Skrivandets sinne

Utbildningen i kreativt skrivande är just nu en stor del av mitt liv. Varje inlämningsuppgift ger nya upptäckter, insikter och skrivarinspiration. Och just idag har jag turen att befinna mig precis intill Linnéuniversitetet på vackra Teleborgs slott.

Den första uppgiften nu under år två var att läsa essäsamlingen ”Skrivandets sinne” av Elisabeth Rynell och svara på frågor om innehållet, delvis kopplat till mitt eget skrivande.

Den boken är en skatt, en sträckläsningsbok, en fin samling essäer med stor igenkänningsfaktor. Rynell fångar mitt intresse redan i inledningen till den första berättelsen:

”Ingen annan årstid är tiden så närvarande som nu, om sommaren.”

”Det är så idiotiskt lätt att tänka på livets och alla somrars oändlighet redan långt innan fågelsången tystnat…”

Precis så tänker även jag. Om sommaren känner jag mig som mest levande, det är då jag trivs och mår som allra bäst. Jag vet inte om det är ljuset, solen, fågelsången eller dofterna i vinden, men något är det med sommaren som är magiskt, vackert och som gör att jag mår fantastiskt bra. Samtidigt har jag svårt att njuta av sommaren då jag likt Rynell tänker på att det snart är höst igen, snart kommer mörkret tillbaka, kylan och allt det andra som gör att jag inte känner mig lika levande och glad. Ofta säger jag till mig själv att njuta här och nu, ta dagen som den kommer och inte fundera över morgondagen. Det är lättare sagt än gjort, eller vad säger du?

Något som också är väldigt fint med Rynell är att hon kopplar sitt skrivande till naturen. Jag är själv en naturmänniska och får inspiration till att skriva av naturen. Ibland i skogen, där jag kan vila i en glänta, ligga på rygg och betrakta himlen, molnens formationer och långsamma rörelser. Ofta vid havet där jag lyssnar till vågornas sång, känner in doften av hav och tång och fantiserar om vad som finns vid horisontens slut. Något med havet får mig att vila, att känna lugn, men det finns även något där som handlar om samhörighet och som får min fantasi att vakna. Havet låter mina tankar vandra fritt, ofta kommer där ord och texter som jag behöver, måste skriva ned. Det är även som Rynell skriver i ”Om en rödhake”:

”Och det jag ser, det ser jag också med mitt liv. Att ögonen jag har är just mitt livs ögon och vissa saker som jag ser är osynliga för andra”.

Jag känner det som en fin uppgift att skriva ned de där tankarna så att andra kan få ta del av det jag ser. Möjligen är det en av författarens uppgifter, att sätta ord på det kanske andra inte ser. Om vi hittar intressanta saker i vår omgivning som kan lyftas fram och beskrivas på ett sätt som berör tänker jag att det kan bli riktigt spännande läsning.

Något annat som Rynell också sätter ord på är pinan de dagar man inte skriver av olika anledningar:

” Det som gör ont är inte främst det faktum att man inte får någonting skrivet. Det är snarare att inte-vara-i-skrivandet som gör ont.”

Exakt så är det även för mig. Med åren har skrivandet blivit alltmer viktigt. Lika viktigt som att andas. Om jag inte kan eller får utrymme och tid att skriva mår jag inte bra. Det är bra insikt eftersom det också gjort att jag försöker prioritera skrivandet i mitt liv, bland annat genom att genomföra utbildningen i kreativt skrivande (nu år två av totalt fyra möjliga). Varje gång jag sätter mig för att skriva vid datorn eller med papper och penna (det härliga raspande ljudet behöver jag ibland) inser jag hur bra jag mår av det. Jag är helt enkelt en skrivande människa som behöver skrivandet. Det kanske kan te sig en smula själviskt, men vid närmare åtanke så är det inte så. För att kunna tänka och kunna ge av mig själv till andra behöver jag energi. Den energin hämtar jag i skrivandet och till viss mån även i läsandet.

Men vad handlar det om egentligen? Rynell citerar i essän ”Livets mening” författaren Viktor E. Frankl med citatet ”livet måste ha en mening” (sid 20). Jag stötte av en händelse på Frankls bok för några år sedan och jag tyckte det där stämmer så väl, att livet behöver en djupare mening, att alla människor behöver en mening och jag tror mig hittat min – att skriva. (Förutom att ha förmånen att få barn som också ger en djupare mening.) Det är lustigt hur vissa citat, meningar eller böcker korsar min väg, särskilt i stunder av tvivel. Kanske är det någon mening även med det.

Rynell beskriver ytterligare en intressant sak i den första berättelsen som jag känner igen mig i.

”För ett kort ögonblick händer det något mellan mig och skogen som jag tittar ut i. Den är inte jag men den flyter in i mig och plötsligt är jag tillsammans med den i världen. Och jag är till.”

Just de där sista orden ”jag är till” är något som stämmer bra överens med hur jag känner. Jag har erfarenheter som gör att jag bär på berättelser som kräver att få komma ut, men det är också en känsla av att när jag skriver känner jag en samhörighet. I det där rummet inom mig som bara jag har tillgång till blir drömmar till verklighet, och verklighet till drömmar. I skrivandet är det jag, mina karaktärer, ibland naturen eller något annat som gör att jag får den där känslan av att ”jag är till”. Jag har kanske inte helt kunnat sätta ord på det förut och Rynell lyckas göra det på ett sätt som gör mig glad. Det är en igenkänning och en slags känsla av samhörighet som uppstår när jag läser hennes texter. Det finns uppenbarligen fler som känner och tänker som jag. Den känslan är fin och jag tycker mycket om hela essäsamlingen av Rynell. En del av hennes författarröst tycker jag påminner om en annan favoritförfattare jag har – Bodil Malmsten.

Rynell avslutar fint den första essän med dessa kloka ord som även handlar om det egna tvivlet kring skrivandet, att man egentligen inte kan, men ändå måste eftersom det är det enda i hela världen som ger den där speciella känslan. Men tvivlet finns alltid där, ett tvivel som ofta besöker även mig.

”Det måste vara för att få vara med om det, som jag satt igång att skriva fast jag inte kan skriva. Att om jag inte nu kan skriva vare sig dikter eller berättelser, måste jag få sätta ord på pappret. Ändå. Våga den farliga tanken, att jag får finnas. Och det gör jag bara när jag skriver. Får. Finnas.”

Och slottet…

Jag befinner mig idag som sagt på Teleborgs slott i Växjö, det finaste hotellet jag vet. En man före mig till receptionens incheckning fnissade lite i eftermiddags när han fick ett rum i en av sidobyggnaderna och sa: ”Ja du, prinsessan får väl bo i ett av tornen…” Jag tror han syftade på mitt långa hår och javisst, idag hade jag tur. Idag och inatt bor jag i ett rum, i ett av tornen, högst upp på plan tre och fint är det, sagolikt. Vackert, prisvärt (kostar inte mer än hotellen i stan), god mat, stor frukostbuffé, och finfin service.

teleborg

Om kvällen, lite som Hogwarts…

teleborg 5

Vacker och ståtlig byggnad.

teleborg_dag

Det här ger mig inspiration till nya berättelser…

rum7

Mitt rum denna gång, en svit i slottsbyggnaden. Så himla fint!

skrivbord2

Har en skrivarplats också i mitt rum.

fonster

Ljuvlig utsikt från rummet, mot vattnet nedanför slottet.

tradgard

Även slottsträdgården väcker fantasin…

sjo

Fin promenadslinga nedanför slottet.

Nu dags att skriva vidare på min novell och kanske ta en tur i slottets korridorer.

/Hälsningar från slottet, skrivaren och alla hennes drömmar

Ps. Rynells Skrivandets sinne omnämns i denna läsvärda artikel i SvD: ”Författarna själva – det gör oss bra på att skriva”

Annonser

Om rädslor och tankens kraft

Jag läste om en tävling. Den handlade kort och gott om att skriva den bästa krönikan på tema ”rädslor”. Blixtsnabbt gick hjärnan igång och där blev jag kvar.

Jag vet ännu inte med säkerhet varför, men temat både intresserade mig och golvade mig. Samtidigt. Det kan bero på att det finns en del rädslor jag bär med mig, precis som för många andra. Jag var tvungen att omedelbart börja skriva den där krönikan, men sedan fastnade jag eftersom jag under skrivandets gång hade en del frågeställningar och funderingar kring mina egentliga, riktiga rädslor.

Under funderingarna öppnade jag min mejllåda. Lustigt nog (slump, tillfällighet eller annat?) fanns där ett mejl ifrån ”Brain pickings”. Ett spännande nyhetsbrev jag signade upp mig på för länge sedan och där läste jag:

”John Steinbeck wrote to his best friend at the peak of WWII. ”It isn’t that the evil thing wins — it never will — but that it doesn’t die.”

Kanske är det så. Vissa saker bär vi med oss. Det tar inte över våra liv, vi dör inte, men det (it, the evil) finns där, det dör inte. Samma sak med händelser runt omkring oss.

Är det möjligt att bli av med rädslor? Jag tror det är lite som Steinbeck skrev, men jag tror också att tankens kraft är oerhört stark. Om vi ger oss på att bearbeta rädslor och svårigheter så tror jag det blir bättre. Med tiden, med envishet och med fysisk och mental träning kan vi komma långt. Kanske hela vägen.

Det är lustigt med livet ibland (åter igen – slump, tillfällighet eller något annat?) Idag när jag skulle skriva klart det här inlägget när jag inte kunde koncentrera mig på det andra skrivandet eller inlämningsuppgiften i kreativt skrivande gick jag in på Brain Pickings sajt för att hämta länken till deras sida. Vad dyker då upp på startsidan som senaste artikel? Jo ”We grow accustomed to the dark: Emily Dickinson´s stunning ode to resilience” A timeless serenade to finding light amid the “Evenings of the Brain.”

Du som förstår, du förstår. Det tar lång tid att förklara det där. De märkliga, underliga sammanträffandena som uppstår igen och igen kring mitt skrivande. En del skulle säga att det handlar om synkronicitet och det har jag skrivit om förut: Livets möten – slump eller tillfällighet

Många gånger har jag uttalat målet om att skriva en bok eller egentligen flera böcker, men det tar tid att slutföra den typen av mastodontprojekt. Om jag lyckas med det där projektet till sist har jag kanske ändå också bevisat att min tes fungerar. Både kring att hantera rädslor och att saker och ting runt omkring oss kanske ger oss rätt riktning. Om vi bara vågar lyssna och se efter tillräckligt noga utmed vägen.

”Fear is a universal experience. Even the smallest insect feels it. We wade in the tidal pools and put our finger near the soft, open bodies of sea anemones and they close up. Everything spontaneously does that. It’s not a terrible thing that we feel fear when faced with the unknown. It is part of being alive, something we all share. We react against the possibility of loneliness, of death, of not having anything to hold on to. Fear is a natural reaction to moving closer to the truth.

If we commit ourselves to staying right where we are, then our experience becomes very vivid. Things become very clear when there is nowhere to escape.” /Chödrön

/Anni

Kreativt skrivande del två – jag kom in!

Gissa om jag blev lycklig förra veckan när jag fick beskedet. Jag kom in med nytt antagningsprov på fortsättningskursen i kreativt skrivande på Linnéuniversitetet. Det betyder att jag fortsätter min vandring på inslagen väg.

antagen

I höst blir det då att fortsätta skriva (och läsa) på halvfart, både jobba med kursuppgifterna som ingår och projektet min första egna bok. Jag har fått en del frågor om kursens innehåll. Här kan du kika på vad för skojsigt och intressant vi ska göra under det andra året: Kursplan, kreativt skrivande II.

Det här är bland det roligaste (och svåraste) jag gjort i livet så gissa om jag är peppad? Den första boken är himla svår och energikrävande att skriva, men kanske också viktigast. Nu har jag med hjälp av en proffsig lärare och fantastiska studiekamrater kommit en bra bit till på vägen. Men det behöver bli mer innan jag är klar.

Utbildningen är bra eftersom jag både får läsa och skriva, eller rättare sagt jag blir tvingad till att läsa mer litteratur som jag kanske aldrig annars skulle ha läst. Det har hjälpt mig att utveckla mitt eget skrivande, så kursen är på flera sätt helt fantastisk.

Det kommer ta lite mer tid innan jag är klar med den där första boken, men som jag brukar säga – även med små steg kommer man långt 🙂 Och det svåraste är kanske ibland det viktigaste att berätta.

nayyirah waheed

Citat från Nayyirah Waheed. Finns på Instagram som nayyirah.waheed

/Anni, i sommarnattens hetta (26 grader och klockan är 21.45)

Att följa sin inre röst

Follow dreams citat

Oavsett om den särskilda berättelsen och de där andra berättelserna jag skriver någonsin blir utgivna – eller inte – så finns något litet betydelsefullt i resan jag gjort. Efter många år på en väg jag av olika anledningar var tvungen att gå, valde jag en ny väg som på många sätt var långt ifrån självklar.

Jag valde att kliva av från ett jobb på toppen av karriären och ett företag som jag mot slutet hade mycket lite gemensamt med. Och jag gjorde det utan att ha ett nytt jobb klart. Jag gjorde det på grund av en kombination som handlade om inre värderingar som krockade med de yttre och en dröm om något större som jag burit med mig under många år. Utifrån det väl genomtänkta beslutet följde både mod och beslutsamhet.

I över trettio år har jag burit på en berättelse som behöver få komma ut i ljuset och nu är jag på väg. Jag klev av karriärstegen, lämnade tjänstebil, hyfsat hög lön och fann nästan omgående ett nytt spännande jobb. Jag kunde kombinera både ett roligt kommunikationsjobb med kloka värderingar och runt åtta timmar långa arbetsdagar. Det gav mig vips! en fritid med plats för både skönlitterärt skrivande och annat viktigt. Jag skrev och gick skrivarkurser men kände att jag ville ha mer, veta mer och kunna mer.

Våren 2017 tog jag modet till mig och sökte in till utbildningen Kreativt skrivande på Linnéuniversitetet och trodde nog aldrig att jag skulle komma in. Några (okej, ett gäng) år över fyrtio trodde jag min tid var förbi för universitetsstudier och med ansökan följde dessutom ett arbetsprov. Men det gick vägen. Jag var en av de drygt femtio lyckliga som kom in.

Efter att glädjechocken lagt sig kom funderingarna på om jag skulle klara av det vid sidan av ett heltidsarbete. Jag kom fram till att jag måste försöka. Det här var en chans, en dröm som på något sätt alltid funnits hos mig, men som jag tystat alltför länge.

Och idag sitter jag här med ett leende. Det fungerar utmärkt att kombinera arbetet med studier eftersom studierna är mitt stora fritidsintresse och så galet roligt. Jag har nyligen gått igenom feedback från min lektor och mina kurskamrater på den senaste inlämningsuppgiften (kapitel ett i min första bok). Det är en del hejarop och feedback som lyfter mig och mitt skrivande, men det är också lite tuffare kommentarer och frågeställningar som gör att min text förbättras, att skrivandet går framåt, utvecklas.

Kunde jag ha gjort allt det här tidigare? Eller har vägen och resan hit varit nödvändig? Jag har inte svaret på de frågorna. Jag önskar att jag insett vikten av att lyssna mer inåt funnits tidigare, men för min del finns så många gupp och saker på vägen att det kanske inte var möjligt. Kanske kan mina ord och erfarenheter ändå ha betydelse för någon ung människa. Om jag får råda fritt så skulle jag säga – tveka inte, följ ditt hjärta och din passion, gör det du innerst inne vill. För det vi gör med hjärta och passion blir ofta väldigt bra, och med det som är väldigt bra, följer också framgång. Jag kan inte låta bli att påminna om min favoritinspiratör Alan Watts:

Att lägga fram det man skriver i ljuset för andra att beskåda är inte på något vis enkelt. Livet i övrigt är tufft emellanåt på många fronter, men de här stunderna av insikter och framåtskridande gör att jag klarar allt. Med utbildningen och skrivandet har jag hittat det jag vill göra, och jag vet som en av få gånger i mitt liv, att jag gör helt rätt. Jag fortsätter följa hjärtat, min inre röst och det kan aldrig någonsin bli fel. För den insikten och känslan är jag så jäkla tacksam.

Följer du din inre röst?

/Anni

Ps. Jag fick ett meddelande från en tjej som läst min blogg och kände sig inspirerad. Stort och varmt tack till dig. Du inspirerade mig så att jag fick det här inlägget skrivet. På internationella kvinnodagen och allt. Tack! 🙂

Mina hemliga rum

taton-moise-474474-unsplash

Foto: Taton Moïse, unsplash.com

Kursen i kreativt skrivande studeras på distans men två gånger per termin har vi föreläsningar på Linnéuniversitetet. Jag längtar till de dagarna för  varje gång fyller de mig med förnyad inspiration och magisk energi.

I fredags var det dags igen, förmiddagen ägnades åt lyrik och poesi, eftermiddagen åt författarbesök av Tove Folkesson och sedan ett pass om gestaltning. Allt var oerhört givande (som vanligt) och att träffa mina kurskamrater är alltid roligt. Alla älskar att skriva, alla har en idé. Samtidigt skriver vi väldigt olika och det är kanske det som är så berikande. Vi brinner för samma sak – skrivandet och glädjen i att skapa och att vara kreativa. Alla behandlar vitt skilda ämnen inom det skönlitterära skrivandet (jag och en annan skrivare i min grupp har dock mycket gemensamt i det vi gör). Var och en har sin unika, egna röst.

Det där med att hitta sin egna röst på riktigt var något som författaren Tova Magnusson pratade om. Hon pratade även om det där som gör att vissa av oss är tvungna att skriva, för att vi måste. Och vikten av att känna lust när vi skriver, att skrivandet behöver vara lustfyllt för att få den rätta ”nerven”.

Tove beskrev också flödesskrivande som ett verktyg för att komma framåt, att ”rensa rören” innan det som behöver komma fram, kan komma fram. Det var nog kursens bästa föreläsning. I alla fall för mig och därför vill jag dela med mig av några saker hon sa. Obs! Det är bara ett kort utdrag av en två timmars föreläsning.

Vem är Tove Folkesson och vad berättade hon?

  • Tove är författare och har gett ut en trilogi;  Jägarinnor från Kalmar, Sundet och Ölandssången. Den tredje nämnda boken har vunnit SvD:s litteraturpris.
  • Det kanske mest spännande hon berättade, förutom verktyget flödesskrivande som jag strax kommer till, var att hon kommit till ett läge i livet där hon behövde något. Hon behövde skriva och skrivandet behövde henne. Hon behövde hitta vem hon var, på riktigt. Redan där var jag fast. Vi har mycket gemensamt.
  • När det tar stopp i skrivandet – fråga dig själv varför du fastnat. Tove menar att det ofta handlar om rädslor. Rädsla för att träda in i ett visst rum eller i en viss situation, kanske ett hemligt rum. Det kan handla om ett minne, en plats eller en händelse där det är av någon anledning obehagligt att vara. Det här var lite av en aha-upplevelse. Jag har tänkt tanken tidigare men inte landat i den. Hon har helt rätt. När det tar stopp handlar det oftast om rädslor. Rädsla för att misslyckas, rädsla för att gå in i en del rum, en del av det som är jag men som inte definierar mig. Är det så även för dig? När det tar stopp. Har du några hemliga rum? Varför blir det i vissa situationer ett motstånd? Stanna upp och fundera.
  • Flödesskrivande är ett rum där vi kan vara oss själva till hundra procent, ett verktyg för att komma vidare trots rädslor. För Tove var det verktyget som gjorde att hennes trilogi kunde bli till. Hon berättade att redan för tio år sedan började hon att flödesskriva flera sidor varje morgon som rutin.

    Att flödesskriva betyder att man ställer en klocka på till exempel tio minuter och sedan skriver det som finns i huvudet. Rakt ned på pappret, inga stopp, inga hinder, bara allt som just nu finns i huvudet. Vi fick prova och jag kände hur otroligt välgörande det var. På tio minuter skrev jag ned allt som rör sig i mig just nu, helt fritt, utan begränsningar (att-göra-listor, helgens måsten, rädslor, oro, tankar om allt jag kunde komma på) och vips! blev det en och en halv A4-sida.

    Tove menar att vi har så mycket i huvudet som behöver rensas bort innan det där kommer som vi vill eller ska skriva. Egentligen. ”Det är som att vrida på en kran som stått oanvänd en tid. I början kommer inget vatten, det låter konstigt, hackar men om kranen får stå på en stund så kommer vattnet”. Kanske är det likadant med flödesskrivandet? Låt allt rinna ut och igenom för att rensa rören och göra plats för det andra. Vi behöver uppvärmning, hitta flödet, rensa bort allt som ligger i vägen.

  • I det Tove berättade fick jag flera viktiga insikter. Jag behöver till exempel hitta mina hemliga rum och det jag gör med den här bloggen är att rensa rören. Det jag behöver göra mer för att rensa rören är att flödesskriva. Det där som jag ibland tycker känns onödigt att skriva eftersom det inte blir något vettigt av det. Kanske är det just det andra kortare formatet (den här bloggen) och det ”onödiga skrivandet” vi behöver för att sedan kunna skriva det vi egentligen vill och ska skriva? Intressant tanke.

Tack Tove för en fantastisk föreläsning! Att fånga, skildra känsliga människors tankar och känslor har du lyckats med. Att lyssna till din föreläsning var oerhört fint. Mycket igenkänning, konkreta tips och inspiration. En känsla av riktighet. Du har hittat dig själv och du har hittat din egna röst. Jag hoppas en dag kunna säga detsamma. Du har gett mig nytt mod och en del insikter jag inte hade förut, förbättrade verktyg och ny glöd åt mitt skrivande. Jag behöver berättelsen och berättelsen behöver bli berättad.

Ikväll ska jag flödesskriva lite och kanske försiktigt glänta på den där dörren till mina hemliga rum.

/Anni

Ps. Toves inspiration till flödesskrivande kommer från författaren Julia Cameron och boken ”Lev kreativt”. Snart ges den ut i en ny utgåva där Tove skrivit förordet. Hur fint är inte det?

Avtryck

 

annisvensson avtryck

Foto: Jeremy Vessey, unsplash.com 

Hon ser ut över det till synes oändliga havet, höjer blicken en aning. De gröna ögonen fokuserar, smalnar för att möjligen se vad som döljer sig bortom horisontens bleka ljus.

Likt alla andra dagar står hon här med en längtan, något att fästa blicken vid. Vågornas rytmiska ljud slår mjukt mot stranden, en doft av havstång och vår kan anas i den ljumma vinden.

Hennes tankar blir ett med ljudet från vågorna, och hon tar ett steg till, kommer lite närmare sitt ursprung. Ingen vet vem hon egentligen är, men snart kommer allt att vara förändrat.

Hon tvekar en aning, men vänder sedan om, går med beslutsamma steg mot det som måste göras. Vinden har snart suddat ut de avtryck hennes steg gjort i sanden.

./.

Det här är en nyskriven text som publicerades idag på Polemiks Instagramkonto. Jag fick inspiration av att dels se bilden och dels av att sitta vid havet. Ibland tycker jag om att varva mina större skrivarprojekt med korta texter. Följ gärna polemik.nu på Instagram: @polemik_nu och följ gärna mig också när du ändå är i farten: @annisvensson

/Anni

Fåröakademien – stol nio

logotype

Äntligen får jag lov att berätta något som jag burit på en tid. Nu är det officiellt att jag blivit invald i Fåröakademien! En egen stol har jag till och med – stol nummer nio. Det är stor ära att få ingå i denna grupp av otroligt duktiga, begåvade och inspirerande författare. 

Jag har vetat om detta en tid, nu är det äntligen officiellt. I somras var jag inbjuden till en författarvecka på Fårö som anordnades av akademien och något gjorde jag rätt för under hösten kom den fina förfrågan om att bli ledamot.

”Fåröakademien är en sammanslutning av svenska författare som verkar för svensk litteratur och författarskapets kreativa skrivprocess och som hyllar tillkomsten av ny litteratur och de mötesplatser mellan författare som uppstår i dess svallvågor”. Visst är det fint? Här kan du läsa mer om Fåröakademien och dess ledamöter.

Veckan på Fårö var bland det finaste och mest energigivande jag upplevt. (Varmt tack till min fina skrivarvän Barbara Kjellström som bjöd in mig!) Jag älskar Fårös storslagna, karga natur, det speciella ljuset, havet och alla härliga människor jag fick förmånen att träffa. Nu hoppas jag kunna återvända till Fårö så snart som möjligt för att skriva. Ett himla fint ställe för inspiration och jag drömmer mig tillbaka till augustidagarna på stranden där jag satt med bara havet som sällskap (och skrivarblocket, manuset och pennan förstås)…

anni strand

När något sånt här händer i höstmörkret känns allt plötsligt lite, lite ljusare. Jag är fortfarande oerhört trött och det är mycket som sker i livet i övrigt, men skrivandet går ändå sakta framåt. Alla inlämningsuppgifter på universitetskursen Kreativt skrivande, utom en enda, är inlämnade. Jag har en del böcker kvar att läsa fram till årsskiftet men det känns som om jag tagit mig igenom termin ett på ett bra sätt. Det är enormt roligt och givande, faktiskt bland det roligaste och bästa jag någonsin gjort. Nya idéer, tankar och ord har tagit plats i mitt inre. En del har till och med kommit ut i form av poesi, ett par kapitel i en bok och delar av noveller. Imorgon är det dags att åka till Linnéuniversitetet i Växjö igen. På fredag väntar en hel dag med föreläsningar, bland annat om allusioner, romanstruktur och att välja perspektiv.

IMG_0259

Jag firar ikväll som sig bör med ett glas mousserande vin. Det är sen gammalt vid publicering och stol nummer nio i Fårös Författarakademi är kanske till och med större än publicering. Känns så oerhört fint! Skål för alla vägar som bär framåt mot målet och inte ned i diket (där jag har en tendens att hamna då och då).

Samtidigt lyssnar jag till den här musiken av Emeli Sandé. Passar bra ikväll:

”You’ve got a heart as loud as lions
So why let your voice be tamed?
Maybe we’re a little different
There’s no need to be ashamed
You’ve got the light to fight the shadows
So stop hiding it away”

 

De viskande

 

version3 annisvensson deviskande

Foto: Kristin Vogt, pexels.com

 

Idag har Polemik publicerat en del av en längre berättelse som jag skrivit. Alltid lika fantastiskt roligt när det jag skriver når ut. Du kan läsa på polemik.nu eller här nedan. Kika gärna in på polemik.nu oavsett för där finns många begåvade skribenter som delar med sig av skönlitterära texter, journalistik och poesi. Tack till alla medarbetare och skribenter på Polemik – ni är fantastiska!

De viskande

Hon ligger ensam, ihopkrupen ovanpå täcket i den gigantiska dubbelsängen, i rummet där allt går i vitt. Väggar, golv, matta, kuddar, ja till och med lampan i taket är vit. Den exklusiva lampan av äkta fjädrar är stor och rund i olika toner av vitt. Den påminner om ett lurvigt moln och är perfekt att se på för att locka tankarna till annat än det som brinner inuti henne.

Allt i den nya lägenheten är vitt, opraktiskt och kallt. Det är bara hon själv som bär ansvaret, det är hon som valt alltihop. Trots att hon egentligen tycker om saker i färg, har hon släpat hem allt hon kunnat hitta i vitt. Är inte det märkligt? Kanske ett slags uppror mot det som varit innan då allt var starka färger. Nu var allt tvunget att bli nytt, utbytt, annorlunda. Och vitt.

Hon ser ut genom sovrummets två fönster och oändligt många tankar far igenom huvudet. Kanske höll hon på att bli galen? Hon är kall, huttrar och det skarpa ljuset av sommaren gör att hon måste kisa med ögonen. Det har blivit högsommar utan att hon ens lagt märke till det. Solens strålar tar sig igenom de stängda, smutsgrå fönsterglasen och dansar på hennes täcke, i det toviga håret och bleka ansiktet. Solstrålarna skär in som vassa eggar i de svullna, begråtna ögonen.

Allt står i blom där utanför fönstren. De stora björkarna som hon kan ana topparna på är i full prakt. Sommaren är hennes favoritårstid, bedårande vacker. En tid där luften andas hopp, en tid där skog och ängar vaknar. Hon vet att där utanför hennes fönster finns allt som är livet. Vännerna hon älskar, solljus som värmer, doft av nyklippt gräs, syrén och rosor. Men här i hennes rum är det mörkt och kallt. Här vilar instängdhet. Alla fönster som för länge sedan stängts trots längtan efter luft och ljus. En ovanligt obehaglig kyla håller henne i ett hårt grepp. Kylan kommer inifrån, från ett stort, mörkt hål som hotar att svälja henne hel. Ett odefinierbart hål som ingen hittills lyckats upptäcka förutom hon själv. Ingen röntgen- eller ultraljudsundersökning, ingen läkare har kunnat se något, och ändå finns där uppenbarligen något som växer sig allt större.

Det är som om hennes kropp har slutat fungera. Stilla och upproriskt i ett aldrig sinande flöde. Inget verkar längre logiskt, tankarna far runt utan stopp. Ingen tanke kan slutföras. Ett krig rasar i tankarnas boning.

Vad hade hon gjort? En av de två viktigaste personerna i hennes liv har hon svikit. Kommit med anklagelser utan substans. Det var så hon gjorde, det var sån hon blivit. Misstänksam, rädd att förlora, ologisk i tanke och handling. Hon hade ofta blivit sviken, eller var sanningen en annan?

När hon äntligen hittat någon hon ville dela allt med var det hon som svek. Hon som aldrig någonsin vågade lita på att någon eller något kunde vara sant.
Det kanske är som de säger ändå, de som viskar till henne ibland. Att hon ska bli likadan som andra varit före henne. Det ligger där mer eller mindre latent, och allt kommer kanske tillbaka ändå. Hon hade kanske haft fel om mönster som kan förändras, byta riktning. En svag kanske förblir svag. Arv och destruktiva mönster är kanske inte möjliga att bryta.

Kylan sprider sig, griper tag i varje liten del i hennes kropp. Det svarta hålet är på väg att sluka henne inifrån. Hon har inte kraft att klä av sig, ansträngningen är för stor men hon rör sig lite åt sidan för att kunna dra det stora vita täcket ovanpå sig. Nu ska hon stanna här, inte gå ut mer, bara sluta ögonen och vänta. De viskande fick rätt. Cirkeln är sluten.

/Anni

”Go where the pain is…”

 

IMG_6969

Sudersand, Fårö.

Anlände inatt till Gotland, Fårö och författarvecka. Dagar jag sett fram emot hela sommaren. Platsen är magiskt vacker och sällskapet det bästa. Men som så ofta kommer något i vägen för skrivandet.

Jag hann bara nätt och jämnt slå upp ögonen så kom ett meddelande. Något som gör att glädjen jag känt är som bortblåst. Jag borde eventuellt åka hem. Det här händer ofta när jag tar mig iväg, försöker hitta tid att skriva koncentrerat. Oerhört frustrerande. Ibland undrar jag om det kanske inte är meningen att jag ska skriva klart de där jäkla berättelserna.

Tar några djupa andetag och, beslutar mig ändå för att fortsätta morgonen med en promenad längs med havet och den fantastiska stranden. Hade tre trevliga skrivare med samma passion som jag till sällskap, och det var en väldans fin promenad i den vackra omgivningen. Efter frukost gick de andra iväg för att skriva men jag kunde inte finna ro, inte vara stilla. Huvudet var fullt igen – av allt annat än skrivarinspiration.

Bestämde mig för att ta ännu en promenad och nu riktigt långt. Gick ensam längs med den långa, vita stranden och mötte bara två andra besökare. Tog ett dopp i havet, lät vattnet omfamna mig, grävde ned fötterna djupt i den mjuka sanden och såg på himlen. Frågade mig själv om jag borde åka hem och svaret blev att ja, kanske borde jag det.

IMG_6961

Det tog några timmars övertalning av mig själv, men nu har jag bestämt mig. Jag ska stanna här, göra det jag kom hit för. Skriva klart ytterligare en novell och äntligen redigera det där bokmanuset jag arbetat med periodvis under flera år. Nu ska jag redigera, se vilka luckor som finns, skriva om och kanske skriva nytt.

Dels kan jag inte påverka det som hänt, dels har jag lovat mig själv att skriva klart de här berättelserna i år. Men det som till sist fick mig att komma fram till ett beslut var citatet i rubriken på detta inlägg – ”Go where the pain is…”

Det kommer ifrån en film jag såg efter ett tips från Jeanette Niemi på Twitter: Top 10 Writing tips and advice from famous authors

Citatet är egentligen del av en längre mening i filmen:

”Go where the pain and pleasure are.”

Det är ett av mina favorittips (bland många andra) i filmen med tio författare. Det handlar om att hitta glädjen i skrivandet och om att beröra på djupet. För att en berättelse ska bli riktigt bra behövs såklart en bra berättelse och story. Men det är också andra saker som krävs. Det handlar om att dyka djupt ned i smärta (och i glädje). Hitta de där svåra, äkta känslorna som berör, sedan försöka beskriva dem (show, don´t tell) så att det blir intressant för läsaren. Min tanke är att – helsike allt det där finns ju. I mig. Idag blev jag påmind igen om livets berg- och dalbana och hur jäkla ont det gör ibland. Jag måste bara få ro och energi till att fortsätta få det på pränt. Skriva, öva och öva ännu mer.

Tack! Jeanette för att du tipsade på Twitter om denna eminenta och inspirerande film. Spana även in Jeanette Niemis ”Skrivradion – Skriva bok och hitta skrivglädje”. Har bara lyssnat lite grann, men det verkar jättebra.

Nu ska jag fortsätta skriva, fokusera på det som under förmiddagen kändes omöjligt. Jag hoppas innerligt att inget ska stoppa mig.

I will now go where the pain (and the pleasure) are.

/Anni

Fett dålig start.

 

anni_ morgon 170803

Bild som fint gestaltar veckans inledning och denna dags morgon, men sen vände det…

Den där rubriken skulle kanske inte godkännas för en krönika eller annat jag skriver. Därför det är så himla befriande och praktiskt med en blogg. Här är det bara jag som bestämmer vad som ska skrivas. Men åter till det jag egentligen skulle berätta…

Veckan började inte bra, inte alls. Jag kände mig låg och trött efter en massa tråkigheter, saker jag inte kan påverka. Det enda som lyste upp tillvaron var att jag nästan lyckats skriva klart min nya novell ”De orörbara” på tema fantasy. Trodde aldrig jag skulle gå i mål med den, men nu är det nära, och jag vet att jag kommer bli klar inom kort. Lite finjusteringar bara.

Jag tackar ödmjukast en av mina duktiga skrivarvänner för att det lossnade den här gången. Först skrev jag som besatt, rubriken kom, karaktärerna och deras namn, början, mitten och slutet. Det flöt på och vips! hade jag skrivit över 20 000 tecken. Supernöjd med mig själv. Lät berättelsen vila. När jag tog fram den igen efter någon dag och läste tyckte jag det var bedrövligt. Var ärligt talat sugen på att elda upp alltihop.

Så kom den räddande ängeln. Jenny Holmström, författare men också en enormt peppande och skarp korrekturläsare. Jag kan verkligen rekommendera Jenny och hennes tjänster. Hon ser vad som behöver göras och får mig att se det också. På så vis får hon varje skönlitterär text att lyfta. Jenny pekar alltid på exakt det som jag själv inte kunnat se, men när hon sätter fingret på det så ser jag också och jag kommer vidare.

Men när det där var färdigt så var det fortfarande en massa annat som var jobbigt. Petade lite i novellen under kvällarna i veckan (nu uppe i 29 000 tecken) och tog en paus. Var ändå skrivsugen, skrivandet får mig att må bra, så jag skrev en krönika med titeln ”En sån där obotlig optimist”. Var inte säker på om jag lyckats med texten, men vågade ändå skicka den till Allas chefredaktör för ett omdöme. Och nu till det roliga. Det var tur att jag gjorde det, för jag fick besked idag. De gillade den och den kommer att publiceras! Yay! (Vet ännu inte när – återkommer om det.)

 

Anni 170803

Den tidigare surmulen är glad igen…

 

Det började därmed så smått att vända (även om det jobbiga finns kvar) och på vägen hem var jag ganska glad. Vid ett rödljus var det en bil bredvid min som rullade fram en pytteliten bit flera gånger. Till slut var jag tvungen att vrida på huvudet för att se vad det var för en knäppis. Då är det en man i min ålder som flörtar! 🙂 Inte helt vanligt nuförtiden… och det gjorde mig faktiskt ännu lite gladare. Om jag har bekräftelsebehov? Näe, eller nja eller ja, kanske…. 😉 Roligt var det i alla fall och jag kunde inte låta bli att skratta.

När jag kom hem hade ett jag ett stort paket att öppna. Där var några (kanske nästan hälften) av de böcker som finns på litteraturlistan för drömutbildningen Kreativt skrivande (Linnéuniversitetet, distans) som börjar om några veckor. Det ska bli fantastiskt roligt! Men jag kommer att få lägga ett gäng timmar av fritiden på läsning…

bocker

En del av de spännande böckerna jag har att läsa i höst…

Och nu sitter jag här på min uteplats, andas in den ljuvliga sommarkvällen, ser på himlen och den nyligen nyutslagna, magnifika dahlian.

dahlia

Den vackra dahlian, vars första blomma slagit ut just idag.

Regnet öser ner men det gör absolut ingenting. Jag ska som vanligt fira publiceringen på samma sätt som alltid. Så som min bästa skrivarcoach Kim M Kimselius alltid firar sina publiceringar. Med ett glas mousserande vin. En får se till att passa på och fira de små, små ljusglimtarna i livet, innan nästa svacka kommer.

mousserandevin

Japp! Nu ska den öppnas…

Hörde jag skål…?

/Anni