Hallå tvivlet! Ny krönika antagen

Vägen är sällan rak som denna (i närheten av min favoritplats vid havet), men det går ändå framåt.

Häromdagen fick jag besked om att en krönika jag skrev tidigt i våras är antagen av Allas veckotidning. Hurra!

Krönikan har rubriken ”Din tid är nu” och kommer att publiceras i det stora nyårsnumret nr 52/1. Det är så himla roligt varje gång en krönika blir antagen. Bara mina egna ord, mina egna tankar ursprungna en fullproppad hjärna som har så mycket som vill ut.

Det är stort att få en krönika publicerad och jag blir galet glad varje gång. Dessutom vill de gärna ha fler krönikor skrivna av mig (!), så nu sitter jag här och klurar på ämnen. Det är inte brist på idéer, det finns hur många som helst, men kanske har du något uppslag till vad nästa krönika ska handla om? Berätta gärna! Det vore intressant att prova om jag kan skriva en krönika på beställning.

Om jag nu får till det överhuvudtaget. Varje gång jag ska börja skriva hälsar tvivlet på. Den lilla rösten på min axel som viskar att det där kommer nog inte att fungera nåt vidare. Du är inte tillräckligt bra, du kan nog inte längre och varför skulle nån enda människa vilja läsa…

Är det inte märkligt? För att råda bot på det brukar jag fram krönikorna och andra texter som är publicerade och läsa dem. Ibland förstår jag inte att det är jag som skrivit dem, men får ju lov att inse att det faktiskt är jag. Och jag vill skriva mer, drömmer om att en dag få ett fast, stående uppdrag som krönikör i någon tidning. Med fria, egna, vitt spridda ämnen eller ämnen på beställning. Tänk, så kul det skulle vara!

Jag ska ta ett hårt tag om det där tvivlet och skicka bort det för alltid. Om jag kunde. Kanske finns det där för att jag, för att vi som skriver ska bli så bra som möjligt. Kanske finns det där som ett arv, en kvardröjande spillra som handlar om dålig självkänsla eller självförtroende (jag minns sällan skillnaden på de där två). Nåt är det i alla fall som ibland stör mitt ”flow” som jag emellanåt har turen att få uppleva.

Att skriva ett blogginlägg om frustrationen och tankarna som far hit och dit kan också vara ett bra medel mot tvivel. Det fungerar även som en förberedelse för det som ska komma, en rensning av de tankar som ligger i vägen innan jag kan skriva det jag egentligen ska skriva.

Så nu på kvällskvisten när det fortfarande är ljuvligt att sitta ute är det kanske bara att sätta igång då. En krönika och kanske ännu ett kapitel i min bok.

Here we go again…

”The road to greatness is lonely, but the view is worth it”

/Anni

Annonser

Kasta ut din kritiker

anni_tatuering

För snart ett år sedan gjorde jag min andra tatuering. En drömfångare. Varje dag påminner den mig om den där skrivardrömmen som jag bestämt mig för att följa.

Det är svårt att skriva, ibland oändligt svårt. Det sitter en kritiker på min axel som ofta viskar att det där blev nog inte så bra. Sen har vi det där med tiden, hur ska skrivandet hinnas med bland allt annat som pockar på uppmärksamhet? 

Alla dessa tankar, ständiga hinder och ändå slutar jag inte. Varför fortsätta med något som är så svårt och ibland till och med smärtfyllt. Varför fortsätta traggla med en dåres envishet trots att utgången inte är given? Svaret är: för att det är det absolut roligaste jag vet och för att det bor berättelser i mig som måste få komma ut.

Nu har den pessimistiska rösten på axeln fått ett namn. Hon heter Kajsa och hon ska väck.

Hur jag kom fram till det och hur hon fick sitt namn vill jag berätta mer om för det har visat sig vara hyfsat effektivt. Jag vet att flera som skriver och andra som jobbar med något kreativt har en inre kritiker som inte alltid är av godo. Viss självkritik tror jag är bra eftersom det vi skriver då har en möjlighet att utvecklas och förbättras. Men ibland tar den där negativa rösten alldeles för stor plats. Jag hoppas att fler kan få inspiration via det här kloka inlägget på Jorun Modéns skrivarblogg: Släng ut din inre kritiker

Häromdagen hade även sajten Boktugg.se ett intressant inlägg på temat att slänga ut kritikern, men också kloka tankar kring att frigöra tid och skriva klart. Det där som är så himla svårt. Hitta tid och skriva klart. Kanske kan även du inspireras av hur årets nobelpristagare i litteratur gjorde. Det kan ju vara svårt att få till den där längre, sammanhängande tiden som kanske behövs för att få ”flow”. Kan jag kanske frigöra sammanhållen tid för att åka iväg några dagar till min favoritplats Fårö snart…? Jag vet ju av erfarenhet att skrivarresor och skrivarkurser har gett mig den bästa skrivartiden och inspirationen. Hur gör du för att få inspiration och tid till ditt skrivande eller till andra viktiga saker i ditt liv?

Det här var mycket intressant läsning som fick mig att fundera på hur jag ska kunna få mer sammanhängande tid för skrivandet. Jag tror att det är precis vad jag behöver för att bli klar med mina större projekt: Nobelpristagaren Kazuo Ishiguro skrev sitt mästerverk på bara fyra veckor

Just nu ligger jag med foten högt och kroppen fylld med smärtstillande mediciner efter en Hallux Vallgus-operation. Det blir inte mer än några få ord skrivna eftersom vare sig hjärna eller kropp vill vara med. Det är mest vila som gäller (och lite läsande, lite filmtittande). Men om en dryg vecka ska jag åter till arbetet och förhoppningsvis kommer jag då också vidare med skrivandet och kan fortsätta följa mina drömmar. Fram till dess ska jag ligga här, vila, låta foten läka, fundera ut fler delar till mina berättelser och brottas vidare med Kajsa.

/Anni

 

7 300 dagar kvar

Bildcredit: pexels.com

Igår var jag vid mammas grav. Några gånger varje år sitter jag där en stund och minns,  tänker tillbaka på det som en gång var.  Hon gick bort för tio år sedan, men hon var på flera sätt borta långt innan dess. Om jag lever lika kort tid som mamma har jag bara runt 7 300 dagar kvar att leva. Har du tänkt den tanken någon gång? Antal dagar som du kanske har kvar.

När jag sitter vid graven, på den vackra kyrkogården tänker jag på en massa saker. Ibland pratar jag med min mamma som om hon skulle kunna höra och se mig. Jag kan såklart aldrig veta. Det kanske bara är önsketänkande och en osedvanligt stark vilja, men oavsett hur det ligger till så är det skönt att bara sitta där, låta mina ord få bli sagda. Det där jag aldrig fick eller kunde säga medan hon levde.

Det var en del ljus, men också en hel del mörker, och det var många ord som aldrig kunde sägas. Stunderna vid graven låter tankarna vandra fritt, jag får lov att uttala de där orden och jag låter mig vara ledsen, sörja. För den där sorgen och framför allt saknaden efter våra nära försvinner väl aldrig helt, även om åren går?  Jag ser inte ofta bakåt numer, fokuserar istället på de vägar som leder framåt och det har verkligen gått framåt.

Något var ändå annorlunda igår mot andra dagar. En helt ny tanke dök upp och det beror nog delvis på en cykelolycka för några år sedan som kom att förändra min syn på livet och vad som verkligen betyder något. Det handlar även om en bok och en blogg av Kristian Gidlund som drabbades av obotlig cancer och som berättar innerligt om sin ”resa mot livets slut och alltings början”. Det hänger också ihop med en annan blogg – ”The last percent” skriven av en klok man som heter Philip. Han  räknade om antalet år som en människa troligen har kvar att leva till – antal dagar. Det gav i alla fall mig en slags aha-upplevelse. Det är jäkligt kort om tid! Galet få dagar att göra allt det där jag verkligen vill göra.

Jag försöker med allt jag förmår att följa mina innersta drömmar. Bockar av min ”bucketlist” med erfarenheterna jag fått. Med cykelolyckan och annat (som jag i övrigt skriver en hel bok om.) Grejen är att i ett endaste litet nafs, på några få sekunder kan hela livet förändras. Det är med de insikterna jag har börjat skriva mer (eftersom det är vad jag älskar att göra) och att ändra på saker i livet.

Nu har jag  runt 7 300 dagar kvar att leva om jag blir 67 år som mamma blev. Alla dagar jag eventuellt får utöver det ser jag som en extra bonus. Det är helt enkelt jäkligt ont om tid.

Har du räknat om livet i antal dagar? Hur många dagar har du i så fall kvar och vad tänker du göra med de dagarna?

/Anni

Ps. Är du nyfiken på vad jag skriver om i övrigt? Här finns min e-novell ”En berättelse från ovan” I byrålådan (ja, ja, i  datorn) har jag tio kortare och  längre berättelser som jag arbetar med. Och jag älskar dem alla. Några kanske överlever, några kommer att dö. På vägen fram har jag ändå ägnat min tid åt det jag älskar.

Om en skrivövning, himlen och barn på en brygga

Ibland fastnar jag i skrivandet och jag kommer inte framåt. Det handlar ofta om tvivel på min egen förmåga, ibland om tidsbrist och ibland om helt andra saker. Idag fick jag en väldigt fin kommentar på min blogg för inlägget ”Ett brev till dig” som fick mig att fundera på varför orden inte kommer.  Det gav mig också inspiration och energi. Jag vill ju skriva, har massor att skriva!

Ikväll efter ett träningspass läste jag Debutantbloggen och plötsligt lossnade det. Jag såg en bild framför mig och en historia målades upp för mitt inre. Det här är mitt bidrag till fantastiska Debutantbloggen och en ny skrivövning. Fantastiskt vad lite fin respons och en skrivövning kan göra…

Meningen som skulle inleda det hela har jag markerat med fet text. Det som följer är kvällens ord från mig.

Tre barn sitter längst ute på bryggan. En av dem tittar upp mot himlen och säger med låg röst:

”Se på himlen, se hur vackert blå den är.”

De två andra barnen tittar först på varandra med en menande blick, kisar sedan för att skydda ögonen mot den starka solen och tittar motvilligt upp mot himlen.

Elsa som är äldst svarar:

”Vad menar du nu, Alma? Vaddå, vackert blå? Det är en himmel bara. Blå som en vanlig jäkla himmel och några vita moln. Att du alltid ska vara så märkvärdig.”

Alma vänder ned blicken, låter det långa, ljusa håret falla framåt, utmed sidorna av ansiktet så att hon ska slippa se, slippa möta Elsas blick. Alma kikar ned i vattnet, dinglar med benen vid bryggkanten och knyter de små nävarna hårt. Hon tvekar en aning innan hon fortsätter eftersom hon vet att hon troligen kommer att starta ett nytt bråk med Elsa.

”Jag menade bara att himlen är vacker. Både när man ser på den här från bryggan och när man ser den ovanifrån”, säger Alma försiktigt.

Elsa ställer sig hastigt upp, stampar trotsigt i bryggan och lägger armarna i kors. Alma fortsätter stirra ned i vattnet och anar vad som kommer att hända, men hon tänker inte låta sig kuvas. Inte den här gången heller.

”Vad tusan menar du egentligen? Ser himlen uppifrån? Vad är det för nytt jävla påhitt?” frågar Elsa, nu med hårdare, högre röst.

Alma tänker att hon borde vara tyst. Hålla sina tankar för sig själv, men det är något därinne i henne som pickar hårt och vill ut, måste ut.

”Jo, i våras flög jag med mamma till Spanien och då såg jag den blå himlen och de vita molnen ovanifrån. Det var som en härlig sockervaddsvärld”, svarar Alma .

Det första slaget träffar Alma i ryggen och hon är nära att falla ned i vattnet, men hon får tag i bryggkanten och håller sig kvar, liggande. Hon har lärt sig att det bästa försvaret mot slag och sparkar är att kura ihop sig som en liten boll.

Alma ligger på bryggans yttersta kant och håller de små, tunna armarna runt huvudet för att skydda sig så gott hon kan. Hon vet att det bara är början.

/Anni

Vad är det som skaver?

Energi och inspiration finns och jag skriver som aldrig förr. Krönikor (den senaste hittade sin väg till lokaltidningen), noveller, blogginlägg och andra texter. Min första e-novell publiceras förhoppningsvis inom kort, men vad händer med det allra viktigaste? Bokprojektet som jag haft som mitt främsta mål. Det där manuset har jag inte vidrört på länge. Varför?

Som skrivare är jag troligen långt ifrån ensam. Du har den där drömmen om den egna boken (eller uppföljaren), bokryggen med ditt namn och titeln på ditt verk. Ditt mål. För att du tror att du har något viktigt att berätta, för att du tror att dina ord kanske kan göra skillnad eller någon helt annan anledning som är viktig för just dig.

Kring det finns både gigantiska förhoppningar och en jäkla massa rädslor.

Du vet att du har något att berätta, du vet att du kan (nåja, kanske kan) och du vet att den där berättelsen måste få bli berättad, komma ut, bli delad och  läst.

Vad är det som hindrar mig (och vad hindrar dig)?

För mig stavas det RÄDSLOR. Rädd för att inte lyckas och för att det inte ska bli tillräckligt bra. För just det där att slutföra en hel bok är ett gigantiskt projekt. Och att slutföra en bok som blir bra och som människor kan ta till sig är så stort att det skrämmer mig.

Inser att jag nog uppenbarligen ägnat mig åt vad som benämns ”prokrastinering”. Om det här inlägget inte var så intressant för dig ” so far” har du nu kanske i alla fall funnit ett nytt ord. Prokrastinering.

Och med det sagt – åter till det stora projektet. Sätt en plan för tusan. Skriv klart det där som måste få bli skrivet.

/Anni

Ps. Det kanske inte handlar om ett bokprojekt. Kanske är det något annat du skjuter upp. Varför?

The Last Percent of Happiness

Foto: Christopher Campbell, Unsplash.com

Det där med lycka och vad som egentligen är viktigt i livet tänker jag ofta på. Och hur det i sin tur hänger ihop med att våga följa de där innersta drömmarna och sin passion. Oavsett vad någon annan tycker. I helgen läste jag en artikel i Veckans affärer om en ung man som lämnat sin toppkarriär för en hängmatta och för att göra något helt annat. Varför gjorde han det? Och hur?

Mannen jag talar om heter Philip Jonzon Jarl (en av Veckans affärers supertalanger 2013) och han lämnade en toppkarriär med bra jobb, hög lön, en fin våning i Barcelona för att göra…? Ingenting. Eller jo, han gör faktiskt en massa saker, men kanske inte de sakerna som ofta förväntas. Han har efter moget övervägande gjort en ”downsize”, tagit en egen väg och det är så himla inspirerande att läsa.

Philip är en man med en helt vanlig  och enkel bakgrund som gjort annorlunda livsval, inte långt bort ifrån mina egna. Jag gästbloggade om det 2013 hos Nätverket Give it forward/Idérummet och om du missat finns det här; ”Dröm inte det du vill göra, gör det du vill göra.”

Min varma rekommendation är att läsa artikeln i Veckans affärer: ”Varför lämnade 30-åringen plötsligt toppjobbet på H&M  för ett krypin och en hängmatta i Rio?”

”Kan jag lämna jordelivet utan ånger och har gjort världen lite bättre kommer jag att känna mig nöjd.” /Philip Jonzon Jarl

Kika in på Philips blogg. Både klokt, tänkvärt och inspirerande: ”The Last Percent of Happiness” (Risking it all for that elusive last percent of happiness).

Och missa inte ett av inläggen som jag särskilt fastnade för: ”My three keys to happiness”

I bloggen finns också tänkvärda citat från andra kloka människor som funderat på livets mening, citat som fastnar:

“Almost everything – all external expectations, all pride, all fear of embarrassment or failure – these things just fall away in the face of death, leaving only what is truly important. Remembering that you are going to die is the best way I know to avoid the trap of thinking you have something to lose.” /Steve Jobs

Med tanke på mitt förra inlägg vill jag gärna höra Philip som sommarvärd/sommarpratare i Sveriges radio P1. Jag har tipsat honom om att söka och hoppas att han gör det! Tycker du som jag? Kika här: ”Så här går det till att ansöka/nominera – Bli lyssnarnas sommarvärd 2017”

Jag lånar till sist Philips egna, kloka ord som han avslutar alla sina blogginlägg med:

”All love and no fear.”

/Anni

12 tips för att marknadsföra en bok.

Foto: Lacie Slezak, unsplash.com

Jag har ännu ingen helt egen bok att marknadsföra, men den saken jobbar jag på. Stenhårt. Tills den första är klar (och det ska den bli) förbereder jag allt möjligt bakom kulisserna. Ofta stöter jag på intressant material om skrivande som jag samlar på mig längs vägen. Idag tänkte jag dela några marknadsföringstips eftersom jag själv är kommunikatör och hör att många suckar när det kommer till den här frågan. Nu behöver du inte sucka längre, det är roligt!

Det här känns extra kul att dela eftersom jag själv jobbar med kommunikation. Har lång erfarenhet av både intern kommunikation och extern kommunikation/PR. Jag har samlat på mig en del tips som jag hoppas att fler kan vara hjälpta av.

Så till min konkreta tipslista, del 1. En dag kanske det även blir en del 2 eller en e-kurs av det här (PR-tips) och lite annat som är bra att veta när man ger sig iväg för att nå ut med sin bok eller annat man vill marknadsföra.

Exempel på saker du kan göra innan din bok är klar:

  1. Skaffa en hemsida om du inte har någon. Om du inte har tid eller resurser på att göra något avancerat kan du t ex använda about.me Superenkelt och kostnadsfritt. Lägg sedan in läken till din hemsida i e-postens sidfot, på dina visitkort etc. Här är ett exempel på hur det kan se ut:
  2. Skaffa visitkort. Fundera igenom titel och annat. Kanske har du en ”tagline”, en enrading om din bok, ett citat eller annat som visar vem du är? Kan med fördel även användas även på hemsida och i blogg. Finns många som erbjuder enkla visitkort. Ett exempel som jag testat är vistaprint.  Fungerar utmärkt och blev fina kort:
  3. Anlita en duktig fotograf och ta professionella författarbilder. Våga sticka ut näsan brukar jag säga. Gör något annorlunda, personligt, men se till att dina bilder finns i högupplöst format för tryck och lågupplöst för digitalt användande. Liggande och stående format, porträtt och helfigur.  Det kan ju hända att någon villintervjua dig och ta egna bilder, men det kan också vara kort om tid för en journalist och då är egna pressbilder bra att ha.
  4. Förbered din enrading, en kort beskrivning, en ”pitch” av din berättelse. Mer kloka ord om Enradingar & Synopsis i Evas Karlssons blogg. Tack Eva! Den kommer du ha användning för. Ofta.
  5. Starta en blogg och konton i sociala medier om du inte redan har det. Dela din skrivarvardag, utmaningar, framgångar och skrivartips. Är ofta intressant både för läsare och skrivare. Det kommer ett separat inlägg om hur man enkelt startar en blogg och tips kring innehåll m.m.
  6. Sök efter skrivarbloggar som t ex Debutantbloggen och Läsa & Skriva. Fråga om du kan få gästblogga om något intressant ämne kring skrivande. Du kanske sitter på superkloka idéer som andra kan ha glädje av? Sharing is caring och leder ofta till nya följare (och kanske läsare om du har tur).
  7. Ta kontakt med bokbloggare som kan recensera din bok. De har ofta långa rader av böcker att läsa. Var ute i god tid och presentera din bok för att väcka intresset, undersök om de kan tänka sig att läsa din bok och meddela ungefär när i tiden det kan vara aktuellt med en recension. Tips på stora bokbloggar i Sverige. Tack Cision!

Exempel på saker att göra när din bok är klar:

  1. Skriv  och skicka ut en nyhet, ett pressmeddelande. Glöm inte att ha dina pressbilder klara innan. Publicera på hemsidan alt. bloggen, dela i sociala medier. Ta personlig kontakt med lokala medier som tidningar, radio, tv och poddar. Mejla gärna, men följ upp med ett telefonsamtal och presentera dig. Tänk noga igenom innan vad du vill säga. Vad är så intressant med dig och/eller din bok att de skulle vilja göra en nyhet? Varför skulle någon vilja läsa? Bra att fundera på innan.
  2. Skapa en annons på Facebook så tidigt som möjligt. Gärna redan när boken finns att bevaka hos t ex nätbokhandlare som Bokus och Adlibris.
  3. Boka in så många signeringar som möjligt i samband med att din bok släpps. Glöm inte bort de lokala butikerna och biblioteken. Det behöver ju inte bara vara bokhandlare. Det kanske finns de som tycker det är jättespännande med en lokal författare runt hörnet.
  4. Fortsätt vara aktiv i sociala medier och dela det som känns rätt och är intressant kring ditt skrivande och boken. Mitt tips är också att våga vara personlig, inte privat, men personlig för att väcka intresse. Genuina människor som bjuder på sig själva och har en stark passion för något är ofta intressanta. Eller hur?
  5. Prata om boken i alla sammanhang där det är möjligt och känns rätt. Jag har upptäckt att många blir väldigt nyfikna när man berättar att man skriver. Berätta för alla som vill höra! Det ena kan leda till det andra. Jag fick förmånen att tala om mitt skrivande på just det sättet: Något av det mest magiska jag varit med om
  6. Sök upp bokmässor och boka plats i god tid. Ju tidigare desto bättre. En del verkar bli fullbokade snabbt.
  7. Det sista och kanske viktigaste. Det är ett hårt arbete och det finns massor att göra. Ge inte upp! Om du tror på din idé och din bok och jobbar enträget så kommer det att ge resultat.

Lycka till! Och har du några frågor eller funderingar, tveka inte att fråga. En dag kommer även jag behöva hjälp. Låt oss hjälpa varandra, vi som bestämt att vi ska göra det här jättesvåra, men fantastiskt roliga!

/Anni

Ps. Jag fick inspiration till det här inlägget från Debutantbloggens Christina Schiller och hennes inlägg Låt oss prata marknadsföring. Läs även det. Superbra!

En ny väg framåt – polemik.nu

Foto: Elizabeth Lies, unsplash.se

Foto: Elizabeth Lies, unsplash.se

Fann av en slump en grupp människor på Facebook som är lite som jag. Skrivande människor med kärlek till kommunikation, ord och berättelser. Det var en himla tur skulle det visa sig.

Idag har nämligen hemsidan och nättidningen polemik.nu premiär och jag har förmånen att få vara med som återkommande skribent. Jag kommer att skriva om olika ämnen (krönikor, noveller och kanske poesi) med jämna mellanrum och hoppas på så sätt hitta fler följare och läsare av mina texter. Kanske även ett bokkontrakt så småningom. Jag har alltid tyckt om och drivits av att sikta högt och jag försöker följa mina drömmar. Det här är ett sätt att kanske nå en liten bit till på den inslagna vägen. En väg som annars är annat än ljus just nu.

Polemiks egen beskrivning lyder ”en plattform med kvalitativa texter från talangfulla skribenter.” Ett nytt tänk och en härlig idé tycker jag och jag är jäkligt tacksam över att få vara med i det här gänget av briljanta skrivande människor.

Tadaaa! Här hittar du hela gänget som just nu är skribenter och här finns min första text ”Varför skriver jag och varför skulle du vilja läsa?” 

Trevlig läsning!

/Anni

Vad jag skriver om.

anni-feb-2017

En blåsig dag vid havet, Mörkö. En plats där jag hämtar energi och inspiration.

En av de vanligaste frågorna jag får när jag berättar att jag skriver berättelser är ”Vad skriver du om?” Jag har länge försökt hitta korta formuleringar för att snabbt beskriva just det och fann ett superbra blogginlägg om ”enradingar” som hjälpt mig på traven.

Jag vill tacka Eva Karlsson med bloggen riktigare. com Det var där jag läste om ”enradingar” för första gången och om en bok av Fredrik Lindqvist som heter ”Att skriva filmmanus”. Jag fick en verklig aha-upplevelse! Här i Evas fina blogg kan du ta del av alltihop som inspirerade mig: ”Enradingar & synopsis”

Filmmanus har både olikheter och likheter med ett bokmanus. När det gäller att beskriva innehåll kort tycker jag att det fungerar utmärkt i båda fallen att använda sig av ”enradingar”.

Standardformeln för en enrading är: [Filmens eller bokens titel] handlar om en [beskrivning av huvudpersonen] som [vad huvudpersonen gör] för att [vad personen vill].

Utifrån det har jag nu grunnat på mina längre berättelser och försökt formulera enradingar. Håll i er, för här kommer den första. De övriga, bland annat en spänningsroman med inblick i säkerhetsbranschen och ett spektakulärt rån kommer inom kort…

”Och bortom ett leende”
Handlar om en ung och vilsen fjortonårig flicka med självskadebeteende. Hon har förlorat tron på livet och tappat bort sig själv. Men en natt när hon bestämt sig för att inte leva händer något som gör att hon återfår hoppet. En vändpunkt där hon väljer ljuset framför mörkret. Hon bestämmer sig för att leva och når till slut efter en lång kamp, sina drömmars mål.

Ett citat har följt mig genom livet och jag har valt att inleda denna berättelse med just det citatet. Jag vet inte när jag först hörde eller läste det, men det är en text skriven av Carl Gustaf Jung (1875-1961 filosof, författare, psykolog m.m.) Jag tycker det är värt att påminnas om att oavsett vad som händer oss eller vad vi är med om, så kan vi hitta sätt att ta oss vidare framåt.

Från och med nu kommer jag aldrig kunna glömma. Texten kommer inleda min första egna berättelse och nu sitter de två raderna även på min arm. Jag bestämde mig för många år sedan att göra två tatueringar. Nu är den första äntligen klar och jag bockar av ytterligare en sak på min ”bucketlist”.

Duktiga Cecilia Pisano på House of Pain.

Duktiga Cecilia Pisano på House of Pain. Det gjorde inte ont, inte alls. (Foto: Tony Svensson, artura.se)

Pågående arbete.

Pågående arbete. (Foto: Tony Svensson, artura.se)

anni-tat-3

Det färdiga resultatet och jag är så jäkla nöjd.

Nu ska jag kika på Mello med min dotter och två av hennes kompisar. Så småningom ska jag fortsätta skriva och bli klar min första egna bok och sedan alla de andra. Hoppas du vill hänga med och se om jag lyckas…

/Anni

Halvfullt eller halvtomt?

halvfullt_glas

Känner du till den där historien om glaset och om det är halvt fyllt eller halvt tomt? Olika människor har olika sätt att se på det. Precis som vi har olika sätt att se på livet.

Hur ser du på livet om du tänker dig ett glas till fyllt till hälften?  Det ligger kanske ändå en hel del i det där om hur viktigt det är HUR man väljer att se på livet och det man är med om längs vägen.

För drygt två år sedan hände något som aldrig hänt förut. Jag tappade förmågan att skriva. Och då menar jag inte bara fritidsskrivandet med blogg, krönikor, noveller och böcker, utan även mitt professionella skrivande, det jag gör som arbete, som kommunikatör.  Jag satt där med ett tydligt mål, ett blankt papper, en blank skärm och inte mer än ett par ord kom fram. Det har aldrig hänt förut i mitt liv. Aldrig. Hur mycket kaos jag än haft omkring mig så har jag alltid kunnat arbeta. Ibland har det varit ren glädje, för jag älskar mitt arbete. Men ibland även en flykt undan annat, en fristad där orden får leka fritt. Men alltid har orden funnits där och alltid, alltid förmågan att prestera i mitt arbete.

Inte den här gången. En oväntad kris slog ut allt. Jag var plötsligt oförmögen till att göra allt det jag tidigare tagit för givet. Ingenting fungerade. Men jag kämpade hårt och jag tog ganska snart tillbaka kontrollen över både livet och orden.

Mindre än ett halvår efteråt,  en cykelolycka som var mer allvarlig än jag eller någon annan kunnat tro. Utslagen igen, mot alla odds. Utslagen, och den här gången för mycket längre tid. Men jag reste mig och kom tillbaka med hjälp av fantastiska vänner (tack till er alla, ni vet vilka ni är!) naturen, ihärdig träning, envishet, tankens kraft och inte minst, kärleken till orden och skrivandet. Det där skrivandet som sätter saker på sin plats, som ger mig andrum och en känsla av att jag funnit en av de viktiga meningarna  med livet.

Och händer det dig, oavsett vad det det kan vara av utmaning eller kris,  så vet jag att även du klarar det. Försök att se på det där glaset med nya ögon. Glaset är och förblir halvfullt och inte tvärtom. Det finns så många bra saker med att leva,  men det kan vara svårt att se det i de svåraste stunderna. Även för mig. Men efter en tid, så kommer ofta andra insikter och förmågan att gå vidare. Och meningen  finns kanske plötsligt där.

Tyvärr är min sångförmåga inget att skryta med, men skrivandet och en del andra oväntade och härliga  saker får mig att just nu tänka positivt och se på det där glaset som halvfullt. Så nu fortsätter jag skriva, läsa, lyssna på massor av inspirerande musik, till exempel Thorsten Flink, hans sång och nynnar: ”I de förflutnas skugga där är alla minnen grå. Men jag trevar efter sanningen som kan läka alla sår. När stunden tar en tugga till av den tid som rullar på. Vill jag gå längs denna scenkant när den elfte timmen slår. För jag reser mig igen, ja jag reser mig igen…”

You can´t beat a person that never gives up.  /Okänd.