Mörkö och havet. En av mina favoritplatser.
Ofta ser jag att människor springer väldigt fort genom livet. Springer igenom dagar som blir till veckor, månader och år. Jag själv är inget undantag. Inte alls. Har du någon gång stannat upp och frågat dig varför du springer?
Jag saktade in för några år sedan då jag återkommit gång på gång till ett löfte jag gett mig själv många år tidigare. Det handlade om att jag en dag skulle skriva en bok om ett viktigt ämne. Ett löfte jag gömt undan för att ge plats åt annat och som sedan glömts bort. Men en dag kände jag att nu var det banne mig dags att ta tag i det där viktiga. Drygt ett år senare körde jag omkull i hög fart med en racercykel och det resulterade i att jag fick lov att stanna upp en längre period. Den gången helt ofrivilligt.
En del andra händelser har gjort att jag varit tvungen att stanna upp och just bara fundera. Det tycks ofta vara människor som är med om omvälvande händelser som börjar fundera över vad som är viktigt. Vad som egentligen är viktigt. En del av oss slutar då att springa eller springer i alla fall lite mindre fort. Lever här och nu, börjar göra saker som finns på den där önskelistan, en ”bucketlist” redan idag. Tänk om du skulle göra det nu, innan något händer? Eller gör du redan det du drömmer om?
Jag tror det är viktigt att hitta sin plats. Att ta reda på vad som faktiskt betyder något. När du hittar din plats, meningen och den där meningsfulla kärnan i ditt inre jag. Det där som gör dig pirrigt glad, men som fått stå tillbaka av olika anledningar. Det är lite magiskt att finna den där inre kärnan och min handlar om nödvändigheten i att uttrycka tankar och känslor med ord, att skriva. Jag har turen att arbeta som kommunikatör där jag får skriva en hel del, vända och vrida på ord och formuleringar. Och på fritiden försöker jag få ned alla de där andra orden och berättelserna som jag bär på. Ja, i alla fall de dagar då orden vill komma.
På senare tid har jag tappat bort den lite igen. Den inre kärnan. Jag vet att den finns där, vet hur den ser ut och vad den består i. Men däremot har jag inte haft den där förmågan att skriva, hitta orden jag söker och det där härliga ”flowet” som ibland uppstår när jag ”hittar rätt”. När timmar kan gå utan tanke på annat än berättelsen. Eftersom det är en så viktig del av mitt liv har det känts tungt när orden inte finns eller i alla fall inte vill bli till en helhet.
Den här helgen och särskilt i söndags hände något och jag hoppas att det håller i sig. Kanske är det vårsolen, alla kilon med apelsiner jag petat i mig, vänner, skrivare som är lite som jag, träningen eller de där fina platserna jag besöker när jag behöver inspiration. Jag har ett par fysiska platser som jag ofta återvänder till. Platser som får mig att må bra, vila, tänka klara tankar. Det är ofta där jag hittar tillbaka till kärnan när jag är på väg att gå vilse.
Det känns som om vi lever i en hyfsat orolig tid där många saker svajar ganska rejält. Då tror jag det är ännu mer viktigt att hitta sig själv och de där sakerna man mår bra av. Kanske boka in lite färre aktiviteter i förhand, kanske springa lite mindre fort (och ja, jag vet att det är svårt med alla måsten som ändå finns). Men ändå på något sätt försöka att vara här och nu och göra det som känns bra för stunden. Ta en promenad i skogen, se på den vackra våren, ge någon en kram och göra de där sakerna som får en att må sådär riktigt jäkla bra.
Den första bilden i det här inlägget är ifrån en av mina favoritplatser igår på Mörkö. Det här är en annan som jag ofta besöker, Farstanäs udde:
Farstanäs udde. En oerhört vacker plats där himmel möter hav.
Har du hittat din plats?
/Anni
Anni Svensson 