Falla på målsnöret.  Kämpa och nå nästan, men bara nästan hela vägen fram. Famlande försöka hitta ett litet ljus i mörkret. Där är jag nu. Har du haft samma galet irriterande känsla någon gång?

Jag är den där positiva människan som alltid försöker se det ljusa i det mörka. Hitta en väg som leder framåt. Har alltid sagt att det ofta finns en mening i det som sker, men att meningen ofta inte syns, eller blir tydlig förrän en tid senare.

Den här gången verkar något ha förändrats lite. Inom mig. Det har blivit svårare att se det där ljuset. Jag har kämpat en lång tid efter en cykelolycka, kommit tillbaka mot alla odds. Tränat, jobbat hårt, skrivit vidare på mina berättelser och var vansinnigt glad. Jag vann! Till och med över ett försäkringsbolag som under lång tid ville slippa ta ansvar. Det omöjliga var inte omöjligt.

Men, så en morgon för drygt två veckor sedan, plötsligt utan minsta förvarning ett ryggskott med galen smärta. Som att få ett spjut rakt in i ryggen. Och jag trodde det skulle gå över. Icke, jag kom tillbaka och arbetade två dagar innan jag fick avbryta. Efter ett antal övningar sjukgymnastik blev allt ännu värre. I nästan två dygn har jag varit näst intill helt utslagen av smärta, en smärta som tar över allt. Det ska visserligen gå över, men det kan ta några veckor till…

Idag och imorgon skulle jag äntligen få vara på Bokmässan i Göteborg, min allra första bokmässa med min/vår skrivargrupps första bok, antologin Färgargårdens andar. Tåg och fint hotell bokat sedan länge för jag skulle ju fira nu! Tre noveller publicerade i en riktig bok. Äntligen på väg, ännu ett par steg mot mina drömmars mål, skulle jag fira ordentligt.

Det blev ingen resa och inget firande. Jag lägger mig ned, drar upp täcket så att bara näsan sticker fram. Med undantag för enstaka promenader och några enkla övningar som ingår i ordinationen för läkande tänker jag ligga kvar här, ta alla nödvändiga piller för att härda ut och vila, fundera på livet, det outgrundliga.

Jag kan skriva, men bara en kort stund. Det här inlägget har skrivits i flera omgångar på små lappar under två dagar. Det är ändå tur att jag har orden för att försöka förstå det som sker i livet och vädra mina dystra tankar just nu. Att skriva lite, gör att jag förmodligen överlever den här prövningen. Sedan får vi se. Kanske orkar jag hitta tillbaka till orden så de där berättelserna jag bär på äntligen kan bli klara. Och idag kom faktiskt en idé om en ny berättelse till mig när jag låg där under täcket… Men utan förmåga att få den på pränt. Oerhört irriterande.

Den enda lilla fördelen med att befinna sig vid smärtans utpost är att en ser och känner de där små, men fina sakerna i livet. Det är som om känslan av allt blir starkare, tydligare. Eller kanske är det ett skriande behov av att försöka hitta något att hålla sig i. Som det vackra i musik, en stjärnklar natthimmel eller doften från vetet i värmekudden, en doft som påminner om vår, sommar och vajande fält. Och den där lite daggfriska doften i luften som smyger sig in när fönstret öppnas tidigt om morgonen. En svag doft från de enstaka blommor som fortfarande blommar i september. Solen som fortfarande kikar fram, trots att det är höst…

Jag nådde nästan hela vägen fram till Bokmässan. Nästa år kanske jag lyckas ta mig hela vägen dit, och kanske med en av mina helt egna böcker. Jag hoppas att det är som en av de underbara människorna i min närhet sa till mig, att den där positiva och starka Anni finns kvar inom mig. Hon behöver bara få vila lite. Ja, kanske är det just så. Hon behöver bara vila, läka och sen kanske hon kikar fram igen och går vidare, fortsätter skriva och följa sina drömmar, för att till slut nå hela vägen fram.

Lyssnar till den här musiken och tänker att det är hon, den där positiva kraften inom mig som spelar den för mig. Jodå, hon finns nog kvar där. Hon vilar bara lite.

Lev väl. Ta hand om varandra. Se till att följa de där drömmarna du har och börja kanske redan idag. På några få sekunder kan allt förändras.

/Anni