Ingen dröm är för stor.

/ annisvensson / 5 kommentarer

img_0529-1
Sitter på ett grymt försenat tåg, på väg hem från Småland. Två fantastiska dagar på en skrivarkurs i Eringsboda är slut. Men med varje slut, en ny början. Jag har under de här dagarna insett att jag debuterar i höst. Debut som författare!

Det är knappt jag tror det är sant, men den 22-25 september på bokmässan i Göteborg, kommer vår gemensamma antologi Färgargårdens andar att finnas med som ny bok i Kim M Kimselius och Roslagstexts monter B09:20 och även i Christina Johanssons och Joelsgården förlags monter. I boken är jag författare till tre noveller. Vår kursledare Kim och alla kurskamrater med ett stort antal fler noveller. Redan nästa vecka kan boken förhandsbokas på adlibris.com Så roligt! En dröm som går i uppfyllelse!

Senare i höst kommer boken Hälsa och Folkbildning, del 2 och under våren 2017, del 3. Jag är författare till en berättelse i varje bok. Om träning, mot- och medgång, tankens kraft och om att övervinna hinder.

Helgen har varit helt fantastisk med ett grymt duktigt skrivargäng och vår fantastiska coach, författaren Kim M Kimselius. (Vill även du skriva så rekommenderar jag Kims kurser och boken Att hitta glädje i skrivandet.)  Tack till er alla, saknar er redan, men vi ses ju snart igen och smider planer 😉

Några av oss som var med: jag, Kim, Lotta och Marie

Några av oss som var med: jag, Kim, Lotta och Marie

Under helgen har vi arbetat med de sista korrekturen i vår antologi,  fått nya kunskaper om skrivande, marknadsföring och skrivit nya texter. Ett bad i den härliga sjön intill Färgargården hann jag också med.

img_0512

Det blir ännu en gemensam antologi nästa år och då är temat deckare/thrillers. Min första tanke var, å nej, det fixar jag inte. Men efter ett par timmar med dessa härliga människor kom idéerna…! Jag skrev hela kvällen igår och fortsatte tidig morgon idag. En novell jag påbörjat innan kursen är dessutom klar och ska eventuellt skickas in till en tidning. En helt ny novell är under produktion och huvudet fullt av nya idéer. Dessutom tar jag nu med mig energin hem för att skriva klart min första helt egna bok. Tema, ingenting är omöjligt.

Jag är på väg att verkligen uppfylla en av mina största drömmar och det är stort. Tror knappt det är sant.

Vad drömmer du om?

/Anni

Pssst.. vi i skrivargruppen är alla entusiaster och författare med unika och olika kompetenser. Inom PR, marknadsföring, journalistik, språk, kommunikation, driva eget förlag, eget företag, bokföring, korrekturläsning, illustration och konst. Det har fötts en idé om att tillsammans starta ett eget förlag för att ge ut våra kommande, egna böcker. Om allt går vägen uppfyller vi kanske fler drömmar tillsammans. Ingen dröm är för stor.

På väg.

/ annisvensson / 6 kommentarer

Nu är jag på väg igen. På väg mot mina drömmars mål. Våren har varit, minst sagt omvälvande och det har varit ned och upp i en salig blandning, men nu är det framåt som gäller.

Anni Svensson juni 2016

Det är underligt med livet. När det varit som mörkast har alltid nya dörrar öppnats. Dörrar som jag inte ens visste fanns. Att kunna se ljuspunkterna och det är som är bra, även när det är som mörkast är oerhört svårt. Men när man lyckas styra tankarna i en ny riktning (och kanske får lite hjälp på vägen) kan det plötsligt leda till nya insikter. Förändringar som till en början verkade bara dåligt, leder till något bra.

För mig har det också varit viktigt att hitta tillbaka till skrivandet igen, en av de roligaste sakerna jag vet i livet. Och det har jag till viss del gjort med hjälp av envishet, fantastiska vänner, kollegor, vackra och kloka människor som finns där för mig.

Idag är jag på väg till något som jag längtat efter länge, nämligen en skrivarkurs i djupaste Småland. Samma plats som förra sommaren, Färgargården i Eringsboda och samma härliga och inspirerande kursledare, författaren Kim M Kimselius. Dit ska jag för att träffa människor med samma passion för skrivande och i den här vackra sjön ska jag bada bland näckrosbladen 🙂

11254122_650545275047337_2135135245_n

Jag sitter på tåget och ser det oerhört vackra Sverige i sommarskrud passera utanför fönstret. Tänker tillbaka på hur många gånger jag genom åren gett mig själv löfte om att skriva klart de där berättelserna som far runt i huvudet. Berättelser som vägrar tystna, som måste få komma ut. Men det har varit många hinder på vägen och det är ju ofta så livet ser ut, vägen är inte alltid rak.

bumpy road

Nu ska här skrivas vidare och det går bra! Ja, ibland i alla fall, när jag inte drabbas av det där tvivlet som hoppar på mig då och då…

I höst har jag bidragit med tre noveller i en antologi på ett tema som ligger långt ifrån det jag skriver i vanliga fall. Det handlar om berättelser med övernaturliga inslag och spänning, där gränsen mellan fantasi och verklighet suddas ut. Det är både intressant och svårt att ge sig på en sådan utmaning, men ju mer jag skriver, oavsett vad det är, desto mer lär jag mig och det ger energi och vilja att skriva ännu mer och framför allt bättre. Boken ”Färgargårdens andar” kommer ut i samband med bokmässan i Göteborg i september. Senare i höst och våren 2017 medverkar jag även med två berättelser i en bokserie om hälsa och senare i år kommer även en ny krönika i Allas.

Det som händer nu är verkligen roligt, men jag fortsätter drömma om den dag då jag har mina helt egna böcker att stoppa in i bokhyllan. Att få se den där bokryggen där det står ”Anni Svensson”. Nu har ljuset kommit tillbaka och jag är på väg!

/Anni

Ps Om du missat tidigare inlägg och vill veta mer om varför jag skriver och om vad, kika här: ”Varför skriver jag?”

Halvfullt eller halvtomt?

/ annisvensson / Lämna en kommentar

halvfullt_glas

Känner du till den där historien om glaset och om det är halvt fyllt eller halvt tomt? Olika människor har olika sätt att se på det. Precis som vi har olika sätt att se på livet.

Hur ser du på livet om du tänker dig ett glas till fyllt till hälften?  Det ligger kanske ändå en hel del i det där om hur viktigt det är HUR man väljer att se på livet och det man är med om längs vägen.

För drygt två år sedan hände något som aldrig hänt förut. Jag tappade förmågan att skriva. Och då menar jag inte bara fritidsskrivandet med blogg, krönikor, noveller och böcker, utan även mitt professionella skrivande, det jag gör som arbete, som kommunikatör.  Jag satt där med ett tydligt mål, ett blankt papper, en blank skärm och inte mer än ett par ord kom fram. Det har aldrig hänt förut i mitt liv. Aldrig. Hur mycket kaos jag än haft omkring mig så har jag alltid kunnat arbeta. Ibland har det varit ren glädje, för jag älskar mitt arbete. Men ibland även en flykt undan annat, en fristad där orden får leka fritt. Men alltid har orden funnits där och alltid, alltid förmågan att prestera i mitt arbete.

Inte den här gången. En oväntad kris slog ut allt. Jag var plötsligt oförmögen till att göra allt det jag tidigare tagit för givet. Ingenting fungerade. Men jag kämpade hårt och jag tog ganska snart tillbaka kontrollen över både livet och orden.

Mindre än ett halvår efteråt,  en cykelolycka som var mer allvarlig än jag eller någon annan kunnat tro. Utslagen igen, mot alla odds. Utslagen, och den här gången för mycket längre tid. Men jag reste mig och kom tillbaka med hjälp av fantastiska vänner (tack till er alla, ni vet vilka ni är!) naturen, ihärdig träning, envishet, tankens kraft och inte minst, kärleken till orden och skrivandet. Det där skrivandet som sätter saker på sin plats, som ger mig andrum och en känsla av att jag funnit en av de viktiga meningarna  med livet.

Och händer det dig, oavsett vad det det kan vara av utmaning eller kris,  så vet jag att även du klarar det. Försök att se på det där glaset med nya ögon. Glaset är och förblir halvfullt och inte tvärtom. Det finns så många bra saker med att leva,  men det kan vara svårt att se det i de svåraste stunderna. Även för mig. Men efter en tid, så kommer ofta andra insikter och förmågan att gå vidare. Och meningen  finns kanske plötsligt där.

Tyvärr är min sångförmåga inget att skryta med, men skrivandet och en del andra oväntade och härliga  saker får mig att just nu tänka positivt och se på det där glaset som halvfullt. Så nu fortsätter jag skriva, läsa, lyssna på massor av inspirerande musik, till exempel Thorsten Flink, hans sång och nynnar: ”I de förflutnas skugga där är alla minnen grå. Men jag trevar efter sanningen som kan läka alla sår. När stunden tar en tugga till av den tid som rullar på. Vill jag gå längs denna scenkant när den elfte timmen slår. För jag reser mig igen, ja jag reser mig igen…”

You can´t beat a person that never gives up.  /Okänd.

Våra älskade orkade inte leva.

/ annisvensson / 4 kommentarer

Våra älskade orkade inte leva

En stark titel på en stark bok. Av en slump hittade jag ”Våra älskade orkade inte leva” av journalisten och författaren Joanna Björkqvist. En fantastisk bok som berör på djupet. Om människor som tagit sitt liv och om de som blev kvar. I Sverige tar runt
1 500 människor sitt liv varje år. Varför sker det och vad händer med de människor som blir lämnade kvar?

När jag såg titeln och först läste en kort text om boken kände jag direkt att den måste läsas.  Och jag har läst den, men bara ett kapitel i taget. Det har inte funnits kraft att göra det på annat sätt. Den var så stark och människorna i den kom så nära och berörde mig, var och en,  på djupet. Jag var tvungen att vila mellan varje kapitel och berättelse. Jag har en vän, vars man tog sitt liv och jag tänkte att det här kanske kunde vara en bok för henne, men först ville jag läsa den själv för att vara säker på att den skulle passa att ge henne. Och nu när jag läst inser jag att den troligen är värdefull för henne, så den här veckan skickar jag den som present och hoppas att orden i boken från andra som mist en älskad kanske kan vara till stöd och lindra hennes smärta, åtminstone en aning.

Joanna beskriver skickligt och målande de åtta personer hon möter. Med värme, respekt och tydlighet får vi följa och höra de människor som förlorat en närstående. Varje berättelse speciell och viktig eftersom varje människas historia är unik och på riktigt. Boken är för alla de som förlorat en närstående genom suicid, men det är verkligen en bok för alla människor som är intresserade av sina medmänniskor och deras liv.

Författarens  ena syfte med boken är att anhöriga och drabbade ska kunna känna igen sig i alla de olika känslor som kan uppstå som sorg, saknad och smärta, men också känslor som kanske är svårare att prata om, som skuld, skam, vrede, hämndlystnad och ibland även kanske lättnad. Den här boken är tänkt att vara som ”en vän att hålla i handen” som författaren Joanna så fint beskriver det.

Det andra syftet med boken är berätta livshistorier på det svåra ämnet för att vi ska våga tala mer om suicid och arbeta bort en del av de tabun som fortfarande finns. Det tycker jag är jättebra, eftersom psykisk ohälsa fortfarande kan vara svårt att tala om. Jag har en känsla av att det fortfarande är tabu och skamfyllt, men det börjar bli bättre och fler och fler berättar om sina upplevelser. Jag tror att saker, hur svåra de än är, mår bra av att komma fram i ljuset och diskuteras. Det finns så många människor som mår dåligt, men inte alla vågar tala om det. Den här boken tror jag kan hjälpa till att sätta mer ljus på frågan och få fler att våga prata och berätta.

”Våra älskade orkade inte leva” är en superbra bok och jag rekommenderar den varmt till alla. Tungt ämne, men det finns även hopp och ljus. Många människor hittar tröst i någon eller något och tar sig vidare efter att en nära tagit sitt liv. Det går att leva vidare, även om livet aldrig någonsin blir detsamma igen. Läs den.

Precis nu har Jonna skrivit en ny bok som snart kommer ut. Den har titeln ”När mörkret viker undan för livet” Den ska jag också läsa. Bara titeln är så klok och vacker. Nu handlar det om ljuset.  Det som finns där. Om man finner förmågan och kraften att se.

/Anni Svensson

Att längta bort och längta hem

/ annisvensson / 3 kommentarer

Skiathos_villaalexis

Den här veckan har jag turen att befinna mig tillsammans med min dotter på en fin liten grekisk ö, Skiathos.

Det visade sig att vi valt både rätt ö och rätt hotell, Villa Alexis. Ett litet mysigt hotell med storslagen utsikt över det stora vida havet. Precis som jag vill ha det. En plats där himlen möter havet.

Innan vi åkte ville jag bara bort, helst så långt bort som möjligt. Kanske för att glömma alla måsten, få vila från tankar, jobb, tidiga morgnar och allt annat som just nu pågår i vardagen. Och för att få tid att umgås med min dotter på tu man hand, fundera och kanske hitta tillbaka till orden igen.

Det visade sig bli svårt. Visst njuter jag av ledigheten, platsen, maten, av ljudet från havets vågor, av solen och den varma sanden. Ändå längtar jag hem. Det finns så mycket där som är oavslutat och osäkert.

Inte har det blivit mycket skrivet, men de två sista dagarna så har vädret varit sämre och jag har handskrivit lite mer än åtta sidor text i raskt tempo. En del av det jag skrivit här kommer att ingå i en bok om folkbildning och hälsa som kommer ut i höst via Hansson@Notis Förlag. Jag är medförfattare i bok nummer två och tre i en serie om tre, tillsammans med runt hundra andra författare. Ja, kanske kan jag kalla mig författare snart 🙂

Nu är det bara en dag kvar här på Skiathos och jag längtar hem. Men jag vet att när jag är hemma igen kommer jag längta tillbaka hit. Att leva i nuet är något jag brukar prata om, men just nu är det galet svårt.

Ser fram emot den dag när jag kan vara nöjd med att vara där jag är. Och jag ser det tydligt framför mig, en målbild. Det är dagen då min första alldeles egna bok blir publicerad och får se dagens ljus. Den dagen kommer jag att vara nöjd med att vara precis där jag är.

Brukar du längta hem när du är borta och längta bort när du är hemma?

/Anni

När en dörr stängs, öppnas en annan

/ annisvensson / 9 kommentarer
door_Arno_Smit

Foto: Arno Smit

Det där är ett uttryck jag hört då och då och ibland har jag tänkt att det kanske ligger något i det. Ibland har jag tvekat.

Den senaste tiden har en del omvälvande besked och livsavgörande förändringar skett. Ibland ställs saker på sin spets och livet tar en ny och kanske helt oväntad vändning.

Helt nyligen hände det mig och för en tid försvann orden. Jag tappade förmågan att både tänka och skriva och hade fullt upp med att ta mig igenom dagen. För en liten stund tänkte jag att det där med skrivandet var en sak jag skulle ge upp, men ganska snart, bara en dag senare, mitt i det omvälvande och svåra kom ett mejl.

Det var ifrån, en för mig, helt okänd, ung tjej som inte hade en aning om min situation just där och då. Och det var ett viktigt mejl. Hon skrev (och jag har bett om hennes tillåtelse att publicera ett utdrag):

”Hejsan! Mitt namn är Xxxxx och jag är 21 år.

Jag sökte runt på internet och kom in på en inspirerande artikel om dig där du ger tips på hur man ska lyckas nå sina drömmar.  Jag är en tjej som brinner för att följa min egen väg. Jag vill nå  ut till våra medmänniskor. I hela mitt liv har jag tryckt ner mig själv och blivit nertryckt. I hela mitt liv har jag också försökt hjälpa andra att må bra, men nu vill jag verkligen ta det några steg längre. Nå ut till fler och kunna hjälpa till genom att peppa och få andra att öppna ögonen för världen och verkligen se att livet blir precis hur man ser på det.  Jag håller tummarna att du ser mitt mejl och svarar, då du är en stor inspiration för mig. ”

Mitt i kaoset av virrvarr och ett liv vänt upp och ner kom det här fina mejlet från en person som berättar att det jag skrivit gjort stor skillnad i hennes liv. Och det kom en dag då jag behövde höra det som allra mest. Jag är hennes inspiration, tack vare det jag tidigare skrivit och delat med mig av.

Och det känns både märkligt och omtumlande och att det skedde precis just då. Är inte det märkligt och lite förunderligt? Oavsett, så är jag tacksam. För just det där mejlet just den där dagen fick mig att gå vidare, plocka upp mig själv, pennan och se att att livet fortsätter. Det förunderliga.

Dagarna gick och det kom ytterligare tunga besked. Ibland är det bara så. Livet. Du nås av sorgliga besked, människor i din omgivning blir sjuka, har barn som inte mår bra och människor går skilda vägar och tappar bort varandra av anledningar som kanske egentligen hade varit möjliga att lösa.

Häromdagen var ännu en sådan dag. En tung dag. Och jag tänkte att det här med att skriva ska jag kanske ändå lägga på hyllan.

Samma dag, bara en liten stund senare kommer ett mejl. Det är chefredaktören på en större veckotidning som meddelar att mina texter är intressanta. Och att han gärna publicerar min tredje krönika. Visserligen inte förrän i höst/vinter eftersom publiceringsschemat är fullt fram till dess, men ändå. Publicering! Det jag skriver är något värt. Det är viktigt, jag kan och det sker just här och nu.

Kan jag så kan du. Och jag ska fortsätta följa min dröm. Om att bli författare. Och att bli en av de bästa kommunikatörerna. För att jag vill och för att jag kan. För att det är min passion och för att mina ord spelar roll, och någon gång då och då, till och med gör skillnad i andra människors liv.

Tack bästa M, chefredaktör på den stora veckotidningen och tack du modiga Xxxxx som mejlade mig nyligen och bad om råd. Jag är övertygad om att även du kommer att nå dina mål. För både du och jag vet att också du har något viktigt att berätta.

Och jag vet. Även om det inte känns så nu så kommer fler dörrar, som jag inte har en aning om att de finns, att öppnas.

Och livet kommer tillbaka.

/Anni

Och vinnaren är – Anni Svensson!

/ annisvensson / 10 kommentarer

Idag gjorde jag tjolahoppsasteg för andra gången i mitt liv. Jag fick nämligen veta att jag vunnit mitt livs första skrivartävling. Bara en gång tidigare har jag varit med i en sån tävling och då vann jag inte, men nu är det jag som är vinnare!

Det känns både helt fantastiskt och lite osannolikt. Men jag är ju den som brukar tjata om hur viktigt det är att följa sina drömmar. Och envis är jag ju som bekant. Det känns så otroligt kul att en novell jag skriver (och som legat i byrålådan en tid) har potential. För idag utsågs just min inledning till det vinnande bidraget! Hurra!

Vad handlar det om egentligen då och vad har jag vunnit? Jo, så här såg uppgiften ut:

”Författaren Peo Bengtsson, som är aktuell med sin senaste roman Vara Frank, erbjuder dig möjligheten att diskutera inledningen i ditt skrivprojekt över telefon i en timme. Allt du behöver göra är att delta i tävlingen på Litteratursalongens Facebooksida. För att delta i tävlingen behöver du bara skriva inledningen till ett skrivprojekt (max 60 ord). Vinnaren utser av Peo Bengtsson. Om du skulle vara den lyckliga vinnaren (och det är jag!) skickar du din inledning på max 3 000 ord och en korts synopsis till Peo Bengtsson som sedan kontaktar dig för en timmes coachning över telefon.”

Min inledning som jag tävlade med:

”Det är över nu”, viskar han som sitter på stolen bredvid sängen samtidigt som den blonda sköterskan med försiktiga steg lämnar rummet. Som om hon inte vill väcka någon som sover eller störa mannen på stolen. Vad är över? tänker jag, fortfarande med blicken riktad mot rummets enda fönster. Här sitter jag i taket, kikar på kroppen i sängen och…

Du kan läsa mer på Litteratursalongen.se: ”Och vinnaren är…”

Nu ska jag fira! Och kom ihåg – ingenting är omöjligt, även med små steg kommer man långt 😉

/Anni

Ps. Nu när jag känner mig lite modig vill jag även passa på att tipsa om min sida där du kan signa upp dig för att få veta när jag kommer ut med min första bok på temat Ingenting är omöjligt. Bara gör´t så lovar jag att skriva klart! Tack!

Musik att skriva till.

/ annisvensson / Lämna en kommentar
Foto: Umberto Cofini

Foto: Umberto Cofini

Såg ett inlägg på Twitter igår som handlade om musik att skriva till. Och vips! kom jag på att jag har en hel del musik som jag skriver bra till.  Det borde jag dela med mig av till andra skrivare så kanske vi tillsammans kan göra listan längre?

Efterlysning: Musik att skriva till! Inga svenska texter eller annat förvillande.

Det handlar om musik som inte stör, som finns i bakgrunden och snarare kompletterar skrivarflödet än att pocka på uppmärksamhet.  Vilken musik jag väljer beror på vad jag skriver och vilken sinnesstämning jag vill locka fram hos mina karaktärer eller vilken stämning jag vill ha i min berättelse.

Här är min lista med några exempel. Har du fler förslag? Hjälp mig att bygga en spellista för skrivande!

  1. ”Spiegel im spiegel” – Arvo Pärt
  2.  ”Ocean peace” – Steven Snow (Album Dolphin sounds with music)
  3.  ”The ocean above” – Steven Snow (Album, Dolphin sounds with music)
  4. ”Over the rainbow” – Israel Kamakawiwo´ole
  5. ”De fyra årstiderna, våren” – Vivaldi
  6.  ”Fur Elise” – Beethoven
  7.  ”Shades of chakra” – Masala Roo (Album, Music for yoga 2016=många bra)
  8.  ”Only time” – Enya
  9.  ”Carribean blue” – Enya
  10.  ”The humming” – Enya
  11. ”Divine sorrow” – Wycleaf Jean och Avicii
  12. ”Love last forever” – Mando Diao

Lyssnar du på musik när du skriver? I så fall vilken? Berätta gärna så fyller jag på listan. Tusen tack!

/Anni

Ps. Och glad påsk till er alla, från sjukstugan. Ska nu försöka mig på en kort promenad, vilket också brukar vara bra för kreativiteten.

Vikten av mål (och kommunikation)

/ annisvensson / Lämna en kommentar
Foto: Glen Carrie, Unsplash.com

Foto: Glen Carrie

Idag har jag funderat över det där med mål. Hur viktigt är det egentligen? Jag skulle nog säga allt. Eller i alla fall nästan allt.

Om du vill uppnå något särskilt tror jag att ett tydligt mål och en målbild är avgörande för om du ska lyckas eller inte. Och det gäller både privatlivet och på jobbet.

Men det finns ett par skillnader. Om det gäller egna, privata mål räcker det ofta om du själv har dem klara för dig. Och kanske kan det vara bra att involvera dina närmaste, så du kan få pepp och stöd på resan.

Om det däremot gäller ett företags eller organisations mål gäller det att alla är med på banan. Att alla medarbetare eller lagspelare vet vad som är målet, varför vi ska ta oss dit, och i viss mån, även hur. Det är viktigt att varje enskild person vet allt det här, för om det inte sker vågar jag påstå det finns en stor risk att målen inte nås. Med förståelse för målen, kunskap och möjlighet att påverka får vi engagerade och glada männniskor. Ingen ”rocket science” kan tyckas, men ändå verkar det väldigt svårt för många. Nyckeln heter, tadaaa! kommunikation. Låter enkelt, men kräver en hel del jobb, tid, lyhördhet och lyssnande. Men för de som lyckas betyder det mer klirr i kassan, glada medarbetare och glada kunder.

För runt fyra år sedan hade jag förmånen att få lära känna en fantastisk kommunikationsdirektör, Geert Pielage. Han hade då precis fått ansvaret för kommunikationen i Europa i det stora internationella säkerhetsföretaget. Jag rapporterade till Geert, vid sidan om vår svenska VD, för Sverige under drygt ett år.

Geert berättade en kort historia om en man vid NASA, som jag brukar återberätta när tillfälle ges:

På sextiotalet besökte USA:s president NASA och och där träffade han en man som sopade golvet. Presidenten gick fram till honom och frågade vad hans roll var. Och han svarade ”Jag tar människan till månen.” Ping! Där hade man lyckats. Varje människa, oavsett roll är en viktig pusselbit i en organisation. Det där har jag funderat en del på och för några år sedan medverkade jag i en bok om intern kommunikation ”Rock You comms” tillsammans med 97 andra kommunikatörer. Var och en fick ge det tips man ansåg vara viktigast för att bli framgångsrik. Nyfiken? Här kan du läsa mer om boken och ladda ned ett exemplar, varje slant för boken går till välgörenhet. Danska ”Kommunikationsforum” skrev förra året en artikel med utdrag från boken, så vill du inte köpa den kan du läsa 25 av råden här (mitt citat finns vid punkt 10): ”25 goda råd från internkommunikatörer”

För den som vill fördjupa sig i det här coola ämnet om mål har jag ett riktigt bra tips. Läs den här artikeln av Christina Desmarais på INC.com kika på infografiken och sen får du gärna berätta om du håller med mig om att mål och kommunikation är A och O för att nå dit man vill?

”The real reason why people who set goals achieve more”

set_achieve_your_goals_32950

Källa infografik: INC.com och Christina Desmarais (som gett godkännande till publicering på min blogg)

Inte ensam.

/ annisvensson / 7 kommentarer

stran

Träffade en bekant nyligen som berättade att hon följt min blogg och att hon ofta känt att det jag skriver är sånt hon tänkt och formulerat tyst för sig själv,  men inte kunnat sätta ord på. Hon berättade också att hon blir lite sugen på att skriva själv när hon läser mina texter.

Det är den sortens dialog och återkoppling som gör skrivandet värt skrivandets alla mödor. För det är tufft att vara skrivare ibland, även om det också är det roligaste som finns. Kan eller kan jag kanske inte formulera saker på rätt sätt? Tvivel i stora mått, när det kommer till det skönlitterära skrivandet. När det gäller det professionella arbetet som kommunikatör finns inte alls de tankarna, eftersom det är beprövad och känd mark som jag kan väl efter många års träning och erfarenhet.  Även om man alltid kan lära sig mer. Inom kommunikation finns alltid något nytt och det är kanske en av anledningarna till att det är så himla roligt att jobba med.

Den där känslan av tvivel tror jag många av oss kan känna igen oss i när det gäller att prova nya områden som visar sig vara särskilt viktiga. Vare sig det gäller skönlitterärt skrivande, annat kreativt skapande eller perioder i livet där man beträder ny mark eller råkar ut för saker man inte räknat med. En känsla av ensamhet och svårighet i att se att någon annan kanske har samma bekymmer. Och det var också så jag kände när jag var liten och inte alltid kunde finna min plats i tillvaron. Det var så jag kände ibland när jag var tonåring och livet gungade. Och det är så jag känt flera gånger senare när jag ska sätta ord på upplevelser, mina egna eller andras. För det är ju som bekant så att för de flesta av oss, går livet både upp och ner och det blir inte alltid som man tänkt sig. Inte alls. Och man får hitta  nya sätt att förhålla sig, försöka förstå, kanske lära sig något och gå vidare. Ta en ny väg.

Jag har tidigare nämnt att biblioteket var och är en av mina favoritplatser. Där finns berättelserna, människorna och författarna som berättar en historia. Något jag kan känna igen mig i, känna tillhörighet med och kanske framför allt känna att – jag inte är ensam om tvivel, funderingar eller andra saker som påverkat mig genom livet.

Kanske har skrivandet blivit så viktigt för mig för att jag vill ge något tillbaka. Till alla de författare, vars böcker jag fann och fortfarande hittar på biblioteket. Ett slags tack till alla de som skrev och som hjälpt mig förstå att jag inte är, var eller någonsin kommer vara ensam.

För nu skriver jag. Och en del frågar mig, varför tar det så lång tid? Att skriva en bok, hur svårt kan det vara egentligen? Och hur lång tid kommer det ta innan du är klar?

Och jag vet nu att skriva en bok är svårare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Men jag vet också kanske något ännu viktigare och det är att en dag kommer jag bli klar. Med den första boken, den andra och kanske även den tredje.

Därför att det finns så många ensamma människor därute. Och även alla de, varenda en, behöver veta.

Du är inte ensam. Runt hörnet (eller på bibliotekshyllan) finns någon som tänker och kanske känner precis som du.

/Anni