författare

Du når sällan dina mål ensam

/ annisvensson / 9 kommentarer

if you

Jag har vänner och skrivarvänner som alltid stöttar mig. Sedan har jag den stora förmånen att ha en skrivarvän som är lektör och otroligt skarp när det kommer till korrekturläsning. Hurra för alla de som inte alltid syns men som gör den stora skillnaden.

I arbetet med min senaste novell (jag tar den som ett exempel) bollade jag idéer med några personer, sökte ivrigt på internet efter tips om fantasy och fann en del som fick mig att skriva en lång novell.  När jag trodde mig äntligen skrivit klart novellen var den på runt 28 000 tecken. Jag tyckte den var bra. Två dagar senare när jag tog fram den igen insåg jag att den inte alls var bra, den var skräp och jag funderade allvarligt på att slänga alltihop i papperskorgen. Det vill säga, skriva ut, radera filen och slutligen elda upp de utskrivna bladen. Exakt i den ordningen. Men så kommer Jenny in i bilden, min briljanta Jenny.

Precis som vanligt (när det gäller mig) är inte den första, spontana känslan fel. Det finns en berättelse, en kärna som är bra, som håller. Sedan ser jag tydligt att något är fel, något är platt, det är något som saknas. Berättelsen kan inte flyga fritt. Det är där Jenny kommer in. Jag skriver till henne precis hur jag tänker, ber om råd.

Någon dag senare kommer exakt det jag behöver veta via ett kort mejl. En punktlista med funderingar, vad som är bra, vad som behöver utvecklas. En lista över vilka delar i berättelsen jag behöver fundera över, kanske ändra, ta bort eller lägga till. När mejlet når mig blir allt med ens självklart och uppenbart. Jenny hjälper mig att se det jag själv inte kan definiera.

JennyHolmstrom

Jenny Holmström, jmh korrektur.se

Därefter återfår jag hoppet, drivet, redigerar, skriver om en hel del. Till sist är jag nöjd och känner att nu, nu är det den berättelse som den är ämnad att vara. ”De orörbara” har nu 30 000 tecken. Den längsta novell jag någonsin skrivit. Den är inskickad och kommer med i novellantologi nästa år. Yay! 🙂

Tack, Jenny! Du är ovärderlig för mitt arbete och mina drömmar. Hurra för alla lektörer och andra (fruar, män, partners, vänner osv) som arbetar för att författare ska kunna utvecklas, bli bättre. Ikväll lyfter jag på hatten för dig, Jenny, och för alla andra som hjälper oss framåt. Utan er. Vore vi inget.

/Anni

Ps. Har du någon som du skulle vilja lyfta fram och hylla? De här hjältarna som inte syns finns ju ofta överallt, på jobbet, i skolan…

 

 

 

 

 

 

 

Annons

Inte vända upp och ned på allt

/ annisvensson / 11 kommentarer

dimma

Jag ska inte vända upp och ned på allt. Istället ska jag följa den ursprungliga planen. Läste några av mina tidigare blogginlägg ikväll för att försöka förstå varför det varit så viktigt att skriva klart den första berättelsen. Nu vet jag. 

Jag fann svaret och kommer inte att gå över till ett annat skrivarprojekt. Istället ska jag skriva klart det första. Sedan alla de andra, några roligare, en del kanske mer underhållande.

Hur kom jag fram till ett beslut tvärtemot det jag tänkte för några dagar sedan? Jo, jag vilade, reflekterade, läste andra bloggares kommentarer och tips. Läste även ett inlägg om huruvida det går att skriva till musik eller inte. När jag funderade vidare på musik mindes jag att jag för ett par år sedan (2015) skrev ett inlägg om varför min första berättelse tvunget skulle skrivas klart som nummer ett. Inlägget handlade även om en dröm, en tidningsartikel och en musikupplevelse som fick mig att fortsätta på inslagen väg. Ikväll läste jag inlägget, lyssnade på musiken och insåg att jag var på väg att gå vilse. Igen.

Inlägget som fått mig att tänka om:  ”En natt jag drömde”

Den första berättelsen som jag arbetat med under lång tid är oerhört svår att skriva, inte bara berättartekniskt utan även för att den stundtals gör fysiskt ont att skriva. Jag vill att det blir rätt, men är rädd att det blir fel. Det är på grund av det, en massa andra frågetecken och tvivel jag tänkte prioritera om, vända upp och ned på min plan. Skriva klart en spänningsroman först. Men nu ska jag inte göra det.

Hur svårt det än är ska jag fortsätta på inslagen väg. Den allra svåraste berättelsen ska bli klar. Den behövs, den är viktig. Jag tror mig veta att mina författare och poeter som sedan länge är borta, men vars ord lever kvar, och som alltid gett mig tröst under tunga år, nu ler i himlen.

”Och så länge det finns något heligt i världen, om det så bara är ett litet musikstycke, så är inte världen tom. Då stämmer inte den stora samtida berättelsen om världen som en stum och meningslös plats.” / Erik Schüldt

Tack till alla som kommenterat och engagerat sig i vägvalet. Ni är alla guld värda.

/Anni

En ny dörr har öppnat sig – kreativt skrivande

/ annisvensson / 11 kommentarer

Det här ser kanske inte mycket ut för omvärlden. En korridor, Linnéuniversitetet i Växjö. Stundtals sprudlar där av liv. För mig är det en ny spännande värld som nu ligger vidöppen, välkomnar mig och väntar på att utforskas. Jag får vara med om något jag tidigare knappt vågat drömma om.

Här ställs de stora frågorna kring litteratur och skrivande. Ibland får frågorna svar. Ibland får vi fortsätta söka svaren utanför universitetets väggar. Salar och korridorer är fyllda av elever (utom på just den här bilden) som längtar efter kunskap. Alla med samma passion för skrivandet som jag. Vi får umgås, prata med professorer, litteraturvetare och författare. Tänk att jag får vara här, lyssna, lära, ta in, fråga och skriva. Det är här jag ska vara. Helsike så upplyftande.

Det var 697 sökande, varav 170 hade utbildningen Kreativt skrivande 1 som förstahandsval (30 hp, distanskurs, Institutionen för film och litteratur i Växjö). 50 sökande med godkänt arbetsprov kom in. Jag (!) är en av dem. Det är ingen garanti för att jag kommer att klara kursen, det är många uppgifter som ska lämnas in och granskas, tusentals boksidor som ska läsas och ibland analyseras. Oavsett så är detta det roligaste jag någonsin gjort, och jag ska göra mitt bästa för att slutföra det. Förhoppningsvis även fortsätta till del två.

Igår var första dagen på universitetet (två dagar per termin är det föreläsningar på plats). Vi fick en genomgång av kursplanen, uppgifter, litteraturlista, förväntningar m.m. av Barbro Westling och Magnus Eriksson som är kursansvarig universitetslektor. Därefter fick vi ses i våra respektive arbetsgrupper med 4-5 personer i varje för att lära känna varandra lite grann. Det är inom grupperna vi senare kommer att ge respons på varandras inlämnade uppgifter.

saskriverduromaner

Ännu en bok tillkom på läslistan igår och köptes på plats. Har läst en femtedel på tåget hem. Kan varmt rekommendera den till alla som skriver (kan vara lite svår att få tag i).

Därefter följde ett längre pass med universitetslektor Maria Nilson som föreläste om litteratur och genus. Väldigt intressant på många sätt. Det slog mig att jag nog inte tänkt så mycket på genusperspektivet i skrivandet innan Maria lyfte  både min blick och förståelse. Nu har jag fått en hel del nytt att tänka på och föreläsningen var också minst sagt underhållande.

Det sista passet var oerhört intressant. Två kvinnor som även är handledare för några grupper under kursen – Marie Peterson (författare, lektör, kritiker och kulturjournalist)  och Cecilia Davidsson (författare och lektör)  förde ett resonerande samtal med varandra. Om vad, varför, hur de skriver, tips om luft i texten, planering, avslut och mycket annat intressant som skulle ta för lång tid att återge.

Igenkänningsfaktorn var hög. Till exempel kring hur tusen idéer far runt i huvudet, hur svårt det kan vara att få ned dem i en text som blir intressant att läsa. Om hur en specifik plats kan ge nya uppslag till och hur den som skriver ena dagen kan tycka att ”Wow, det här känns ju galet bra!”.  För att ett par dagar senare konstatera om exakt samma stycke ”Vilket skräp det här är, bara att slänga skiten och börja om…” Någon mer än jag som känner igen sig?

När jag lyssnat på de här två och läst om Marias senaste verk kunde jag inte låta bli att beställa – ”Undersökning i en bassäng”. Hon skriver bland annat om dörrar som varit stängda, precis som jag. Det blir mycket läsning framöver, men det är en viktig del i lärandet för att skriva bättre, och jag läser ju alltid ändå.

“If you don’t have time to read, you don’t have the time (or the tools) to write. Simple as that.” /Stephen King

Idag är jag lite trött, många tankar som hoppar runt. Angenäma tankar. Jag är så himla lycklig över att få vara en del av den här världen, att ha förmånen att få lära mig mer. Kunskaper som förhoppningsvis gör att jag utvecklas, skriver bättre, mer intressant och att jag en dag når fler av mina mål.

Det är banne mig ett privilegium att få vara en del av Linnéuniversitetets Kreativt skrivande och jag är tacksam över möjligheten att få vara med.

Om du drömmer om något du verkligen vill göra – vänta inte lika länge som jag gjort. Våga prova och gör det nu. Det är värt allt. Allt.

/Anni

Varför skriver jag?

/ annisvensson / 3 kommentarer

 

farstanas 170813

Farstanäs naturreservat, en av mina favoritplatser vid havet.

Idag har jag cyklat, suttit vid havet, lyssnat på musik och författaren Fredrik Backmans briljanta sommarprat. Det var hög igenkänningsfaktor i mycket av det han berättar. Jag har precis som Fredrik inte alltid hittat min plats i det verkliga livet. Däremot har jag alltid, alltid funnit en plats bland orden, i skrivandet och i berättelser. Både egna och andras berättelser.

Är detta svaret på frågan om varför jag skriver? Eller handlar det kanske om att vår tid på jorden är begränsad och att jag vill försöka göra mig odödlig genom mina texter? Om mina ord finns kvar finns en liten del av mig kvar även om jag kroppsligen en dag är borta.

Eller handlar det om att i berättelserna jag skriver kan jag styra över allt? Där är det jag som bestämmer, det är jag som har makten över vad som sker och inte sker. Något som är omöjligt i det verkliga livet.

Det där har jag funderat en hel del på under kvällar och nätter när jag suttit ensam vid tangenterna eller med penna och anteckningsblock vid havet. Jag tror det handlar om allt det jag beskriver ovan, men att det mest handlar om att jag är en skrivande själ som helt enkelt inte kan låta bli. Att skriva är för mig nästan lika nödvändigt som att andas. Det finns ord och berättelser som kräver att få komma ut. Det är som om jag behöver orden och orden behöver mig.

farstanas 170813 nr 2

Idag fick cykeln följa med till havet. Jag och cykeln har ett komplicerat förhållande sedan en olycka för tre år sedan. Sakta men säkert har vi blivit vänner igen.

Ända sedan jag lärde mig läsa har jag läst massor med böcker. Någonstans där i böckernas värld, bland bibliotekets hyllor fyllda med kloka ord, kunskap och äventyr väcktes en lust att skriva själv. Sedan dess har jag älskat att skriva. Ibland är det för att söka svar på frågor jag funderar på, förstå hur världen fungerar, ibland för att prova hur olika ord passar ihop. Ibland skriver jag för att bli av med känslor jag bär på, för att jag är ledsen eller bara för att det är så himla roligt. Då och då är det för att det är en berättelse som kräver, måste få bli skriven. Skrivandet ger mig bra saker – glädje, energi eller bara lugn och ro, beroende på hur jag känner mig just där och då i stunden. Ibland handlar det om ren och skär frustration när det inte blir som jag vill, eller orden inte kommer, och jag har förstått att det är så för de flesta som skriver.

”You can make anything by writing”. /C.S Lewis

Sedan långt, långt tillbaka i tiden har jag burit på en särskild berättelse. Redan när jag var fjorton år bestämde jag mig för att den skulle skrivas. Men av flera olika anledningar dröjde det länge innan jag skred till verket och verkligen bestämde mig för att det där löftet skulle uppfyllas. Nu är jag i alla fall på väg och målet är att jag ska vara klar i år med mitt första större verk. Är du mer nyfiken på just den berättelsen? Kika här: Vad skriver jag om? Och här: Ett brev till dig

Under tiden jag arbetat med de större skrivarprojekten har jag försiktigt provat mig fram. Vill någon läsa det jag skriver? För att få svar på den frågan gästbloggade jag för några år sedan hos nätverket Give it forward. Det gick bättre än jag kunnat drömma om. Många (över 20 000) läste, gillade och delade det jag skrev, vilket ledde till att jag startade den här bloggen för att testa lite till. Ett exempel på gästinlägg jag gjorde: ”Dröm inte det du vill göra. Gör det du vill göra.” Framgången gav även mod och energi till att fortsätta arbetet med mina berättelser.

För ett par år sedan läste jag ett spännande inlägg på Debutantbloggen av Felicia Welander – ”Skulle jag skriva om ingen läste?” Det där har jag också funderat mycket på och svaret är för min del ja, men precis som Felicia skulle jag nog inte ägna lika mycket tid åt skrivandet om jag inte trodde att någon så småningom vill läsa. För jag ser en mottagare långt där borta i fjärran. Det jag skriver är för någon annan på andra sidan. Förhoppningen är att just mina berättelser framför allt ska beröra men också väcka funderingar, kanske hjälpa eller inspirera människor.

Jag har alltid skrivit i olika former, dagbok, poesi, noveller, korta och längre berättelser och på senare tid krönikor i tidningen Allas och för lokaltidningen i Södertälje. Jag debuterade förra året som författare i novellantologin Färgargårdens andar och i våras publicerades min första egna e-novell (Joelsgården förlag): Premiär för min första e-novell – En berättelse från ovan

En berättelse från ovan_omslag

Omslaget till den första e-novellen är gjort av min äldsta bror. Jag blir lika glad varje gång jag ser det. Ett delmål nåddes i våras och jag älskar omslaget.

Något som driver mig framåt är att jag har också alltid har ett mål. Oavsett vad jag vill göra så behöver jag ha ett tydligt mål och ett tydligt varför. Jag hoppas och tror att mina böcker en dag ska bli utgivna för att sedan äntligen (enligt Författarförbundet) kunna kalla mig författare. På riktigt.

Som jag nämnde i inledningen lyssnade jag idag på författaren Fredrik Backmans (skrivit bl a En man som heter Ove) fantastiska sommarprat. Det var oerhört intressant med många bra tips kring hur man som kreativ människa kan nå sina drömmar. Hög igenkänningsfaktor när han berättar om livet, skrivande, kreativitet, glädje och inte minst tvivel. Här kan du lyssna.

farstanas 170813 nr 3

Platsen för dagen. Jag hann lyssna både till havets vågor och Fredrik Backmans inspirerande sommarprat.

Om du skriver, varför skriver du? Har du en favoritplats som ger dig inspiration för skrivande eller annat?

/Anni

Ps. Jag har de senaste veckorna arbetat med en ny, längre novell – De orörbara. Trodde inte att jag någonsin skulle lyckas slutföra den. I fredags kväll blev den klar, totalt 30 000 tecken 🙂 Nu återstår en del finjusteringar. Den första testläsaren tyckte väldigt mycket om den och det känns fantastiskt!

Fett dålig start.

/ annisvensson / 12 kommentarer

 

anni_ morgon 170803

Bild som fint gestaltar veckans inledning och denna dags morgon, men sen vände det…

Den där rubriken skulle kanske inte godkännas för en krönika eller annat jag skriver. Därför det är så himla befriande och praktiskt med en blogg. Här är det bara jag som bestämmer vad som ska skrivas. Men åter till det jag egentligen skulle berätta…

Veckan började inte bra, inte alls. Jag kände mig låg och trött efter en massa tråkigheter, saker jag inte kan påverka. Det enda som lyste upp tillvaron var att jag nästan lyckats skriva klart min nya novell ”De orörbara” på tema fantasy. Trodde aldrig jag skulle gå i mål med den, men nu är det nära, och jag vet att jag kommer bli klar inom kort. Lite finjusteringar bara.

Jag tackar ödmjukast en av mina duktiga skrivarvänner för att det lossnade den här gången. Först skrev jag som besatt, rubriken kom, karaktärerna och deras namn, början, mitten och slutet. Det flöt på och vips! hade jag skrivit över 20 000 tecken. Supernöjd med mig själv. Lät berättelsen vila. När jag tog fram den igen efter någon dag och läste tyckte jag det var bedrövligt. Var ärligt talat sugen på att elda upp alltihop.

Så kom den räddande ängeln. Jenny Holmström, författare men också en enormt peppande och skarp korrekturläsare. Jag kan verkligen rekommendera Jenny och hennes tjänster. Hon ser vad som behöver göras och får mig att se det också. På så vis får hon varje skönlitterär text att lyfta. Jenny pekar alltid på exakt det som jag själv inte kunnat se, men när hon sätter fingret på det så ser jag också och jag kommer vidare.

Men när det där var färdigt så var det fortfarande en massa annat som var jobbigt. Petade lite i novellen under kvällarna i veckan (nu uppe i 29 000 tecken) och tog en paus. Var ändå skrivsugen, skrivandet får mig att må bra, så jag skrev en krönika med titeln ”En sån där obotlig optimist”. Var inte säker på om jag lyckats med texten, men vågade ändå skicka den till Allas chefredaktör för ett omdöme. Och nu till det roliga. Det var tur att jag gjorde det, för jag fick besked idag. De gillade den och den kommer att publiceras! Yay! (Vet ännu inte när – återkommer om det.)

 

Anni 170803

Den tidigare surmulen är glad igen…

 

Det började därmed så smått att vända (även om det jobbiga finns kvar) och på vägen hem var jag ganska glad. Vid ett rödljus var det en bil bredvid min som rullade fram en pytteliten bit flera gånger. Till slut var jag tvungen att vrida på huvudet för att se vad det var för en knäppis. Då är det en man i min ålder som flörtar! 🙂 Inte helt vanligt nuförtiden… och det gjorde mig faktiskt ännu lite gladare. Om jag har bekräftelsebehov? Näe, eller nja eller ja, kanske…. 😉 Roligt var det i alla fall och jag kunde inte låta bli att skratta.

När jag kom hem hade ett jag ett stort paket att öppna. Där var några (kanske nästan hälften) av de böcker som finns på litteraturlistan för drömutbildningen Kreativt skrivande (Linnéuniversitetet, distans) som börjar om några veckor. Det ska bli fantastiskt roligt! Men jag kommer att få lägga ett gäng timmar av fritiden på läsning…

bocker

En del av de spännande böckerna jag har att läsa i höst…

Och nu sitter jag här på min uteplats, andas in den ljuvliga sommarkvällen, ser på himlen och den nyligen nyutslagna, magnifika dahlian.

dahlia

Den vackra dahlian, vars första blomma slagit ut just idag.

Regnet öser ner men det gör absolut ingenting. Jag ska som vanligt fira publiceringen på samma sätt som alltid. Så som min bästa skrivarcoach Kim M Kimselius alltid firar sina publiceringar. Med ett glas mousserande vin. En får se till att passa på och fira de små, små ljusglimtarna i livet, innan nästa svacka kommer.

mousserandevin

Japp! Nu ska den öppnas…

Hörde jag skål…?

/Anni

 

En dröm blir verklighet!

/ annisvensson / 8 kommentarer


Jag sitter på ett tåg på väg mot skogarna i Småland och Blekinge där jag ska vara med på en skrivarkurs. Funderade på vad mitt nästa blogginlägg skulle handla om och eftersom jag inte kom på något omedelbart så öppnade jag min mejl. Och där mina vänner – fanns ett meddelande som jag var tvungen att läsa två gånger. Avsändare Linnéuniversitetet och det stod ”Antagen”.

Nu kan jag knappt sitta still på tåget. Jag får hålla hårt i armstöden för att inte studsa upp och ner. Vill bara skrika högt, hoppa runt och göra tjolahoppsasteg! Fira, dricka champagne och krama alla jag ser!

Tänk att jag har kommit in på en utbildning jag bara drömt om och jag trodde inte det skulle vara möjligt men det är möjligt! Jag brukar ju säga att ingenting är omöjligt om viljan, passionen och engagemanget finns och det är helt rätt. Det fungerar uppenbarligen. Jag kom in med ett antagningsprov som bestod av en novell, vilket känns extra fint eftersom jag då blivit bedömd på det jag skrivit och att det uppfattas som tillräckligt bra.

Jag ska läsa Kreativt skrivande, del 1 på distans, halvfart. Det innebär att jag både kommer kunna jobba vidare som kommunikatör och samtidigt studera ett ämne jag älskar. Något som är en absolut dröm, den största drömmen näst efter att få ge ut mina böcker och noveller. Jag kommer få möjlighet att skriva mer och samtidigt förbättra mitt skrivande. Nyp mig i armen! Det händer verkligen nu. Det händer.

Hurra! Kramar till hela världen från ett tåg någonstans i vackra, södra delarna av Sverige.

​​
/Anni

Skratt som tystnat

/ annisvensson / 7 kommentarer

Det var en gång ett litet, rött hus med vita knutar. Huset låg ensamt i slutet av en väg, på en ö med hundraåriga bokskogar, milsvida åkrar och fält. Många av dem lyste gyllene gult under vår och sommar. Kanske gör de det fortfarande.

Där var ett alldeles särskilt ljus. Årets alla årstider. Kanske berodde det på närheten till det skimrande havet. Kanske berodde det på att människorna som bodde där bara tyckte sig se det.

Huset omgärdades av en trädgård med stora, gamla träd och syréner i vitt och ljust lila. I det allra största trädet som tycktes nå nästan ända upp till himlen fanns en gunga av trä fastsatt med grovt rep i en gren högt, högt upp i det täta bladverket. Där vid gungan hördes ofta rop och kiknande skratt.

Det spelades ofta musik. Elegi, Dom tomma stegen och Jag är hos dig igen med Winnerbäck. Ibland kunde även en gitarr höras från husets veranda. På verandan där den flagnande, vita färgen doldes väl av mörkt röda pelargoner och blå lobelia.
När sovrumsfönstret stod på glänt tidiga sommarmorgnar kunde ljuvlig doft av lavendel skönjas. Två lavendelbuskar med hundratals lila blommor övervintrade nedanför fönstret, varje vår vaknade de och tycktes blomma och dofta mer än året innan.

Varje morgon som solen sakta steg upp lekte de tidiga solstrålarna tafatt på täcket, värmde de som fortfarande sov i sängen, tätt intill fönstret.

Lavendeln är nu sedan länge borta, ingen vet varför den tappade sin livskraft. Fruktträden finns kvar med grenar och blad men de bär inte längre frukt. Det stora trädet med gungan gick itu, föll omkull efter ett nattligt och ovanligt hårt åskoväder. Trädet ligger uttorkat, dött med rötterna mot himlen.

Huset är numer tomt, tyst och öde. Men om du skulle se ett hus som liknar detta, slut ögonen, luta dig tätt intill. Musiken och de glada skratten har sedan länge tystnat. Men kanske kan du ändå förnimma den lycka som en gång bodde där.

/Anni

En ny krönika – Hur en brun dag blir gul

/ annisvensson / 2 kommentarer

Det är fredag och en vecka som bjudit på en del motstånd fick just ett fint avslut. För nästan exakt två år sedan fick jag min allra första krönika publicerad. Det har blivit några fler sedan dess och idag är det dags igen. Hurra!

Om du inte har något särskilt för dig någon liten stund under helgen, så kila gärna iväg till närmsta butik och införskaffa tidningen Allas senaste utgåva, nummer 18. I den kan du på sidan 91 läsa min nya krönika ”Hur en brun dag blir gul”. Förutom min krönika så kan du även läsa kortnovellen ”Tårar av lättnad” av Susanne Schemper som är en riktigt duktig skrivarkollega på polemik.nu Du kan också läsa ”Njut av sex och blir friskare” (!), lära dig laga goda, sunda tapas och mycket annat kul.

Hoppas du blir lite nyfiken nu och kanske vill läsa… Hoppas, hoppas, hoppas! Och jag firar med lite bubbel. Ja, jag firar varje liten framgång och publicering. Det är lika fantastiskt roligt och upplyftande varje gång som mina alldeles egna tankar och ord får vingar. Ännu ett litet, litet steg på vägen mot det stora målet.

Ett jättestort tack till redaktionen på tidningen Allas och redaktionschef Mikael.

Skål och trevlig helg!

/Anni

Premiär för min första E-novell; En berättelse från ovan

/ annisvensson / 18 kommentarer

Omslag: Tony Svensson, artura.se

Hurra! En av de stunder jag väntat på är äntligen här och ytterligare en milstolpe är nådd. Det är premiär för min allra första e-novell. Från och med idag finns den att köpa på Adlibris och Bokus. 

E-novellen En berättelse från ovan har med sin inledning vunnit pris i en skrivartävling, anordnad av Litteratursalongen.

Berättelsen handlar om vad som händer med oss människor när hjärtat slutar slå, när vi dör. Kanske är det något vi inte kan föreställa oss. Fram till nu.

En medelålders kvinna lever sitt liv i hög fart och så effektivt som möjligt. Utan att reflektera över vad som egentligen är viktigt eller vad hon egentligen vill. Hon drabbas oväntat av sjukdom och därefter blir ingenting som förut. Det visar sig vara för sent att uppfylla alla de där drömmarna hon bar på. I alla fall på det sätt hon tänkt sig.

En berättelse om att våga följa sina drömmar innan det är för sent. Och om tro, hopp och att döden kanske är något annat än vad vi kunnat tro eller vågat hoppas på. En berättelse om en plats vi inte kan se. Tänk om det finns en annan dimension där vi återser människor vi saknat, men kanske på ett annat sätt, i en annan form? Det vi inte kan se, kanske ändå finns. Tänk om…

Mina tankar kring berättelsen
Min förhoppning är att novellen ska leda till samtal om både livet och döden. Vad gör vi med vår tid här på jorden? Följer vi våra innersta drömmar och önskningar eller har vi för bråttom för att känna efter?

Många människor har svårt att tala om döden och en del bär på sorg och saknad efter nära och kära. En smärta och sorg som är svår att lindra. Med den här berättelsen vill jag också inge hopp och väcka en tanke om att döden kanske inte är vad vi tror. Tänk om varje slut är en helt ny början? Jag har inspirerats av både egna upplevelser och av andra människors berättelser. Människor som förlorat någon närstående. Och som mött en fjäril…

Om mig (om du inte visste det här förut)
Jag heter Anni My Svensson och jag är skribent, krönikör, författare och förläggare. Uppvuxen i Södertälje, numer boende i Järna, ett par mil söder om Södertälje. Vill genom mina berättelser inspirera, beröra, sätta ljus på viktiga samhällsfrågor och förbättra världen eller i alla fall göra något i världen lite bättre. Jag har som mål att ge ut min första, egna bok på temat ”Ingenting är omöjligt” under 2017. Arbetar som kommunikatör, skriver på fritiden noveller, böcker, krönikor och bloggar (publicerad bl a i Allas, Länstidningen i Södertälje, i en novellantologi och i böcker om hälsa).

Vill du läsa e-novellen En berättelse från ovan? Hoppas det!
Den finns att köpa från och med idag den 18 april på Adlibris och Bokus. Yay!

Du får jättegärna berätta vad du tycker när du har läst och vill du skriva en kort recension skulle jag bli mer än superduperglad. Nu fortsätter arbetet med mina större bokprojekt och med del två av denna novell som plötsligt kom till mig igår.

Obeskrivligt glad idag över att jag nått så här långt, men också lite orolig och fundersam. Mina ord och min alldeles egna, första e-novell har fått vingar. Vad ska ni tycka…?

/Anni

Ps. Tack Joelsgården Förlag för allt arbete, Artura Photo Art för hjälp med omslaget och tack till alla som stöttar mig på min skrivarresa. Utan er vore jag inget.

Vad är det som skaver?

/ annisvensson / 7 kommentarer

Energi och inspiration finns och jag skriver som aldrig förr. Krönikor (den senaste hittade sin väg till lokaltidningen), noveller, blogginlägg och andra texter. Min första e-novell publiceras förhoppningsvis inom kort, men vad händer med det allra viktigaste? Bokprojektet som jag haft som mitt främsta mål. Det där manuset har jag inte vidrört på länge. Varför?

Som skrivare är jag troligen långt ifrån ensam. Du har den där drömmen om den egna boken (eller uppföljaren), bokryggen med ditt namn och titeln på ditt verk. Ditt mål. För att du tror att du har något viktigt att berätta, för att du tror att dina ord kanske kan göra skillnad eller någon helt annan anledning som är viktig för just dig.

Kring det finns både gigantiska förhoppningar och en jäkla massa rädslor.

Du vet att du har något att berätta, du vet att du kan (nåja, kanske kan) och du vet att den där berättelsen måste få bli berättad, komma ut, bli delad och  läst.

Vad är det som hindrar mig (och vad hindrar dig)?

För mig stavas det RÄDSLOR. Rädd för att inte lyckas och för att det inte ska bli tillräckligt bra. För just det där att slutföra en hel bok är ett gigantiskt projekt. Och att slutföra en bok som blir bra och som människor kan ta till sig är så stort att det skrämmer mig.

Inser att jag nog uppenbarligen ägnat mig åt vad som benämns ”prokrastinering”. Om det här inlägget inte var så intressant för dig ” so far” har du nu kanske i alla fall funnit ett nytt ord. Prokrastinering.

Och med det sagt – åter till det stora projektet. Sätt en plan för tusan. Skriv klart det där som måste få bli skrivet.

/Anni

Ps. Det kanske inte handlar om ett bokprojekt. Kanske är det något annat du skjuter upp. Varför?