En förlorad vinge och en funnen berättelse.

vinge

Min dotter hittade den här vingen under vår semesterresa och enligt henne är det en vinge från en älva. Hennes tankar och idéer har gett mig inspiration till att skriva en ny novell. Kanske blir den klar och tillräckligt bra. Det där vet man inte riktigt, men om jag lyckas kommer berättelsen att ingå en ny novellsamling som planeras komma ut under nästa år.

Karaktärerna i berättelsen – älvorna Liam och Leona blir allt mer tydliga och det är som om de stundtals berättar för mig vad jag ska skriva. Otroligt märkligt, men sant och på det viset fortsätter berättelsen ta form. Jag har läst delar av några fantasyböcker och googlat ”fantasy” för att få lite uppslag till temat som novellerna ska ha i den här antologin och fann en rad bra tips. Ett tips handlade om att man skulle sätta sig ensam och tyst i skogen för att få idéer. Bara vara tyst, se och lyssna. Det lät ju lite lurigt – minst sagt men fungerade oväntat bra ihop med tankarna som börjat gro i och med den upphittade vingen. Vips! så fanns där plötsligt två älvor med namn och allt. Sedan kom namnet på berättelsen – ”De orörbara” och därefter slutet och till sist inledningen och allt det andra som jag arbetar med nu.

Håll en tumme för att det fortsätter och att jag går i mål med novellen. När den här typen av flow uppstår är skrivandet fantastiskt roligt. Korta, men magiska stunder där jag försvinner bort i en annan värld. Svårt att förklara, men jag tror att de flesta som arbetar med något kreativt kan känna igen sig i hur tid och rum ibland bara försvinner. Är det inte så?

Jag tänkte först att det kan väl inte vara möjligt att det här händer igen. Men det gör det och det har hänt flera gånger förut när jag varit på skrivarkurs i Eringsboda med en av de absolut bästa – författaren och skrivarcoachen Kim M Kimselius. Förutom Kim som alltid pratar om att skriva från hjärtat och med glädje (vilket är väldans klokt) så träffar jag alltid inspirerande och härliga människor som likt mig har skrivandet som passion. Det peppar och stimulerar och jag får både energi och nya idéer.

 

eringsboda_2017

Den vackra, lilla sjön nedanför kursgården i Eringsboda. Fint att bada här men vad döljer sig under ytan? Om du är nyfiken kan du läsa mer i novellsamlingen Färgargårdens andar.

 

Före och under kursen har jag varit lite krasslig och det gick mer trögt än vanligt att både komma på idéer och att skriva. Men när jag kommit hem, blivit lite bättre och låg i en solstol vid havet kom både idéerna och orden igen, i en strid ström. Hittills drygt 13 000 tecken och det verkar fortsätta. Karaktärerna Liam och Leona, mina älvor har börjat leva och början, mitten och slutet av berättelsen är klar. Håll gärna en tumme för att magin fortsätter och att ”De orörbara” kommer med i den kommande novellsamlingen.

Om inte annat så hade jag i alla fall väldigt kul på vägen.

morko_grevensbad_2017

Mörkö – en av mina favoritplatser vid havet där jag hämtar inspiration året om.

/Anni

Fragment ur ett skrivarliv

”Att leva eller skriva, det är frågan”. Kanske en uttjatad klyscha? Just den meningen inleder tidningen Skrivas ledare (nr 3, 2017) och den beskriver och påminner mig om ett dilemma jag befunnit mig i den senaste tiden.

Ord och mängder med berättelser finns där, pockar på och vill ut. Det har blivit alltmer tydligt att jag måste skriva men något har hindrat mig som jag berättade om i De oräddbara. Häromdagen blev det klart för mig vad ett av hindren bestod i. Jag  har för mycket runt omkring mig som tar tid och energi vilket gör att skrivandet inte får det utrymme som behövs, vare sig i tanke eller utförande. Nu har jag fattat ett viktigt men svårt beslut om att en av dessa saker måste väljas bort. (Jag kommer berätta mer om det senare.)

När jag väl landat i beslutet kände jag nästan omedelbart hur skrivarglädjen och lusten att skriva återvände. Men jag lydde inte känslan som sa till mig att ta upp pennan direkt utan fokuserade istället på att läsa ett par böcker som visade sig vara utmärkt inspiration. Det var ”Spådomen – en flickas memoarer” av Agneta Pleijel och ”Kanske är det allt du behöver veta” av E. Lockhart. Dessutom läste jag i tidningen Skriva novellen ”Min kompis Robin” som vunnit en skrivartävling på tema ”blodet” (Skriva, nummer 3, 2017). En kort men välskriven och intressant novell med tilltalande språk, skriven av Anela Resic. Att läsa novellen gav mig det sista som behöves för att hitta tillbaka till orden. Jag skriver igen!

Det handlar inte om långa sammanhängande berättelser eller ens kapitel. Det är mer av fragment. Med penna och papper har jag hittat tillbaka till den där härliga känslan av att allt är möjligt. Penna mot papper i såna här perioder ger mig en särskild känsla av närhet till orden och skapandet. Om du som läser detta skriver själv, känner du igen dig i det?

En vän som också skriver sa nyligen att han skriver men bara fragmentariska bitar. Tänkt på det han sa och alla dessa saker sammantaget verkar ha öppnat upp flödet av ord igen. En kombination av inspiration från andra människors berättelser och insikten att en del av det jag gör idag behöver tas bort för att ge luft åt annat som måste få plats. Jag blev också påmind om att det inte behöver vara färdiga kapitel eller en färdig berättelse. (Ibland får jag ett enormt flow vilket gör att en hel novell nästan skriver sig själv men inte just nu.) Att fragment kan duga bra blev ännu en dörröppnare och jag minns att det var så jag började en gång för många år sedan. Fragment som sedan fick gott om tid att växa fram till en helhet.

Det känns himla fint och idag har jag firat med att investera i en ny skrivarbok. I bok- och pappershandeln Tudda Galumpan som jag hade förmånen att ha en föreläsning hos förra året (läs mer: Något av det mest magiska jag varit med om) hittade jag idag den perfekta skrivarboken i brunt och guld. Framsidan  kan vändas upp och ned. Framsidestexten är densamma – Journal. Lite magiskt, precis som skrivandet.

Jag är tillbaka och den nya skrivarboken börjar fyllas med ord. En novell-idé för sommarens skrivarkurs med tema fantasy har tagit sina första trevande steg. Det handlar om skira älvor med spröda vingar, skärpt intellekt och urstarka krafter.  Men med en oförmåga som gör att de tvingas leva i mörkrets skuggor.  Titeln är ”De orörbara”.

Att skriva är att leva. Att leva är att skriva. Min tid kommer.

/Anni

Om en skrivövning, himlen och barn på en brygga

Ibland fastnar jag i skrivandet och jag kommer inte framåt. Det handlar ofta om tvivel på min egen förmåga, ibland om tidsbrist och ibland om helt andra saker. Idag fick jag en väldigt fin kommentar på min blogg för inlägget ”Ett brev till dig” som fick mig att fundera på varför orden inte kommer.  Det gav mig också inspiration och energi. Jag vill ju skriva, har massor att skriva!

Ikväll efter ett träningspass läste jag Debutantbloggen och plötsligt lossnade det. Jag såg en bild framför mig och en historia målades upp för mitt inre. Det här är mitt bidrag till fantastiska Debutantbloggen och en ny skrivövning. Fantastiskt vad lite fin respons och en skrivövning kan göra…

Meningen som skulle inleda det hela har jag markerat med fet text. Det som följer är kvällens ord från mig.

Tre barn sitter längst ute på bryggan. En av dem tittar upp mot himlen och säger med låg röst:

”Se på himlen, se hur vackert blå den är.”

De två andra barnen tittar först på varandra med en menande blick, kisar sedan för att skydda ögonen mot den starka solen och tittar motvilligt upp mot himlen.

Elsa som är äldst svarar:

”Vad menar du nu, Alma? Vaddå, vackert blå? Det är en himmel bara. Blå som en vanlig jäkla himmel och några vita moln. Att du alltid ska vara så märkvärdig.”

Alma vänder ned blicken, låter det långa, ljusa håret falla framåt, utmed sidorna av ansiktet så att hon ska slippa se, slippa möta Elsas blick. Alma kikar ned i vattnet, dinglar med benen vid bryggkanten och knyter de små nävarna hårt. Hon tvekar en aning innan hon fortsätter eftersom hon vet att hon troligen kommer att starta ett nytt bråk med Elsa.

”Jag menade bara att himlen är vacker. Både när man ser på den här från bryggan och när man ser den ovanifrån”, säger Alma försiktigt.

Elsa ställer sig hastigt upp, stampar trotsigt i bryggan och lägger armarna i kors. Alma fortsätter stirra ned i vattnet och anar vad som kommer att hända, men hon tänker inte låta sig kuvas. Inte den här gången heller.

”Vad tusan menar du egentligen? Ser himlen uppifrån? Vad är det för nytt jävla påhitt?” frågar Elsa, nu med hårdare, högre röst.

Alma tänker att hon borde vara tyst. Hålla sina tankar för sig själv, men det är något därinne i henne som pickar hårt och vill ut, måste ut.

”Jo, i våras flög jag med mamma till Spanien och då såg jag den blå himlen och de vita molnen ovanifrån. Det var som en härlig sockervaddsvärld”, svarar Alma .

Det första slaget träffar Alma i ryggen och hon är nära att falla ned i vattnet, men hon får tag i bryggkanten och håller sig kvar, liggande. Hon har lärt sig att det bästa försvaret mot slag och sparkar är att kura ihop sig som en liten boll.

Alma ligger på bryggans yttersta kant och håller de små, tunna armarna runt huvudet för att skydda sig så gott hon kan. Hon vet att det bara är början.

/Anni

Sökljus

Foto: Oliver Ivanov, Unsplash.com

Ibland förlorar jag mitt sökljus. Jag har stakat ut en väg framåt, en väg jag bestämt mig för att fortsätta vandra oavsett vad som möter mig. Ett mål som hägrar långt borta vid horisonten – mitt namn på en bokrygg och en viktig berättelse. Men ibland, i stunder av otillräcklighet förlorar jag det där ljuset som leder framåt.

Ännu en människa i min närhet som betyder oerhört mycket är sjuk, mycket sjuk och jag kan inte göra någonting för att hjälpa. Ingenting. En annan människa som står mig mycket nära har en kronisk sjukdom som kan mildras, men som ändå alltid kommer att finnas där. Och så en jäkla massa andra saker jag inte kan påverka.

Är det så att känslan av otillräcklighet är en av de tyngsta att bära?

Oftast är jag stark, vänder negativa händelser till något positivt och tänker att allt, allt har någon slags mening. Men många gånger och i stunder som den här förlorar jag lite av allt det där. Vad är meningen? Finns det ens en mening?

Finns det någon mening i att skriva det jag skriver nu? I det jag skriver i övrigt. Alla mina jävla ord. Söker jag efter svar på sånt som kanske inte har något svar?

Behöver hitta tillbaka till sökljuset. Lyssnar då på musik som gjort och gör skillnad. Som Kent. De finns inte mer, men de gick från ingenting, gjorde en lysande karriär, skapade musik, texter och ord som betyder något och som kommer att leva kvar för alltid. Hos mig och hos tusentals andra. Ikväll lyssnar jag åter igen på Kents fantastiska musik och hittar svar.

Kanske hittar du det också.

Tack, Kent. För allt.

Vad är det som skaver?

Energi och inspiration finns och jag skriver som aldrig förr. Krönikor (den senaste hittade sin väg till lokaltidningen), noveller, blogginlägg och andra texter. Min första e-novell publiceras förhoppningsvis inom kort, men vad händer med det allra viktigaste? Bokprojektet som jag haft som mitt främsta mål. Det där manuset har jag inte vidrört på länge. Varför?

Som skrivare är jag troligen långt ifrån ensam. Du har den där drömmen om den egna boken (eller uppföljaren), bokryggen med ditt namn och titeln på ditt verk. Ditt mål. För att du tror att du har något viktigt att berätta, för att du tror att dina ord kanske kan göra skillnad eller någon helt annan anledning som är viktig för just dig.

Kring det finns både gigantiska förhoppningar och en jäkla massa rädslor.

Du vet att du har något att berätta, du vet att du kan (nåja, kanske kan) och du vet att den där berättelsen måste få bli berättad, komma ut, bli delad och  läst.

Vad är det som hindrar mig (och vad hindrar dig)?

För mig stavas det RÄDSLOR. Rädd för att inte lyckas och för att det inte ska bli tillräckligt bra. För just det där att slutföra en hel bok är ett gigantiskt projekt. Och att slutföra en bok som blir bra och som människor kan ta till sig är så stort att det skrämmer mig.

Inser att jag nog uppenbarligen ägnat mig åt vad som benämns ”prokrastinering”. Om det här inlägget inte var så intressant för dig ” so far” har du nu kanske i alla fall funnit ett nytt ord. Prokrastinering.

Och med det sagt – åter till det stora projektet. Sätt en plan för tusan. Skriv klart det där som måste få bli skrivet.

/Anni

Ps. Det kanske inte handlar om ett bokprojekt. Kanske är det något annat du skjuter upp. Varför?

En ny krönika publicerad – ”Var inte rädd”

Det är en märklig helg. Jag hade tänkt fira att jag blivit förläggare, att min första e-novell snart publiceras, men inget blev som jag tänkt mig. Istället terror mitt ibland oss. Mörker. Ondska. Jag är inte förvånad, inte alls, men sorgsen. Den här helgen har jag ägnat åt skrivande om just godhet och ondska.

I svåra stunder hittar jag alltid min plats bland orden, i skrivandet, i berättelserna. För att försöka hitta svar och sammanhang, finna hopp. Så även igår och idag. Jag må vara dyster, men rädd är jag inte. Först när det goda tystnar och gömmer sig kan ondska och mörker regera. Låt inte det hända. Jaga mörkret och ondskan på flykt. Så tänkte jag igår när jag skrev krönikan ”Var inte rädd”.

Det var ett bra beslut och Länstidningen i Södertälje tyckte om texten. Idag har min krönika glädjande nog publicerats: ”Var inte rädd”

Du får jättegärna dela krönikan vidare om du vill. Låt orden få vingar.

Varmt tack!

/Anni

När drömmar blir till verklighet – om ett förlag

Ofta har jag pratat om att våga följa drömmar, sin passion och styra mot ett tydligt mål oavsett motgångar. Visst har jag kommit en bit på vägen med mina skrivardrömmar och nu har jag kommit lite längre, riktigt jäkla långt. Jag är med förlag, men kanske inte på det sätt jag tänkt från början. Numer är jag förläggare.

För två år sedan träffade jag ett antal skrivande människor på en fantastisk kurs i södra Sverige. En kurs med författaren och skrivarcoachen Kim M Kimselius som handlade om hur man skriver en bok och hur man skriver med glädje.  Den där kursen kom att på flera sätt förändra mitt liv.

Jag träffade där människor som är så olika mig, men ändå så lika. Troligen människor som jag aldrig skulle ha träffat om det inte vore för den där kursen och vår gemensamma passion – skrivandet. Det är något magiskt som sker när människor med samma brinnande passion och iver träffas och ägnar sig åt sitt största intresse. När vi delar våra innersta tankar, ord och egna berättelser med varandra är det som om allt som eventuellt fanns emellan oss rämnar. Det lämnar oss nakna och sårbara, men det öppnar också upp för fantastiska saker. Har du upplevt det någon gång?

I diskussionerna som följde denna kurs och nästa kurs som jag var på året efter visade det sig att en utav oss, Christina Gustavson hade ett förlag, Joelsgården förlag. Det började med att Christina berättade att hon ville lämna över sitt livsverk till någon lika passionerad som hon själv för orden, någon som kunde driva förlaget vidare. Vi var flera i gruppen som tog upp tråden och diskuterade det. Kanske mest på skoj till en början, men när diskussionen djupnade insåg vi att vi tillsammans hade all den kompetens som behövs för att driva ett förlag. Olika förmågor, kunskaper, yrkeserfarenheter och talanger. Och såklart det brinnande intresset för ord och berättelser, både våra egna men även andras verk.

På den vägen är vi och det har hunnit gå åtskilliga månader och en hel del planering för den nya konstellationen. Och idag äntligen, är det min och vår gemensamma stora nyhet. Joelsgårdens förlag har ombildats och jag är numer inte bara kommunikatör, skribent, krönikör och bloggare. Nu kan jag även lägga till styrelseledamot, förläggare och PR- & marknadsansvarig för Joelsgården förlag.

Det är så stort att jag nog inte tagit in det ännu. Gissa om jag ska fira i helgen?

Varmt tack till Kim M Kimselius och Christina Gustavson som hjälper mig, oss och förhoppningsvis fler blivande författare att förverkliga sina drömmar.  Tack även till alla mina skrivarkursvänner och fantastiskt fina och duktiga förlagskollegor Jenny, Titti och Ulla. Tillsammans är vi superstarka. Nu är vi alla levande bevis på det jag tjatar om – ingenting är omöjligt.

Följ gärna mig och mina förlagskollegor på Facebook @joelsgardenforlag och på Twitter @joelsgardenInfo och på Instagram @joelsgardenforlag

/Anni

 

The Last Percent of Happiness

Foto: Christopher Campbell, Unsplash.com

Det där med lycka och vad som egentligen är viktigt i livet tänker jag ofta på. Och hur det i sin tur hänger ihop med att våga följa de där innersta drömmarna och sin passion. Oavsett vad någon annan tycker. I helgen läste jag en artikel i Veckans affärer om en ung man som lämnat sin toppkarriär för en hängmatta och för att göra något helt annat. Varför gjorde han det? Och hur?

Mannen jag talar om heter Philip Jonzon Jarl (en av Veckans affärers supertalanger 2013) och han lämnade en toppkarriär med bra jobb, hög lön, en fin våning i Barcelona för att göra…? Ingenting. Eller jo, han gör faktiskt en massa saker, men kanske inte de sakerna som ofta förväntas. Han har efter moget övervägande gjort en ”downsize”, tagit en egen väg och det är så himla inspirerande att läsa.

Philip är en man med en helt vanlig  och enkel bakgrund som gjort annorlunda livsval, inte långt bort ifrån mina egna. Jag gästbloggade om det 2013 hos Nätverket Give it forward/Idérummet och om du missat finns det här; ”Dröm inte det du vill göra, gör det du vill göra.”

Min varma rekommendation är att läsa artikeln i Veckans affärer: ”Varför lämnade 30-åringen plötsligt toppjobbet på H&M  för ett krypin och en hängmatta i Rio?”

”Kan jag lämna jordelivet utan ånger och har gjort världen lite bättre kommer jag att känna mig nöjd.” /Philip Jonzon Jarl

Kika in på Philips blogg. Både klokt, tänkvärt och inspirerande: ”The Last Percent of Happiness” (Risking it all for that elusive last percent of happiness).

Och missa inte ett av inläggen som jag särskilt fastnade för: ”My three keys to happiness”

I bloggen finns också tänkvärda citat från andra kloka människor som funderat på livets mening, citat som fastnar:

“Almost everything – all external expectations, all pride, all fear of embarrassment or failure – these things just fall away in the face of death, leaving only what is truly important. Remembering that you are going to die is the best way I know to avoid the trap of thinking you have something to lose.” /Steve Jobs

Med tanke på mitt förra inlägg vill jag gärna höra Philip som sommarvärd/sommarpratare i Sveriges radio P1. Jag har tipsat honom om att söka och hoppas att han gör det! Tycker du som jag? Kika här: ”Så här går det till att ansöka/nominera – Bli lyssnarnas sommarvärd 2017”

Jag lånar till sist Philips egna, kloka ord som han avslutar alla sina blogginlägg med:

”All love and no fear.”

/Anni

Om vore jag en sommarpratare.

Illustration, Tony Svensson, artura.se

Alltid har jag haft förmågan att drömma stort. Kanske har det att göra med alla timmar jag tillbringat på biblioteket i unga år. Där jag satt med läxor för att jag inte hade någon annan inspirerande plats att vara på. Och alla böcker jag funnit i de där hyllorna som fått mig att lyfta blicken och se det som jag annars inte skulle ha sett eller vetat om. Bibliotek, författare och berättelser har haft en avgörande betydelse för hur mitt liv skulle komma att bli. Kanske är det kärleken till orden och insikten i att ord kan göra skillnad som gör att jag så innerligt vill skriva?

De fick mig att tro att allt är möjligt och det i sin tur har lett mig fram till en rad olika saker i livet. Saker som av många ansågs omöjliga. De har gett mig mod och hopp. Nu skriver jag klart mina egna berättelser som förhoppningsvis kan nå fram till de som behöver allt det där som jag en gång behövde. Det skulle även tjäna som ett tack till alla författare som var min inspiration och som inte fick se vilken betydelse deras verk skulle komma att få. Som Karin Boye och Edith Södergran.  Eller min ungdoms favoritförfattare Per Hagman med boken ”Cigarett”, Hans-Eric Hellberg med böckerna ”Kram”, ”Puss”, ”Love Love Love” och ”Älskar, älskar inte”. Och inte minst, Barbara Voors med böckerna ”Älskade du”, ”Akvarium” och ”Tillit till dig”. Barbara fick mig inte bara att älska berättelserna utan även språket och ordföljd som ”om vore jag”. Bara för att nämna några.

Jag drömmer också om att en dag få förmånen att vara sommar- eller vinterpratare i radio. För att nå ut till de som behöver orden och berättelserna. För att få fler att förstå och veta att de inte är ensamma.

Om vore jag lyssnarnas val i mitt favoritradioprogram skulle mitt program ha temat ”Ingenting är omöjligt”. Precis som en av mina kommande böcker.

Jag växte upp i ett bostadsområde i Södertälje på 70- och 80-talet. I det området bodde de allra flesta som jag och min familj, i en enkel hyreslägenhet i beigefärgade och bruna betonghus med tre våningar. Medaljongtapeter i brun färgskala och möbler i furu och mossgrönt manchestertyg. Det mesta i området kändes grått och kallt, men husen omgärdades av gräsmattor och körsbärsträd. Små gröna oaser av spirande grönska, frodiga bär och hopp.

Vi var en familj som alla andra, åtminstone på ytan. Men allt var kanske inte som man kan tro. Allt var kanske inte som det borde ha varit eller kunnat vara. I mitt program skulle jag prata om det och försiktigt glänta på den där dörren till hemligheternas rum.

Jag skulle prata om hur man kan bryta arv och ta sig ur negativa mönster. Gå från ingenting, till en hög position i näringslivet för att sedan många år senare i sällskap av en sällsam blandning av förvånade kommentarer och positiva hejarop hoppa av. För att det känns rätt. För att göra någonting nytt. För att följa drömmar och hjärtats röst. Det skulle handla om ett löfte till mig själv som ung. Ett löfte som till slut blev tvunget att genomföras. Det skulle handla om vikten av att sätta mål, våga tro att att allt är möjligt och skriva klart en bok som funnits i tankarna i trettio år. Och så småningom lyckas bli både författare, förläggare och kanske också föreläsare.

Mitt program skulle handla om tro, hopp, mod, tankens kraft och hur det är möjligt att gå sin egen väg, oavsett bakgrund. Jag hoppas kunna både hjälpa och kanske inspirera någon till våga följa sina egna drömmar.

Den här berättelsen är viktig. För jag lyckades. Och kan jag, så kan du.

Mitt program skulle även innehålla musik som inspirerat och stärkt mig på min resa. Musik som passar bra tillsammans med mitt manus. Några exempel som jag omedelbart tänker på:

  • ”Family Portrait” – Pink
  • ”I den stora sorgens famn”  – Tommy Nilsson
  • ”Spiegel im Spiegel” – Arvo Pärt
  • ”Some die young” – Laleh
  • ”Over the rainbow” – Israel Kamakiwiwo´ole
  • “Så länge jag letat” – Cajsa Stina Åkerström
  • ”Förlåtelsen” – Kent
  • “I´ll be there” – Bon Jovi
  • ”Sånt som bara händer” – Olle Ljungström
  • ”If it be your will” – Leonard Cohen
  • “Vi blundar” – Caroline af Ugglas
  • ”Run, run, run” – Junge Junge
  • “Hallelujah” – Amanda Jensen
  • “Fight song” – Rachel Platten
  • ”Visa vid vindens ängar” – Mats Paulson och Håkan Hellström
  • ”Lost boy” – Ruth B
  • ”Strövtåg i hembygden” – Mando Diao
  • ”Nattpojken och Dagflickan – Kent
  • ”Köpt en bil” – Lars Winnerbäck
  • ”Hold on”  – Nano
  • ”Länge leve vi” – Ison & Fille
  • ”Din tid kommer” – Håkan Hellström

Kanske delar jag med mig av en del poesi av Karin Boye och Tomas Tranströmer och några andra favoriter. Kanske fattar jag också mod och delar med mig av egna texter. Det viktiga är att berättelsen når ut till de som behöver höra den.

Skulle du lyssna?

/Anni Svensson

Ps. Under perioden 19 mars-7 april  kan alla som vill bli ”Lyssnarnas sommarvärd 2017” spela in ett bidrag. Eller lämna tips på personer man vill ska sommarprata. Kanske gör jag ett försök med en egen ansökan. Om jag vågar.

Om superhjältar och svårigheter som blir möjligheter.

Agnes är en tjej som återkommer i bloggen i olika skepnader. Just idag är hon såklart Super-Agnes. Agnes illustreras av min bror, Tony Svensson, artura.se

Det finns människor som inspirerar mig lite extra. De där som vågar tänka utanför boxen, som ser möjligheter där andra ser problem. De som hittar ljusglimtar i mörkret och som vänder på varje liten sten för att hitta lösningar istället för att fokusera på hinder. De som gör att svårigheter blir till möjligheter. Mina superhjältar.

För ett par veckor sedan hade jag förmånen att få lyssna på en sådan person i Kulturhuset i Järna, ett seminarium anordnat av Järna Kommunikation. Han heter Anton Håkanson och är grundare av DayCape. Anton har fått flera utmärkelser, ex European Youth Awards och Reach for Change. Han har även inlett året med att bli utsedd av Forbes 30 under 30 till en av de ledande sociala entreprenörerna i Europa under 30.

Vad är då DayCape? Jo, förutom att vara ett startupföretag som blivit framgångsrikt handlar det om en app och ett slags planeringsverktyg, en interaktiv bildkalender som hjälper barn, ungdomar (och vuxna) att få koll på och planera sin dag. DayCape vill att alla barn ska leva i en värld där de känner sig entusiastiska över dagen de har framför sig. För vissa barn kan det här stödet vara lite mer värt än för andra. Till exempel barn och ungdomar med autism/funktionsnedsättning. Där varje liten förändring eller oväntad händelse under en dag kan ställa till med stora bekymmer, frustration, oro och ilska.

Appen är en lösning, ett kommunikationsverktyg för vuxna (t ex föräldrar och lärare), barn och ungdomar. I appen finns förutom en struktur med hålltider och schema med kom-ihåg-saker även ett system för bedömning och feedback. Med hjälp av symboler som visar ansiktsuttryck kan användaren även bedöma tilll exempel en lektion eller aktivitet med en glad, sur, arg eller stressad symbol (typ tecknade smileys). Genialt för diskussioner!

Det ännu mer fantastiska med Anton är att han själv har eller i alla fall har haft, vad han själv kallar ”autistiska drag” och han har vänt upp och ned på det som många andra kan se som problem. Anton såg istället lösningen, och utvecklade den själv. Och rubriken på seminariet säger en hel del – ”Autism som superkraft”.

Anton menar att alla har sina egna supertalanger (kanske särskilt människor med t ex dignoser inom autismspektrum som ADHD/ADD/Asperger) och alla kan vara superhjältar. Det handlar bara om att vi alla är olika, har olika förutsättningar och att vissa till exempel behöver mer struktur än andra för att komma till sin rätt och blomma ut som de fantastiska människor alla är.

”Det spelar ingen roll vem du är, hur gammal du är, var du bor, vad du vill göra… Vem som helst kan sätta på en mantel och förbereda sig för en superdag.” /Anton Håkanson, grundare Daycape

I appens symbol ingår en flicka och en pojke iförda varsin mantel. Alla kan vara sin egen superhjälte med sina speciella supertalanger. ”Autism is a superpower”. Love it!

Du gjorde min dag, Anton. Keep up the good work! Och ni andra – kolla in Daycape och dela gärna vidare. (Alldeles särskilt om du har människor i din omgivning med funktionsnedsättning.)

/Anni