Något av det mest magiska jag varit med om.

Jag. Efteråt. Den lyckan. Den känslan. Vilade i rummets hörn när alla gått hem.

Jag. Efteråt. Den lyckan. Den känslan. Vilade i det magiska rummets hörn när alla gått hem. Tack till min bror Tony Svensson som fotograferat. Läs mer på artura.se

Idag är en mycket speciell dag som jag för alltid kommer att bära med mig. I resten av mitt liv. Idag var dagen D. Den stora dagen då jag för första gången skulle tala offentligt om mitt skrivande, skrivartips, skrivarkurser, gupp på vägen, inspiration, mål, skicka vidare och mina innersta drömmar. Jag var galet nervös innan, men det blev bättre än jag någonsin vågat drömma om. Det var magi.

Hela jag är ikväll ett enda stort leende. Det är det här jag ska fortsätta göra vid sidan av mitt arbete. Skrivaoch inspirera andra att våga, att finna modet att följa sina drömmar.

Tudda Galumpan. En magisk plats.

Tudda Galumpan. En magisk plats. En plats för drömmar och fantasi. (Foto: Tony Svensson)

Den här eftermiddagen går inte att återge i ord. Det som hände idag behöver upplevas. Inne på Tudda Galumpan, en pappers- och bokhandel i Järna (som även har litterturpedagog, bokbinderi och förlag) hände det. En dröm gick i uppfyllelse, ytterligare ett delmål kan bockas av som klart. Jag klarade det! Jag stod framför ett antal människor jag inte alls kände, några tidigare arbetskamrater, nuvarande arbetskamrater, familj och vänner. På en plats som inte kan vara mer perfekt. Ett rum med mysig belysning, knarrande trägolv och högt i tak, bokhyllor fyllda av berättelser och böcker som bara väntar på att bli lästa. En sagolik plats att vara på.

Tin läser sin text och jag har dragit mig längst bak i rumet för att få en bild av helheten, den magiska.

Tin läser sin text och jag har dragit mig längst bak i rummet för att få en bild av helheten, den magiska.

Där fick jag förmånen att stå idag och berätta om mig, mitt liv, mina drömmar och skrivandet som blivit alltmer viktigt. Men som också varit en viktig del i hela mitt liv ända sedan jag var liten och började läsa och skriva. Min kärlek till bibliotek, mitt inneboende aldrig sinande hopp om att bli författare för att nå ut med de där viktiga berättelserna som behöver bli lästa. Som behöver blir färdiga och som knackar på och vill komma ut. Idag fick jag göra det, ta ett steg till mot mina drömmars mål. Och det fanns de som lyssnade, som ställde smarta frågor och kanske finast av allt… I slutet efter att jag läst en bit ur en ny novell vågade ytterligare tre personer ställa sig framför alla och läsa sina egna personliga texter. Att kunna inspirera och vara en liten del i att någon annan vill och vågar läsa sin personliga text är så vackert.

I pausen var det fika och frivillig peng att lägga. Det blev mycket i burken. Allt går till föreningen Maskrosbarn.

I pausen var det fika och frivillig peng att lägga. Det blev mycket i burken. Allt går till föreningen Maskrosbarn. Tack! (Och tack, Sussi för att du bakat.)

Det var Stina (som jag tyvärr inte fick någon bild på). Stina trollband alla med sin drömska berättarröst och sin fina berättelse ”Children had wings”. Jag blir rörd bara jag tänker på det. Stina kommer snart ut med en egen bok med flera sagor. Det är jag helt säker på och jag kommer stå först i kön för att få ett signerat exemplar och det måste även bli ljudbok. Måste! Du kan följa Stina här via hennes blogg och här hittar du även berättelsen hon läste, både som text och som ljudfil. Läs, lyssna och njut.

Det var Rolf. En man som delade med sig av två fina texter ur sitt liv. En vändpunkt i ett tufft liv och en kärleksförklaring till sin fru Susann. Här blev jag så berörd att jag fick hålla emot hårt för att inte börja gråta. Det var så fantastiskt att Rolf vågade, så modigt. Och som han skriver! Vackert, oerhört vackert och berörande ända ut i tårna. Rolf kommer också med en bok och det är jag också säker på och den kommer vara väl värd att läsa. Jag lovar!

Rolf. En av de modiga som mot slutet läste två egna enastående texter.

Rolf. En av de modiga som mot slutet läste två egna enastående texter.

Och det var Tin, en av delägarna till stället där vi var idag. Tin läste en jättefin text ur en saga för barn. Även den så himla bra och jag ser fram emot att få läsa hela berättelsen en dag.

Jag och Tin som gjorde den här upplevelsen möjlig för oss alla. Tack, Tin!

Jag och  fantastiska Tin som gjorde den här upplevelsen möjlig för oss alla. Tack! (Foto: Tony Svensson)

Jag är oerhört lycklig och tacksam över att få ha upplevt den här dagen. Vilken energi, vilken magi. Och nu vet jag att jag måste, måste fortsätta. Måste få göra om det här igen och igen. Få möjlighet att inspirera, uppmuntra och peppa människor att våga. Jag måste även fortsätta skriva och bli klar med mina berättelser.  Idag fick jag signera boken Färgargårdens andar med tre av mina noveller. Jag fick även läsa en del av en ännu outgiven novell, ”En berättelse från ovan”. Under nästa år siktar jag mot att få signera min helt egna första bok. Tror du jag klarar det?

anni-sign-1

Jag fick signera böcker. Vilken lycka! (Foto: Tin Carleson)

anni-sign-2

Foto: Tin Carleson.

Jag, Åsa och Anders. Önskar jag haft bilder på alla fina besökare!

Jag, Åsa och Anders. Önskar jag haft bilder på alla fina besökare!

Innerligt och varmt tack till ALLA som var med idag och tack till Tin för att du gjorde det här möjligt! Tack även till alla vänner och bloggföljare som peppar mig, mina skrivarvänner från kurserna med Kim M Kimselius, tack Kim och tack även Helen Laestadius Loman och skrivarvänner från Folkuniversitetet som inspirerat mig längs vägen.

She believed she could. So she did. Minst två av besökarna hade läst min blogg. Tack Åsa och Anders fört kort, choklad och vacker blomma!

”She believed she could. So she did.” Minst två av besökarna hade läst min blogg. Tack Åsa och Anders fört kort, choklad och vacker blomma!

anni-3

Vilken dag! Så glad, tacksam och nöjd!

Ingenting är omöjligt, bara olika svårt.

/Anni

Ps. Det blir eventuellt en skrivarcirkel i Järna på Tudda Galumpan i vår. Vill du vara med? Anmäl gärna ditt intresse i så fall. Vi är redan fem som är med. Stort!

Annons

Om smärtmonster och skrivande.

0D18F0C3-EF96-4651-97EC-57305FD2A27CDen senaste tiden har jag levt med ett smärtmonster. Det syns tyvärr inte, men bor i min rygg. Efter en längre tid med ett så elakt monster som inte syns kommer tvivel, sorg och en jäkla ilska.

Jag kan inte göra allt jag vill. Har inte kunnat skriva, arbeta fullt ut, umgås med vänner, göra kuliga saker med min dotter eller träna så mycket som jag vill.

Smärtmonstret växer och krymper om och om igen (nerver i kläm). Det gör att allt blir svårplanerat eftersom jag måste lyssna till dagsform från dag till dag. Något som fungerar bra en dag, fungerar inte alls nästa dag. Det är minst sagt, jäkligt irriterande och tröttsamt. Kanske särskilt om man är som jag. En planerande människa med barn som behöver aktiviteter och jag själv med stora drömmar, mål och ett arbete som jag älskar och saknar.

En dag blir en utan förvarning fråntagen allt det där. För ett jäkla illasinnat smärtmonster som inte riktigt ännu vill ge sig iväg. Varje dag är en kamp om att vinna eller förlora mot smärtmonstret. En del menar att det är klokt att försöka tänka på något annat, förvirra smärtmonstret, men den här rackaren låter sig inte luras. Ett annat tips har varit att omfamna monstret, att bli vän med det för att komma ur det. Det har jag också provat, men min hjärna är inte konstruerad så att jag kan omfamna något som är dåligt och som kan besegras. Så här omfamnas icke ett smärtmonster. Istället har jag gett det ett namn och sedan söker jag varje tänkbar strategi och väg framåt. Mot en seger.

Det kanske mest intressanta är att det även finns något litet gott i allt det onda. Trots att kroppen nu inte lyder hjärnan. Med kamp, motgångar och tuffa saker tycker jag mig se att det även kommer en tydlig påminnelse om livets bräcklighet. Och ödmjukhet inför att bara få finnas till. En känsla av att vilja fånga dagen. Varje dag.

favvoplats-1611

En av de platser där jag hämtar energi. Där himlen möter havet. Farstanäs udde. Min tänkarplats.

Musiken låter vackrare. Höstens färger lyser mer klart. Höstsolens strålar värmer mer. Havet är ännu mer magiskt. Dofter blir starkare. Och i stunder och under de dagar jag segrar och smärtmonstret släpper taget är det banne mig magiskt att få leva. Dessutom i landet Sverige. Jag är så himla tacksam över att jag är född och får leva just här. Följa årstidernas skiftningar och att ha förmånen att få frikort både för läkarbesök, smärtspecialister, sjukgymnastik, varmvattenträning, Tens (en fiffig apparat med elektroder som minskar smärtan för stunden), akupunktur, smärtskola och nödvändiga mediciner.

Den magiska platsen åter igen. Farstanäs udde.

Åter igen. Farstanäs udde. En annan dag. En annan bild.

Samma plats. Magiskt. Farstanäs udde.

Samma plats. Magiskt vackert. Farstanäs udde.

Kampen mot smärtmonstret går vidare. Hen ska inte vinna. Jag vilar massor, jobbar det jag kan, gör mina sjukgymnastikövningar till punkt och pricka (som ska göra att jag blir helt bra), följer råd från fysioterapeuter, pratar med kloka vänner, ni som följer bloggen och peppande kollegor. Promenerar i solsken och regn. I ljus och mörker. Kikar även in i kyrkan då och då  – en fin plats att vila på. Försöker hitta saker som ger min inre starka kärna ny kraft, saker som får mig att skratta och saker som får mig att njuta utan krav.

Annat som tar mig framåt är att jag nu kan arbeta igen och att kunna lufta lite tankar här på bloggen (även om ett inlägg måste delas upp över tid). Viktigt är också tankarna på mitt framtida skrivande, mina krönikor, noveller och böcker som väntar på mig. Och den där dagen i december då jag ska få sitta i den lilla fina bok- och pappershandeln Tudda Galumpan här i Järna (som ett stort, mysigt vardagsrum) prata skrivande och läsa en av mina noveller. Inbjudan kommer!

En dag kommer också min bok på temat smärtmonster och hur de besegras att bli klar (jodå, det finns även ett sånt utkast  i byrålådan). Det handlar om vad människor gör om de möjligen trots allt, inte besegrar monstret som inte syns. Men det handlar även om att en kan vinna mot ett försäkringsbolag i en tvist om olycka, smärtmonster och annat. Trots att en del säger att det är heeeelt omöjligt. Då hoppas jag att du vill läsa den berättelsen också. DET ger mig kraft att fortsätta.

När du går igenom något riktigt tufft, vad ger dig energi att komma vidare?

youcannot

Källa: tinybuddha.com ”Simple wisdom for complex lives”

/Anni

Konsten att slåss mot jättar och att fira

A photo by Christopher Sardegna. unsplash.com/photos/CMOa3H1SXG0

Foto: Christopher Sardegna. unsplash.se

Livet, det förunderliga, är sällan enkelt. Och jag har kommit på att jag firar alldeles för sällan när saker på något märkligt vis, ändå faller på plats. Firar du, när du lyckats med något? Du vet de där dagarna då något superkul och bra har hänt eller den där dagen när du gått i mål med något du kämpat med under lång tid? Firar du då? Jag gör det ibland, men alldeles för sällan.

Så nu ska jag göra det. Fira! Det är snart höst och med det följer mörker, kyla och kanske trötthet. Det blir mörkt och det är obevekligt, men i år ska jag istället för att deppa, tända ljus och hoppa i de vackra höstlöven. Kanske du också kan göra det? Du kanske också har saker att fira? Saker du kanske inte ens hunnit tänka på?

Snart, snart kommer boken, den allra första ”riktiga” boken,”Färgargårdens andar” där jag har bidragit med tre noveller. Det ska jag fira med att åka till bokmässan i Göteborg ett par dagar i slutet av september. Kika på boken och hålla i den. Med målbilden att nästa år är jag förhoppningsvis där igen med min alldeles egna bok. Och så ska jag kolla in de där riktiga författarna, deras verk och fortsätta skriva såklart.

Jag ska också fira att det omöjliga är möjligt. Att vinna över ett försäkringsbolag efter flera överklaganden är stort. Till och med en av mina läkare skrev så här för ett år sedan till mig. Citat: ”Även om jag, som du sett av mina intyg, anser att du har rätt, så är dina chanser att vinna nästan obefintliga och därför tycker jag inte att du ska lägga mer tid eller eventuella pengar på att överklaga.”

Well. Hopp finns oavsett vad någon säger och oavsett position. Idag fick jag veta att de även ersätter ytterligare en del som jag stridit för. I två år. Därför unnar jag mig också en firarhelg i Stockholm i september. Gör stan, myser på hotell och fortsätter skriva 🙂

Because I´m worth it.

/Anni

Ps. Om du tycker att det där med jättar, David och Goliat, underdogs m.m. är intressant, läs ”David och Goliat” skriven av Malcolm Gladwell. Mästerligt.

Vikten av mål (och kommunikation)

Foto: Glen Carrie, Unsplash.com

Foto: Glen Carrie

Idag har jag funderat över det där med mål. Hur viktigt är det egentligen? Jag skulle nog säga allt. Eller i alla fall nästan allt.

Om du vill uppnå något särskilt tror jag att ett tydligt mål och en målbild är avgörande för om du ska lyckas eller inte. Och det gäller både privatlivet och på jobbet.

Men det finns ett par skillnader. Om det gäller egna, privata mål räcker det ofta om du själv har dem klara för dig. Och kanske kan det vara bra att involvera dina närmaste, så du kan få pepp och stöd på resan.

Om det däremot gäller ett företags eller organisations mål gäller det att alla är med på banan. Att alla medarbetare eller lagspelare vet vad som är målet, varför vi ska ta oss dit, och i viss mån, även hur. Det är viktigt att varje enskild person vet allt det här, för om det inte sker vågar jag påstå det finns en stor risk att målen inte nås. Med förståelse för målen, kunskap och möjlighet att påverka får vi engagerade och glada männniskor. Ingen ”rocket science” kan tyckas, men ändå verkar det väldigt svårt för många. Nyckeln heter, tadaaa! kommunikation. Låter enkelt, men kräver en hel del jobb, tid, lyhördhet och lyssnande. Men för de som lyckas betyder det mer klirr i kassan, glada medarbetare och glada kunder.

För runt fyra år sedan hade jag förmånen att få lära känna en fantastisk kommunikationsdirektör, Geert Pielage. Han hade då precis fått ansvaret för kommunikationen i Europa i det stora internationella säkerhetsföretaget. Jag rapporterade till Geert, vid sidan om vår svenska VD, för Sverige under drygt ett år.

Geert berättade en kort historia om en man vid NASA, som jag brukar återberätta när tillfälle ges:

På sextiotalet besökte USA:s president NASA och och där träffade han en man som sopade golvet. Presidenten gick fram till honom och frågade vad hans roll var. Och han svarade ”Jag tar människan till månen.” Ping! Där hade man lyckats. Varje människa, oavsett roll är en viktig pusselbit i en organisation. Det där har jag funderat en del på och för några år sedan medverkade jag i en bok om intern kommunikation ”Rock You comms” tillsammans med 97 andra kommunikatörer. Var och en fick ge det tips man ansåg vara viktigast för att bli framgångsrik. Nyfiken? Här kan du läsa mer om boken och ladda ned ett exemplar, varje slant för boken går till välgörenhet. Danska ”Kommunikationsforum” skrev förra året en artikel med utdrag från boken, så vill du inte köpa den kan du läsa 25 av råden här (mitt citat finns vid punkt 10): ”25 goda råd från internkommunikatörer”

För den som vill fördjupa sig i det här coola ämnet om mål har jag ett riktigt bra tips. Läs den här artikeln av Christina Desmarais på INC.com kika på infografiken och sen får du gärna berätta om du håller med mig om att mål och kommunikation är A och O för att nå dit man vill?

”The real reason why people who set goals achieve more”

set_achieve_your_goals_32950

Källa infografik: INC.com och Christina Desmarais (som gett godkännande till publicering på min blogg)

När glöden falnar, men tar fart igen.

glod_eld

För inte så länge sedan skrev jag så att tangenterna nästan glödde. Jag kunde helt enkelt inte sluta skriva. Orden flödade. Det blev både ett par noveller till en möjlig kommande antologi, blogginlägg och sidor i mitt pågående bokprojekt. Men så hände något. Glöden falnade.

Jag har försökt hitta tillbaka till glöden och det där ”skrivarflowet”, men upptäckt att det är lite svårt den här gången. För mig brukar det inte vara det, men nu tar det emot. Funderat över vad det är som gör att orden blir färre, eftersom jag vet att skrivandet är både viktigt och roligt.

Det kan vara en rad möjliga orsaker. Jag tror att det jag skriver kanske inte blir tillräckligt bra. Mitt kuliga jobb, en försäkringstvist och andra saker i mitt liv har tagit både mer tid och energi än vanligt. Och dessutom (kanske viktigast av allt) viskar en liten röst  att det nog inte kommer att gå så bra och varför skulle just jag lyckas med något som andra misslyckas med. Men mitt i funderingarna kommer ett mejl från en tjej som undrar hur jag egentligen gjorde när jag fick en av de där krönikorna publicerade.

Och vips! Ett litet mejl, några hejarop från ett par andra håll och jag är tillbaka på banan igen. För jag har ju faktiskt blivit publicerad flera gånger redan. Och det är så kul att skriva, oavsett vad som händer sedan. Jag har ännu inte en hel bok utgiven, ett riktigt verk, men jag vet att jag kan skriva och att det är oerhört kul. På jobbet går det bra och nu har vi här en tjej som vill veta hur jag gjorde när jag fick den där ena krönikan publicerad. Jag har redan kommit en bra bit på vägen och nu vill hon också uppfylla en dröm om att få sina egna texter publicerade. Här händer något inom mig och jag blir glad, får ny energi. Nu kan kanske jag hjälpa någon annan att nå en bit på vägen mot sina drömmars mål.

Hoppas att jag lyckas ge tillräckligt bra råd och att hon lyckas nå ut med sina egna ord. Håller tummen hårt. Och åter igen far fingrarna snabbt och lätt över tangenterna.

/Anni

Våga tro att allt är möjligt.

4C0DE23B-67A6-40D2-8DE7-639700C2E35A

Ibland får jag kommentarer som ”Hur ska du lyckas få en bok utgiven, det är ju typ halva Sverige som vill bli författare?” Ja, det är nog sant att många skriver och att många vill bli författare. Men varför ska man inte sikta högt om det är just det man verkligen vill? Vad är det som säger att det inte går att ge ut en bok om man har något viktigt att förmedla?

Jag väljer medvetet att sikta högt. Det finns en historia som är väl värd att berättas. Det finns till och med fler som är värda att berättas. Och kanske ännu viktigare är att jag är övertygad om att det är många som skulle behöva läsa dem. Därför skriver jag.

I mitt skrivararbete söker jag ofta inspiration. Till exempel människor som verkligen gör det de gillar utan att bry sig särskilt mycket om vad andra tycker.

Nyligen lyssnade jag på en intervju med en 103-åring som bloggar. Är inte det hur coolt som helst? Många skulle kanske säga att man vid 103 år är för gammal, att det nog inte kan finnas något intressant att blogga om eller att tekniken är för svår.

Kolla in Dagny som är Sveriges eller till och med kanske världens äldsta bloggare. Hon började blogga när hon var över 90 år. Här en intervju med henne på radio P1 tidigare i år: ”Vid 103 år är jag aktivare än någonsin” Och här hittar du hennes blogg: ”Blogga med mig”

Dagny, du är fantastisk och du inspirerar! Keep on!

/Anni

The one who follows the crowd usually get no further than the crowd. The one who walks alone is likely to find herself in places no one has ever been. /Albert Einstein

Vad väntar vi på?

himmel_cool_stor

Få lär ångra att de inte jobbat mer. Eller tjänat mer pengar. Tror jag. Vad tror du att du kommer ångra när du kastar in handduken en dag? Du vet den där dagen, då livet tar slut.

Jag vet nu vad mitt mål är och vad jag vill göra. Men det tog många år, ett antal omprioriteringar och en olycka för att komma fram till det. Och nu försöker jag vid sidan om mitt jobb, som är kul, förverkliga en dröm om att bli krönikör (snart två publiceringar!) och författare. Att skriva ännu mer och låta alla ord jag har inom mig få komma ut. Det är svårt, jättesvårt och ofta fylls jag av tvivel. På min förmåga, mitt mål och mina möjligheter. Men jag har bestämt mig för att i alla fall försöka. Då vet jag åtminstone att jag har provat.

Vad är din dröm om du känner efter längst därinne? Gör du det du vill? Alltför många gör inte det, har jag förstått. Men livet är ju så kort, så borde vi inte alla försöka göra det vi drömmer om eller tycker är viktigast? Det där som gör oss alldeles pirrigt glada och lyckliga. Vi som har sådan fantastisk tur att vi bor i ett land där mycket är möjligt.

Det är under den korta tid när vi är lediga som vi försöker fylla våra liv med det vi egentligen vill göra och det vi längtar efter. När vi har semester. Då ska drömmar uppfyllas. Men alla andra dagar då? Är inte livet alldeles för kort och värdefullt för att bara göra det vi egentligen vill under en kort semester?

Jag läste i en artikel i Sydsvenskan, skriven av Ann Heberlein om att tidningen The Guardian publicerat en intervju med en sjuksköterska som arbetade med vård av människor i livets slutskede. Superintressant. Hennes svar på vad människor ångrar när de ligger inför döden är att de inte haft modet att leva enligt egen vilja. Många människor upplever att de levt mer enligt omvärldens förväntningar än i enlighet med egen önskan.

De ångrar också att de arbetat för mycket, att de tappat kontakten med vänner, att de inte tillbringat tillräckligt mycket tid med sina barn och att de inte unnat sig att vara lyckliga.

Kanske något att fundera över nu idag, även om det är svårt. Och även om en förändring skulle innebära ett gäng hinder på vägen. Väldigt mycket är ändå möjligt här i vårt fantastiska land.

Så, vad väntar vi på?

Här kommer musiken och låttexten som gav mig inspiration till just det här inlägget.

Ser du stjärnorna?

image

Flera gånger i livet har jag blickat mot himlen. I djupaste förtvivlan och sorg för att finna svar. När inget annat fanns.

Vid största glädjen, som exempelvis under sommaren när jag befann mig på en båt med min familj vid havet. Hade tid att tänka. Tid att skriva.

Och ensam när de andra sov, fick jag möjlighet att beundra den sagolika, vackra stjärnhimlen, med bara mig själv som sällskap.

Kikar du mot himlen någon gång? Tar du dig tid att se en stjärnbeströdd natthimmel? Precis som den är inatt?

Någon vet vad jag talar om. Känner igen sig. Någon har kanske inte en aning. Tycker kanske det låter märkligt. Oavsett, prova att stänga av alla ljud. Sätt dig ute ensam, en stund sent om kvällen. En kväll som den här. Och bara se. Känn.

Gör du det du vill? Är du på den plats du vill vara? Är du lycklig?

Vi må vara små i universum. Men vi finns. Och vi har alla möjlighet att göra det vi innerst inne vill. Och om du inte vet vad du vill har jag ett tips. Ja, jag vet att jag kanske är lite tjatig, men kolla in Alan Watts.

/Anni

Plötsligt händer det.

fonster_1508

Du vet kanske den där känslan. När du bara vill omfamna hela världen. Har du känt den någon gång? För egen del har den känslan senaste tiden varit ett sällsynt inslag i mitt liv. Men i somras under en skrivarkurs började jag ana den. Och igår kom den med full kraft. Galopperande.

Vips! hoppade jag runt, gjorde ”tjolahoppsasteg” och hojtade. Helt galet egentligen och jag undrar vad grannarna trodde att jag höll på med. Kände mig så oerhört lycklig! Vad är då anledningen till detta närmast obeskrivliga lyckorus? Jo, det kom ett mejl från redaktionschefen på en av Sveriges större veckotidningar:

”Tack för krönikan. Den är intressant och jag kan mycket väl tänka mig att använda den under samma villkor som senast. Återkommer med publiceringsdatum inom kort.”

Det är underbart. Min krönika jag skrivit för mitt eget nöje, blir publicerad (den andra publiceringen någonsin på kort tid). Mina egna ord. Och kanske ännu viktigare – mina egna tankar. I en tidning där vanligtvis fler av krönikörerna är etablerade och kända skribenter.

annikronika1508
Så här glad var jag igår vid ”tjolahoppsastegen”. Till och med lite vindtyrig, beror nog på lyckoruset.

Under semestern var jag under en helg på skrivarkurs med härliga Kim M. Kimselius. Hon, alla på kursen (tack!) och platsen vi var på i lilla Färingsboda gav mig så mycket inspiration. Och jag har sedan dess skrivit som aldrig förr. På mina bokprojekt, i bloggen och många utkast till krönikor. Jag kan inte sluta skriva.

Och jag tänker tillbaka på hur just det här gick till. Förutom att jag haft en sagolik inspiration förstås… Första dagen jag återvände till arbetet efter semestern tänkte jag mycket på det här kring att våga. Och att ibland måste man våga chansa med saker för att komma någonstans.

Chefredaktören hade sagt före sommaren att jag skulle höra av mig framåt hösten med nya uppslag, om jag hade några. (Han skulle bara veta, jag har en hel låda full.) Tänkte att det är ju i och förs sig fortfarande sommar nu, men kände att flera texter jag ”petat” ihop var riktigt bra. Jag vågade tro att det var möjligt.

Så jag skickade mejl med ett förslag. Det må bära eller brista. Och det värsta som kunde hända var ju att jag inte skulle få svar eller möjligen ett nej. Dagarna gick.

Men så kom ett mejl igår och jag fick ett JA! Det är som lite av min dröm går i uppfyllelse, steg för steg. Sakta, men säkert. Det går. Det går faktiskt. Mina ord är tillräckligt bra och det jag har att berätta är tillräckligt intressant för att publicera. Hurra! Hoppas nu också att ett förlag får upp ögonen för mig så småningom 😉

Och kan jag så kan du.

DECIDE WHAT IT IS THAT YOU WANT.
WRITE THAT SHIT DOWN.
MAKE A PLAN.
AND…
WORK ON IT.
EVERY.
SINGLE.
DAY.

(Tack Dag Öhrlund, i gruppen Författare på Facebook för det citatet.)

Igår kväll lyssnade jag på ”Kenta”. Och sedan somnade jag med ett stort leende.