jag mig i ett lyckorus.

Det var Allas veckotidnings redaktionschef som hörde av sig. Jag skickade en ny krönika förra våren, fick veta att den var bra och att de skulle publicera den. Lite längre fram bara. Sedan blev det tyst läääänge. Men igår kom ett mejl som berättar att min krönika ”Hur en brun dag blir gul” publiceras i Allas veckotidning nummer 18 som kommer ut den 27 april. Yay!

Inte nog med det. Fick även ett sms om ett paket, en kartong med böcker som ska hämtas ut. Förstod snart att det är bok nummer tre i serien om Hälsa och folkbildning där jag har en längre text med. Det är så länge sedan jag skrev texten att jag helt förträngt det. Mer om det inom kort.

Det en speciell känsla det där, varje gång. Det går inte att jämföras med något annat. Lyckan när de egna orden publiceras, blir lästa och kanske, kanske får betydelse för någon annan. Oslagbar energikick och boost jag behövde precis just nu när skrivandet gått trögt och livet bjudit på många gupp. Är det inte förunderligt med livet?

Igår kväll gjorde jag som alltid och precis som min fantastiska skrivarcoach Kim M Kimselius också alltid gör. Jag njöt ett glas mousserande vin och firade en ny publicering. Jag gjorde det tillsammans med en av mina inspirationskällor, min dotter. Hon fick dock nöja sig med påskmust… Tillsammans såg vi filmen Trolls, en jättebra film om vänskap, kärlek och vikten av att tänka positiva tankar även vid motgång.

Imorgon är det fredag och då firar jag igen med en ny bok i min hand. Stort tack till alla skrivare, läsare, vänner och fantastiska människor därute som hejar på mig!

Utan er vore jag ingenting.

”She believed she could. So she did.”

/Anni

En ny väg framåt – polemik.nu

Foto: Elizabeth Lies, unsplash.se

Foto: Elizabeth Lies, unsplash.se

Fann av en slump en grupp människor på Facebook som är lite som jag. Skrivande människor med kärlek till kommunikation, ord och berättelser. Det var en himla tur skulle det visa sig.

Idag har nämligen hemsidan och nättidningen polemik.nu premiär och jag har förmånen att få vara med som återkommande skribent. Jag kommer att skriva om olika ämnen (krönikor, noveller och kanske poesi) med jämna mellanrum och hoppas på så sätt hitta fler följare och läsare av mina texter. Kanske även ett bokkontrakt så småningom. Jag har alltid tyckt om och drivits av att sikta högt och jag försöker följa mina drömmar. Det här är ett sätt att kanske nå en liten bit till på den inslagna vägen. En väg som annars är annat än ljus just nu.

Polemiks egen beskrivning lyder ”en plattform med kvalitativa texter från talangfulla skribenter.” Ett nytt tänk och en härlig idé tycker jag och jag är jäkligt tacksam över att få vara med i det här gänget av briljanta skrivande människor.

Tadaaa! Här hittar du hela gänget som just nu är skribenter och här finns min första text ”Varför skriver jag och varför skulle du vilja läsa?” 

Trevlig läsning!

/Anni

Halvfullt eller halvtomt?

halvfullt_glas

Känner du till den där historien om glaset och om det är halvt fyllt eller halvt tomt? Olika människor har olika sätt att se på det. Precis som vi har olika sätt att se på livet.

Hur ser du på livet om du tänker dig ett glas till fyllt till hälften?  Det ligger kanske ändå en hel del i det där om hur viktigt det är HUR man väljer att se på livet och det man är med om längs vägen.

För drygt två år sedan hände något som aldrig hänt förut. Jag tappade förmågan att skriva. Och då menar jag inte bara fritidsskrivandet med blogg, krönikor, noveller och böcker, utan även mitt professionella skrivande, det jag gör som arbete, som kommunikatör.  Jag satt där med ett tydligt mål, ett blankt papper, en blank skärm och inte mer än ett par ord kom fram. Det har aldrig hänt förut i mitt liv. Aldrig. Hur mycket kaos jag än haft omkring mig så har jag alltid kunnat arbeta. Ibland har det varit ren glädje, för jag älskar mitt arbete. Men ibland även en flykt undan annat, en fristad där orden får leka fritt. Men alltid har orden funnits där och alltid, alltid förmågan att prestera i mitt arbete.

Inte den här gången. En oväntad kris slog ut allt. Jag var plötsligt oförmögen till att göra allt det jag tidigare tagit för givet. Ingenting fungerade. Men jag kämpade hårt och jag tog ganska snart tillbaka kontrollen över både livet och orden.

Mindre än ett halvår efteråt,  en cykelolycka som var mer allvarlig än jag eller någon annan kunnat tro. Utslagen igen, mot alla odds. Utslagen, och den här gången för mycket längre tid. Men jag reste mig och kom tillbaka med hjälp av fantastiska vänner (tack till er alla, ni vet vilka ni är!) naturen, ihärdig träning, envishet, tankens kraft och inte minst, kärleken till orden och skrivandet. Det där skrivandet som sätter saker på sin plats, som ger mig andrum och en känsla av att jag funnit en av de viktiga meningarna  med livet.

Och händer det dig, oavsett vad det det kan vara av utmaning eller kris,  så vet jag att även du klarar det. Försök att se på det där glaset med nya ögon. Glaset är och förblir halvfullt och inte tvärtom. Det finns så många bra saker med att leva,  men det kan vara svårt att se det i de svåraste stunderna. Även för mig. Men efter en tid, så kommer ofta andra insikter och förmågan att gå vidare. Och meningen  finns kanske plötsligt där.

Tyvärr är min sångförmåga inget att skryta med, men skrivandet och en del andra oväntade och härliga  saker får mig att just nu tänka positivt och se på det där glaset som halvfullt. Så nu fortsätter jag skriva, läsa, lyssna på massor av inspirerande musik, till exempel Thorsten Flink, hans sång och nynnar: ”I de förflutnas skugga där är alla minnen grå. Men jag trevar efter sanningen som kan läka alla sår. När stunden tar en tugga till av den tid som rullar på. Vill jag gå längs denna scenkant när den elfte timmen slår. För jag reser mig igen, ja jag reser mig igen…”

You can´t beat a person that never gives up.  /Okänd.

Det där med tid.

Foto: Brooke Campbell

Foto: Brooke Campbell

Jag har ägnat en del tid åt att fundera på hur jag ska få mer tid. Så mycket jag vill göra, men alldeles för få timmar på dygnet. Känner du kanske igen dig?

För ett par år sedan bestämde jag mig. Ett skrivarprojekt som åkt upp och ner i byrålådan ska stanna uppe och skrivas klart. En dröm sedan länge ska bli verklighet. Men hur skulle det klämmas in mellan arbete, skolskjuts, aktiviteter, matlagning, handla, tvätt, städning, trädgårdsarbete och husrenovering. Och allt det där andra som bara måste göras när man som jag, är mitt i livet med familj, barn och ett gammalt, men älskat hus som pockar på uppmärksamhet?

Det finns ett antal olika vägval. För det första behöver man bestämma sig. Det som nu ska göras (i mitt fall, skriva klart en bok) är det värt att prioritera? Vad är absolut viktigast för mig här och nu? Vad ger mig energi i livet och vad gör mig glad?

Jag behövde inte fundera särskilt länge. Jag vill skriva klart boken, mitt första verk, skriva en krönika ibland och jag vill blogga. Det är saker som är bland det bästa och roligaste jag vet (förutom att vara med min familj och mina vänner) och det tillför energi. Tänk att ibland till och med inspirerar jag någon annan människa och det är fantastiskt! Jag har även funderat på om jag är lite självisk, men kommit fram till att om jag är glad, blir de som finns runt omkring mig glada.

När det väl var bestämt resonerade jag med min familj och vi bestämde att varje söndag under några timmar har jag min ”skrivartid”. Då är jag ensam och kan ägna mig fullt ut åt mitt skrivande. Bara min tid. Känns oerhört lyxigt.

Har det fungerat bra då? Både ja och nej. För det mesta skriver jag. Men verkligheten tassar ibland emellan med kalas, trevliga besök och annat. Och då blir det ett uppehåll just den söndagen eftersom det också är viktigt och inte allt kan schemaläggas, men annars skriver jag. Sakta, sakta går det framåt.

En annan sak jag gjort för att få mer tid till skrivande är att jag valt bort tv-tittande. Inte helt, men nästan. Istället för att hasa ner i mysiga tv-soffan skriver jag och/eller går ut och promenerar, i mörkret med en pannlampa som enda sällskap. Och sen skriver jag. Där och då på mina ensamma promenader kommer några av de allra bästa idéerna (jo, det är sant!). Jag har en tanke om att när man ser mindre, så känner man mer. Kan det vara så kanske?

Och idag åkte jag buss till jobbet för att vår dotter ska få öva och snart åka buss på egen hand till och från skolan (som ligger ett par mil bort). Vips! Hittade jag mer tid att skriva eftersom hon ville läsa. 50 minuter på bussen gav det här inlägget och ytterligare ord till mina berättelser. Så ibland ska jag kanske ta bussen istället för bilen. Klimatsmart till på köpet 🙂

Har du bestämt dig för vad som ger dig energi och har du valt att prioritera det i ditt liv? Har du i så fall behövt välja bort något annat?

Jag vill avsluta med ett boktips. ”Tio tankar om tid” med Bodil Jönsson. Mycket läsvärd och jag länkar till Bokbörsen eftersom jag gillar idén om återbruk. Boken finns även som pocket hos de flesta bokhandlare på nätet. Läs den. Och fundera.

/Anni

När glöden falnar, men tar fart igen.

glod_eld

För inte så länge sedan skrev jag så att tangenterna nästan glödde. Jag kunde helt enkelt inte sluta skriva. Orden flödade. Det blev både ett par noveller till en möjlig kommande antologi, blogginlägg och sidor i mitt pågående bokprojekt. Men så hände något. Glöden falnade.

Jag har försökt hitta tillbaka till glöden och det där ”skrivarflowet”, men upptäckt att det är lite svårt den här gången. För mig brukar det inte vara det, men nu tar det emot. Funderat över vad det är som gör att orden blir färre, eftersom jag vet att skrivandet är både viktigt och roligt.

Det kan vara en rad möjliga orsaker. Jag tror att det jag skriver kanske inte blir tillräckligt bra. Mitt kuliga jobb, en försäkringstvist och andra saker i mitt liv har tagit både mer tid och energi än vanligt. Och dessutom (kanske viktigast av allt) viskar en liten röst  att det nog inte kommer att gå så bra och varför skulle just jag lyckas med något som andra misslyckas med. Men mitt i funderingarna kommer ett mejl från en tjej som undrar hur jag egentligen gjorde när jag fick en av de där krönikorna publicerade.

Och vips! Ett litet mejl, några hejarop från ett par andra håll och jag är tillbaka på banan igen. För jag har ju faktiskt blivit publicerad flera gånger redan. Och det är så kul att skriva, oavsett vad som händer sedan. Jag har ännu inte en hel bok utgiven, ett riktigt verk, men jag vet att jag kan skriva och att det är oerhört kul. På jobbet går det bra och nu har vi här en tjej som vill veta hur jag gjorde när jag fick den där ena krönikan publicerad. Jag har redan kommit en bra bit på vägen och nu vill hon också uppfylla en dröm om att få sina egna texter publicerade. Här händer något inom mig och jag blir glad, får ny energi. Nu kan kanske jag hjälpa någon annan att nå en bit på vägen mot sina drömmars mål.

Hoppas att jag lyckas ge tillräckligt bra råd och att hon lyckas nå ut med sina egna ord. Håller tummen hårt. Och åter igen far fingrarna snabbt och lätt över tangenterna.

/Anni

Intervjuad i Länstidningen Södertälje

Ibland slår drömmar in och ibland händer saker man inte riktigt räknat med. Och de där stunderna, när det väl händer, är så roliga. Jag har varit sjuk i några dagar och därför inte kunnat blogga om det här förrän nu.

Slottsparken, Ulriksdal, Stockholm. En fantastiskt vacker plats. En plats för drömmar.

Slottsparken, Ulriksdal, Stockholm. En fantastiskt vacker plats. En plats för drömmar.

För ett par veckor sedan skickade jag in ett förslag på gästkrönika till Länstidningen i Södertälje (LT). Den var formulerad som ett svar på nyhetschefen Carina Sigurdssons roliga krönika ”Hur överlever du vintrarna och mörkret?” Tyvärr finns den inte digitalt.

Men det blev ingen gästkrönika den gången utan istället en intervju och ett hedrande helsidesreportage med mig i tidningens del som kallas ”Lördagsporträttet” den 24 oktober. Så himla roligt och fint!

Här kan du läsa den digitala versionen: ”Att skriva är ett lyckorus, det är som att ha hittat hem”

Det återstår att se om min krönika om hur jag överlever höst- och vintermörker blir publicerad i Länstidningen, här eller någon annanstans så småningom.  Och om jag nästa år står på Akademibokhandeln på Kringlans varuhus och på Lunabiblioteket och signerar mitt första verk. Ibland slår ju drömmar in…

/Anni

Ps. Tack Carina Sigurdsson (nyhetschef), Roger Stigell (reporter) och Magnus Grimstedt (fotograf) på Länstidningen för ett fint reportage.

Vad väntar vi på?

himmel_cool_stor

Få lär ångra att de inte jobbat mer. Eller tjänat mer pengar. Tror jag. Vad tror du att du kommer ångra när du kastar in handduken en dag? Du vet den där dagen, då livet tar slut.

Jag vet nu vad mitt mål är och vad jag vill göra. Men det tog många år, ett antal omprioriteringar och en olycka för att komma fram till det. Och nu försöker jag vid sidan om mitt jobb, som är kul, förverkliga en dröm om att bli krönikör (snart två publiceringar!) och författare. Att skriva ännu mer och låta alla ord jag har inom mig få komma ut. Det är svårt, jättesvårt och ofta fylls jag av tvivel. På min förmåga, mitt mål och mina möjligheter. Men jag har bestämt mig för att i alla fall försöka. Då vet jag åtminstone att jag har provat.

Vad är din dröm om du känner efter längst därinne? Gör du det du vill? Alltför många gör inte det, har jag förstått. Men livet är ju så kort, så borde vi inte alla försöka göra det vi drömmer om eller tycker är viktigast? Det där som gör oss alldeles pirrigt glada och lyckliga. Vi som har sådan fantastisk tur att vi bor i ett land där mycket är möjligt.

Det är under den korta tid när vi är lediga som vi försöker fylla våra liv med det vi egentligen vill göra och det vi längtar efter. När vi har semester. Då ska drömmar uppfyllas. Men alla andra dagar då? Är inte livet alldeles för kort och värdefullt för att bara göra det vi egentligen vill under en kort semester?

Jag läste i en artikel i Sydsvenskan, skriven av Ann Heberlein om att tidningen The Guardian publicerat en intervju med en sjuksköterska som arbetade med vård av människor i livets slutskede. Superintressant. Hennes svar på vad människor ångrar när de ligger inför döden är att de inte haft modet att leva enligt egen vilja. Många människor upplever att de levt mer enligt omvärldens förväntningar än i enlighet med egen önskan.

De ångrar också att de arbetat för mycket, att de tappat kontakten med vänner, att de inte tillbringat tillräckligt mycket tid med sina barn och att de inte unnat sig att vara lyckliga.

Kanske något att fundera över nu idag, även om det är svårt. Och även om en förändring skulle innebära ett gäng hinder på vägen. Väldigt mycket är ändå möjligt här i vårt fantastiska land.

Så, vad väntar vi på?

Här kommer musiken och låttexten som gav mig inspiration till just det här inlägget.

Plötsligt händer det.

fonster_1508

Du vet kanske den där känslan. När du bara vill omfamna hela världen. Har du känt den någon gång? För egen del har den känslan senaste tiden varit ett sällsynt inslag i mitt liv. Men i somras under en skrivarkurs började jag ana den. Och igår kom den med full kraft. Galopperande.

Vips! hoppade jag runt, gjorde ”tjolahoppsasteg” och hojtade. Helt galet egentligen och jag undrar vad grannarna trodde att jag höll på med. Kände mig så oerhört lycklig! Vad är då anledningen till detta närmast obeskrivliga lyckorus? Jo, det kom ett mejl från redaktionschefen på en av Sveriges större veckotidningar:

”Tack för krönikan. Den är intressant och jag kan mycket väl tänka mig att använda den under samma villkor som senast. Återkommer med publiceringsdatum inom kort.”

Det är underbart. Min krönika jag skrivit för mitt eget nöje, blir publicerad (den andra publiceringen någonsin på kort tid). Mina egna ord. Och kanske ännu viktigare – mina egna tankar. I en tidning där vanligtvis fler av krönikörerna är etablerade och kända skribenter.

annikronika1508
Så här glad var jag igår vid ”tjolahoppsastegen”. Till och med lite vindtyrig, beror nog på lyckoruset.

Under semestern var jag under en helg på skrivarkurs med härliga Kim M. Kimselius. Hon, alla på kursen (tack!) och platsen vi var på i lilla Färingsboda gav mig så mycket inspiration. Och jag har sedan dess skrivit som aldrig förr. På mina bokprojekt, i bloggen och många utkast till krönikor. Jag kan inte sluta skriva.

Och jag tänker tillbaka på hur just det här gick till. Förutom att jag haft en sagolik inspiration förstås… Första dagen jag återvände till arbetet efter semestern tänkte jag mycket på det här kring att våga. Och att ibland måste man våga chansa med saker för att komma någonstans.

Chefredaktören hade sagt före sommaren att jag skulle höra av mig framåt hösten med nya uppslag, om jag hade några. (Han skulle bara veta, jag har en hel låda full.) Tänkte att det är ju i och förs sig fortfarande sommar nu, men kände att flera texter jag ”petat” ihop var riktigt bra. Jag vågade tro att det var möjligt.

Så jag skickade mejl med ett förslag. Det må bära eller brista. Och det värsta som kunde hända var ju att jag inte skulle få svar eller möjligen ett nej. Dagarna gick.

Men så kom ett mejl igår och jag fick ett JA! Det är som lite av min dröm går i uppfyllelse, steg för steg. Sakta, men säkert. Det går. Det går faktiskt. Mina ord är tillräckligt bra och det jag har att berätta är tillräckligt intressant för att publicera. Hurra! Hoppas nu också att ett förlag får upp ögonen för mig så småningom 😉

Och kan jag så kan du.

DECIDE WHAT IT IS THAT YOU WANT.
WRITE THAT SHIT DOWN.
MAKE A PLAN.
AND…
WORK ON IT.
EVERY.
SINGLE.
DAY.

(Tack Dag Öhrlund, i gruppen Författare på Facebook för det citatet.)

Igår kväll lyssnade jag på ”Kenta”. Och sedan somnade jag med ett stort leende.