skrivare

Omfamna tvivlet?

/ annisvensson / 8 kommentarer

Vid havet, Puerto de la Cruz, Teneriffa


Så många timmar, så mycket tid jag lagt på tvivel kring mitt skrivande. Ibland tänker jag att tvivel bara är dåligt. Men ju mer jag tänkt, desto mer övertygad är jag om att i tvivlet finns även något bra.

Det handlar ju på ett sätt om att vilja göra något så bra som möjligt. Om tvivlet inte fanns kanske det vi gör inte skulle bli lika bra. Tvivlet gör ju att vi gör om, tänker om, skriver om, vänder och vrider på varje ord, varje mening.

I slutänden har tvivlet förhoppningsvis gjort oss bättre. Så tänker jag i de goda stunderna. I de andra hatar jag tvivlet för det har fått mig att tveka, stå tillbaka och inte skriva alls under långa perioder.

Nu har jag förmånen att befinna mig på Teneriffa och mestadels har det varit kallt, moln och regn. Men några timmar har det varit sol och ljus. Jag märker ännu mer nu hur mycket årets mörka period påverkar mig. När jag fått några timmars sol och värme vid havet är det som om jag, både kropp och själ vaknar till liv. Jag ser saker i ett annat ljus, ur ett annat perspektiv.

Det är även då lusten att skriva är som allra starkast. Hoppet och tron på att jag ska lyckas slutföra mina större skrivarprojekt återvänder (och jag har bl a skrivit en ny krönika denna vecka). Det är där jag befinner mig just nu och jag hoppas innerligt att den känslan får följa med mig hela vägen hem. 

Om du också tvivlar på dina drömmars mål ibland – hur gör du för att komma vidare?

/Anni

Poesi – Triad

/ annisvensson / 14 kommentarer

 

annisvensson triadalt2

Foto: Jenna Beekhuis

 

Igår publicerades min dikt i tre delar – ”Triad”. En speciell känsla. Dels för att jag under utbildningen i Kreativt skrivande har fått flera utmaningar som jag inte trott mig varit kapabel att klara av, dels för att poesi för mig kommer med många krav. Ändå blev det något till slut. Det blev Triad.

Mycket har hänt under utbildningens gång och en viktig del är att jag hittat till poesin, eller kanske snarare hittat tillbaka till den. Poesi har nämligen funnits med i stora delar av mitt liv. I kursens första del ingår att läsa faktaböcker om skrivande, skönlitteratur, drama och poesi. Under allt läsande vaknade en slumrande längtan till liv. En längtan som handlar om att skriva poesi – eller i alla fall något som liknar poesi.

Jag är på näst intill oprövad mark nu när jag har försökt skriva den här typen av text. Det känns lite vingligt, lite läskigt.

OM du skulle vilja läsa så lyssna gärna på musikstycket som hör till, ”Spiegel im Spiegel” av Arvo Pärt. Det är musik jag upptäckt under skrivandet av min första bok. En i många avseenden svår berättelse att skriva, ibland kan det kanske upplevas som att jag skriver mer OM berättelsen än att jag på riktigt skriver den. Jag gör ofta båda delarna parallellt, men ibland bara det ena. Det tar grymt mycket tid att skriva en bok eftersom det inte bara att skriva. Det är planering, struktur, tänkande, tusentals ändringar under resans gång eftersom nya idéer dyker upp längs vägen. Det är oerhört komplext och ibland blir jag trött, det känns som om jag aldrig kommer bli klar. När jag inte mäktar med att skriva på de längre berättelserna, men ändå måste skriva (för det måste jag) tycker jag om att skriva ned korta funderingar och tankar som ibland  blir blogginlägg, ibland en krönika och som nu blivit till någon slags poesi.

När jag var ung och även senare i livet när jag stundtals varit vilsen och fundersam har jag hittat böcker av författare och poeter på bibliotekets bokhyllor som gjorde skillnad. Någonstans när jag var runt fjorton år föddes en stark längtan i att själv vilja skriva. En vilja att bidra och vara en del av allt det där fina som de gett till mig. Kanske kan mina erfarenheter och ord bidra med något litet till en annan människa. Möjligen är det för stort tänkt (tvivel som vanligt), men nu finns i alla fall Triad här på bloggen och på Polemik.nu

Ps. Lyssna gärna till ”Spiegel im Spiegel” av Arvo Pärt medan du läser 🙂

Triad

1. Morgonen

Om morgonen, solens strålar letar sig in genom halvöppet fönster,

solkatter leker tafatt på väggen, över täcket i sängen.

En ljummen vind, knappt märkbar

griper tag i de skira gardinerna, får dem att bölja i vackra vågor.

Jag skönjer en doft av daggvått gräs, nyutslagna blommor,

och ett vagt löfte om ännu en begynnande sommardag.

Platsen bredvid mig bär nu bara bleka spår av dig,

sköra minnen, smekningar av solvarm hud,

och en liten grop i kudden där jag trott mig se ditt ansikte vila.

Du är för mig förlorad,

men en ny dag tar sin stilla början.

Och jag med den.

 

2. Dagen

Om dagen står jag vid havets strand,

blickar ut över det vilda, otämjda, och vackra.

Vinden leker med mitt hår,

och jag andas in doften av tång och hav.

Spåren av dig dröjer sig kvar på min hud.

Du var skrattgropar, ljummet sommarregn och sol.

Jag är salta tårar, skuldtyngda skuggor och skymning.

Du lät all min längtan vila i din famn (tills du sa du var tvungen att gå.)

Jag vill dansa med glädjen, omfamna allt,

om än så bara för en kort stund.

Ser ut över havet,

och drömmer om att en dag dansa igen.

Vågornas eviga sång ljuder högre än allt.

Nu är det havet som låter mig vila.

Allt annat för en liten stund tystnar.

 

3. Natten

Om natten, på den tunna linjen mellan vakenhet och dröm,

en röst, en viskning,

som vore där någon på min axel.

Skriv, skriv av hjärtats lust.

Ljuvlig är drömmen,

av allt det andra hjärtat går itu,

och lusten ekar i tomma rum.

Men sällan är natten så mörk

som precis innan gryning.

Kanske tystnar tvivlet,

och allt inom finner en väg ut.

Kriget som rasar i själens boning

blir ord som rinner ned på vitt papper.

Speglingar av mörker,

blir till ljus.

/Anni

Fåröakademien – stol nio

/ annisvensson / 12 kommentarer

logotype

Äntligen får jag lov att berätta något som jag burit på en tid. Nu är det officiellt att jag blivit invald i Fåröakademien! En egen stol har jag till och med – stol nummer nio. Det är stor ära att få ingå i denna grupp av otroligt duktiga, begåvade och inspirerande författare. 

Jag har vetat om detta en tid, nu är det äntligen officiellt. I somras var jag inbjuden till en författarvecka på Fårö som anordnades av akademien och något gjorde jag rätt för under hösten kom den fina förfrågan om att bli ledamot.

”Fåröakademien är en sammanslutning av svenska författare som verkar för svensk litteratur och författarskapets kreativa skrivprocess och som hyllar tillkomsten av ny litteratur och de mötesplatser mellan författare som uppstår i dess svallvågor”. Visst är det fint? Här kan du läsa mer om Fåröakademien och dess ledamöter.

Veckan på Fårö var bland det finaste och mest energigivande jag upplevt. (Varmt tack till min fina skrivarvän Barbara Kjellström som bjöd in mig!) Jag älskar Fårös storslagna, karga natur, det speciella ljuset, havet och alla härliga människor jag fick förmånen att träffa. Nu hoppas jag kunna återvända till Fårö så snart som möjligt för att skriva. Ett himla fint ställe för inspiration och jag drömmer mig tillbaka till augustidagarna på stranden där jag satt med bara havet som sällskap (och skrivarblocket, manuset och pennan förstås)…

anni strand

När något sånt här händer i höstmörkret känns allt plötsligt lite, lite ljusare. Jag är fortfarande oerhört trött och det är mycket som sker i livet i övrigt, men skrivandet går ändå sakta framåt. Alla inlämningsuppgifter på universitetskursen Kreativt skrivande, utom en enda, är inlämnade. Jag har en del böcker kvar att läsa fram till årsskiftet men det känns som om jag tagit mig igenom termin ett på ett bra sätt. Det är enormt roligt och givande, faktiskt bland det roligaste och bästa jag någonsin gjort. Nya idéer, tankar och ord har tagit plats i mitt inre. En del har till och med kommit ut i form av poesi, ett par kapitel i en bok och delar av noveller. Imorgon är det dags att åka till Linnéuniversitetet i Växjö igen. På fredag väntar en hel dag med föreläsningar, bland annat om allusioner, romanstruktur och att välja perspektiv.

IMG_0259

Jag firar ikväll som sig bör med ett glas mousserande vin. Det är sen gammalt vid publicering och stol nummer nio i Fårös Författarakademi är kanske till och med större än publicering. Känns så oerhört fint! Skål för alla vägar som bär framåt mot målet och inte ned i diket (där jag har en tendens att hamna då och då).

Samtidigt lyssnar jag till den här musiken av Emeli Sandé. Passar bra ikväll:

”You’ve got a heart as loud as lions
So why let your voice be tamed?
Maybe we’re a little different
There’s no need to be ashamed
You’ve got the light to fight the shadows
So stop hiding it away”

 

Du når sällan dina mål ensam

/ annisvensson / 9 kommentarer

if you

Jag har vänner och skrivarvänner som alltid stöttar mig. Sedan har jag den stora förmånen att ha en skrivarvän som är lektör och otroligt skarp när det kommer till korrekturläsning. Hurra för alla de som inte alltid syns men som gör den stora skillnaden.

I arbetet med min senaste novell (jag tar den som ett exempel) bollade jag idéer med några personer, sökte ivrigt på internet efter tips om fantasy och fann en del som fick mig att skriva en lång novell.  När jag trodde mig äntligen skrivit klart novellen var den på runt 28 000 tecken. Jag tyckte den var bra. Två dagar senare när jag tog fram den igen insåg jag att den inte alls var bra, den var skräp och jag funderade allvarligt på att slänga alltihop i papperskorgen. Det vill säga, skriva ut, radera filen och slutligen elda upp de utskrivna bladen. Exakt i den ordningen. Men så kommer Jenny in i bilden, min briljanta Jenny.

Precis som vanligt (när det gäller mig) är inte den första, spontana känslan fel. Det finns en berättelse, en kärna som är bra, som håller. Sedan ser jag tydligt att något är fel, något är platt, det är något som saknas. Berättelsen kan inte flyga fritt. Det är där Jenny kommer in. Jag skriver till henne precis hur jag tänker, ber om råd.

Någon dag senare kommer exakt det jag behöver veta via ett kort mejl. En punktlista med funderingar, vad som är bra, vad som behöver utvecklas. En lista över vilka delar i berättelsen jag behöver fundera över, kanske ändra, ta bort eller lägga till. När mejlet når mig blir allt med ens självklart och uppenbart. Jenny hjälper mig att se det jag själv inte kan definiera.

JennyHolmstrom

Jenny Holmström, jmh korrektur.se

Därefter återfår jag hoppet, drivet, redigerar, skriver om en hel del. Till sist är jag nöjd och känner att nu, nu är det den berättelse som den är ämnad att vara. ”De orörbara” har nu 30 000 tecken. Den längsta novell jag någonsin skrivit. Den är inskickad och kommer med i novellantologi nästa år. Yay! 🙂

Tack, Jenny! Du är ovärderlig för mitt arbete och mina drömmar. Hurra för alla lektörer och andra (fruar, män, partners, vänner osv) som arbetar för att författare ska kunna utvecklas, bli bättre. Ikväll lyfter jag på hatten för dig, Jenny, och för alla andra som hjälper oss framåt. Utan er. Vore vi inget.

/Anni

Ps. Har du någon som du skulle vilja lyfta fram och hylla? De här hjältarna som inte syns finns ju ofta överallt, på jobbet, i skolan…

 

 

 

 

 

 

 

”Go where the pain is…”

/ annisvensson / 9 kommentarer

 

IMG_6969

Sudersand, Fårö.

Anlände inatt till Gotland, Fårö och författarvecka. Dagar jag sett fram emot hela sommaren. Platsen är magiskt vacker och sällskapet det bästa. Men som så ofta kommer något i vägen för skrivandet.

Jag hann bara nätt och jämnt slå upp ögonen så kom ett meddelande. Något som gör att glädjen jag känt är som bortblåst. Jag borde eventuellt åka hem. Det här händer ofta när jag tar mig iväg, försöker hitta tid att skriva koncentrerat. Oerhört frustrerande. Ibland undrar jag om det kanske inte är meningen att jag ska skriva klart de där jäkla berättelserna.

Tar några djupa andetag och, beslutar mig ändå för att fortsätta morgonen med en promenad längs med havet och den fantastiska stranden. Hade tre trevliga skrivare med samma passion som jag till sällskap, och det var en väldans fin promenad i den vackra omgivningen. Efter frukost gick de andra iväg för att skriva men jag kunde inte finna ro, inte vara stilla. Huvudet var fullt igen – av allt annat än skrivarinspiration.

Bestämde mig för att ta ännu en promenad och nu riktigt långt. Gick ensam längs med den långa, vita stranden och mötte bara två andra besökare. Tog ett dopp i havet, lät vattnet omfamna mig, grävde ned fötterna djupt i den mjuka sanden och såg på himlen. Frågade mig själv om jag borde åka hem och svaret blev att ja, kanske borde jag det.

IMG_6961

Det tog några timmars övertalning av mig själv, men nu har jag bestämt mig. Jag ska stanna här, göra det jag kom hit för. Skriva klart ytterligare en novell och äntligen redigera det där bokmanuset jag arbetat med periodvis under flera år. Nu ska jag redigera, se vilka luckor som finns, skriva om och kanske skriva nytt.

Dels kan jag inte påverka det som hänt, dels har jag lovat mig själv att skriva klart de här berättelserna i år. Men det som till sist fick mig att komma fram till ett beslut var citatet i rubriken på detta inlägg – ”Go where the pain is…”

Det kommer ifrån en film jag såg efter ett tips från Jeanette Niemi på Twitter: Top 10 Writing tips and advice from famous authors

Citatet är egentligen del av en längre mening i filmen:

”Go where the pain and pleasure are.”

Det är ett av mina favorittips (bland många andra) i filmen med tio författare. Det handlar om att hitta glädjen i skrivandet och om att beröra på djupet. För att en berättelse ska bli riktigt bra behövs såklart en bra berättelse och story. Men det är också andra saker som krävs. Det handlar om att dyka djupt ned i smärta (och i glädje). Hitta de där svåra, äkta känslorna som berör, sedan försöka beskriva dem (show, don´t tell) så att det blir intressant för läsaren. Min tanke är att – helsike allt det där finns ju. I mig. Idag blev jag påmind igen om livets berg- och dalbana och hur jäkla ont det gör ibland. Jag måste bara få ro och energi till att fortsätta få det på pränt. Skriva, öva och öva ännu mer.

Tack! Jeanette för att du tipsade på Twitter om denna eminenta och inspirerande film. Spana även in Jeanette Niemis ”Skrivradion – Skriva bok och hitta skrivglädje”. Har bara lyssnat lite grann, men det verkar jättebra.

Nu ska jag fortsätta skriva, fokusera på det som under förmiddagen kändes omöjligt. Jag hoppas innerligt att inget ska stoppa mig.

I will now go where the pain (and the pleasure) are.

/Anni

Varför skriver jag?

/ annisvensson / 3 kommentarer

 

farstanas 170813

Farstanäs naturreservat, en av mina favoritplatser vid havet.

Idag har jag cyklat, suttit vid havet, lyssnat på musik och författaren Fredrik Backmans briljanta sommarprat. Det var hög igenkänningsfaktor i mycket av det han berättar. Jag har precis som Fredrik inte alltid hittat min plats i det verkliga livet. Däremot har jag alltid, alltid funnit en plats bland orden, i skrivandet och i berättelser. Både egna och andras berättelser.

Är detta svaret på frågan om varför jag skriver? Eller handlar det kanske om att vår tid på jorden är begränsad och att jag vill försöka göra mig odödlig genom mina texter? Om mina ord finns kvar finns en liten del av mig kvar även om jag kroppsligen en dag är borta.

Eller handlar det om att i berättelserna jag skriver kan jag styra över allt? Där är det jag som bestämmer, det är jag som har makten över vad som sker och inte sker. Något som är omöjligt i det verkliga livet.

Det där har jag funderat en hel del på under kvällar och nätter när jag suttit ensam vid tangenterna eller med penna och anteckningsblock vid havet. Jag tror det handlar om allt det jag beskriver ovan, men att det mest handlar om att jag är en skrivande själ som helt enkelt inte kan låta bli. Att skriva är för mig nästan lika nödvändigt som att andas. Det finns ord och berättelser som kräver att få komma ut. Det är som om jag behöver orden och orden behöver mig.

farstanas 170813 nr 2

Idag fick cykeln följa med till havet. Jag och cykeln har ett komplicerat förhållande sedan en olycka för tre år sedan. Sakta men säkert har vi blivit vänner igen.

Ända sedan jag lärde mig läsa har jag läst massor med böcker. Någonstans där i böckernas värld, bland bibliotekets hyllor fyllda med kloka ord, kunskap och äventyr väcktes en lust att skriva själv. Sedan dess har jag älskat att skriva. Ibland är det för att söka svar på frågor jag funderar på, förstå hur världen fungerar, ibland för att prova hur olika ord passar ihop. Ibland skriver jag för att bli av med känslor jag bär på, för att jag är ledsen eller bara för att det är så himla roligt. Då och då är det för att det är en berättelse som kräver, måste få bli skriven. Skrivandet ger mig bra saker – glädje, energi eller bara lugn och ro, beroende på hur jag känner mig just där och då i stunden. Ibland handlar det om ren och skär frustration när det inte blir som jag vill, eller orden inte kommer, och jag har förstått att det är så för de flesta som skriver.

”You can make anything by writing”. /C.S Lewis

Sedan långt, långt tillbaka i tiden har jag burit på en särskild berättelse. Redan när jag var fjorton år bestämde jag mig för att den skulle skrivas. Men av flera olika anledningar dröjde det länge innan jag skred till verket och verkligen bestämde mig för att det där löftet skulle uppfyllas. Nu är jag i alla fall på väg och målet är att jag ska vara klar i år med mitt första större verk. Är du mer nyfiken på just den berättelsen? Kika här: Vad skriver jag om? Och här: Ett brev till dig

Under tiden jag arbetat med de större skrivarprojekten har jag försiktigt provat mig fram. Vill någon läsa det jag skriver? För att få svar på den frågan gästbloggade jag för några år sedan hos nätverket Give it forward. Det gick bättre än jag kunnat drömma om. Många (över 20 000) läste, gillade och delade det jag skrev, vilket ledde till att jag startade den här bloggen för att testa lite till. Ett exempel på gästinlägg jag gjorde: ”Dröm inte det du vill göra. Gör det du vill göra.” Framgången gav även mod och energi till att fortsätta arbetet med mina berättelser.

För ett par år sedan läste jag ett spännande inlägg på Debutantbloggen av Felicia Welander – ”Skulle jag skriva om ingen läste?” Det där har jag också funderat mycket på och svaret är för min del ja, men precis som Felicia skulle jag nog inte ägna lika mycket tid åt skrivandet om jag inte trodde att någon så småningom vill läsa. För jag ser en mottagare långt där borta i fjärran. Det jag skriver är för någon annan på andra sidan. Förhoppningen är att just mina berättelser framför allt ska beröra men också väcka funderingar, kanske hjälpa eller inspirera människor.

Jag har alltid skrivit i olika former, dagbok, poesi, noveller, korta och längre berättelser och på senare tid krönikor i tidningen Allas och för lokaltidningen i Södertälje. Jag debuterade förra året som författare i novellantologin Färgargårdens andar och i våras publicerades min första egna e-novell (Joelsgården förlag): Premiär för min första e-novell – En berättelse från ovan

En berättelse från ovan_omslag

Omslaget till den första e-novellen är gjort av min äldsta bror. Jag blir lika glad varje gång jag ser det. Ett delmål nåddes i våras och jag älskar omslaget.

Något som driver mig framåt är att jag har också alltid har ett mål. Oavsett vad jag vill göra så behöver jag ha ett tydligt mål och ett tydligt varför. Jag hoppas och tror att mina böcker en dag ska bli utgivna för att sedan äntligen (enligt Författarförbundet) kunna kalla mig författare. På riktigt.

Som jag nämnde i inledningen lyssnade jag idag på författaren Fredrik Backmans (skrivit bl a En man som heter Ove) fantastiska sommarprat. Det var oerhört intressant med många bra tips kring hur man som kreativ människa kan nå sina drömmar. Hög igenkänningsfaktor när han berättar om livet, skrivande, kreativitet, glädje och inte minst tvivel. Här kan du lyssna.

farstanas 170813 nr 3

Platsen för dagen. Jag hann lyssna både till havets vågor och Fredrik Backmans inspirerande sommarprat.

Om du skriver, varför skriver du? Har du en favoritplats som ger dig inspiration för skrivande eller annat?

/Anni

Ps. Jag har de senaste veckorna arbetat med en ny, längre novell – De orörbara. Trodde inte att jag någonsin skulle lyckas slutföra den. I fredags kväll blev den klar, totalt 30 000 tecken 🙂 Nu återstår en del finjusteringar. Den första testläsaren tyckte väldigt mycket om den och det känns fantastiskt!

Fett dålig start.

/ annisvensson / 12 kommentarer

 

anni_ morgon 170803

Bild som fint gestaltar veckans inledning och denna dags morgon, men sen vände det…

Den där rubriken skulle kanske inte godkännas för en krönika eller annat jag skriver. Därför det är så himla befriande och praktiskt med en blogg. Här är det bara jag som bestämmer vad som ska skrivas. Men åter till det jag egentligen skulle berätta…

Veckan började inte bra, inte alls. Jag kände mig låg och trött efter en massa tråkigheter, saker jag inte kan påverka. Det enda som lyste upp tillvaron var att jag nästan lyckats skriva klart min nya novell ”De orörbara” på tema fantasy. Trodde aldrig jag skulle gå i mål med den, men nu är det nära, och jag vet att jag kommer bli klar inom kort. Lite finjusteringar bara.

Jag tackar ödmjukast en av mina duktiga skrivarvänner för att det lossnade den här gången. Först skrev jag som besatt, rubriken kom, karaktärerna och deras namn, början, mitten och slutet. Det flöt på och vips! hade jag skrivit över 20 000 tecken. Supernöjd med mig själv. Lät berättelsen vila. När jag tog fram den igen efter någon dag och läste tyckte jag det var bedrövligt. Var ärligt talat sugen på att elda upp alltihop.

Så kom den räddande ängeln. Jenny Holmström, författare men också en enormt peppande och skarp korrekturläsare. Jag kan verkligen rekommendera Jenny och hennes tjänster. Hon ser vad som behöver göras och får mig att se det också. På så vis får hon varje skönlitterär text att lyfta. Jenny pekar alltid på exakt det som jag själv inte kunnat se, men när hon sätter fingret på det så ser jag också och jag kommer vidare.

Men när det där var färdigt så var det fortfarande en massa annat som var jobbigt. Petade lite i novellen under kvällarna i veckan (nu uppe i 29 000 tecken) och tog en paus. Var ändå skrivsugen, skrivandet får mig att må bra, så jag skrev en krönika med titeln ”En sån där obotlig optimist”. Var inte säker på om jag lyckats med texten, men vågade ändå skicka den till Allas chefredaktör för ett omdöme. Och nu till det roliga. Det var tur att jag gjorde det, för jag fick besked idag. De gillade den och den kommer att publiceras! Yay! (Vet ännu inte när – återkommer om det.)

 

Anni 170803

Den tidigare surmulen är glad igen…

 

Det började därmed så smått att vända (även om det jobbiga finns kvar) och på vägen hem var jag ganska glad. Vid ett rödljus var det en bil bredvid min som rullade fram en pytteliten bit flera gånger. Till slut var jag tvungen att vrida på huvudet för att se vad det var för en knäppis. Då är det en man i min ålder som flörtar! 🙂 Inte helt vanligt nuförtiden… och det gjorde mig faktiskt ännu lite gladare. Om jag har bekräftelsebehov? Näe, eller nja eller ja, kanske…. 😉 Roligt var det i alla fall och jag kunde inte låta bli att skratta.

När jag kom hem hade ett jag ett stort paket att öppna. Där var några (kanske nästan hälften) av de böcker som finns på litteraturlistan för drömutbildningen Kreativt skrivande (Linnéuniversitetet, distans) som börjar om några veckor. Det ska bli fantastiskt roligt! Men jag kommer att få lägga ett gäng timmar av fritiden på läsning…

bocker

En del av de spännande böckerna jag har att läsa i höst…

Och nu sitter jag här på min uteplats, andas in den ljuvliga sommarkvällen, ser på himlen och den nyligen nyutslagna, magnifika dahlian.

dahlia

Den vackra dahlian, vars första blomma slagit ut just idag.

Regnet öser ner men det gör absolut ingenting. Jag ska som vanligt fira publiceringen på samma sätt som alltid. Så som min bästa skrivarcoach Kim M Kimselius alltid firar sina publiceringar. Med ett glas mousserande vin. En får se till att passa på och fira de små, små ljusglimtarna i livet, innan nästa svacka kommer.

mousserandevin

Japp! Nu ska den öppnas…

Hörde jag skål…?

/Anni

 

Skratt som tystnat

/ annisvensson / 7 kommentarer

Det var en gång ett litet, rött hus med vita knutar. Huset låg ensamt i slutet av en väg, på en ö med hundraåriga bokskogar, milsvida åkrar och fält. Många av dem lyste gyllene gult under vår och sommar. Kanske gör de det fortfarande.

Där var ett alldeles särskilt ljus. Årets alla årstider. Kanske berodde det på närheten till det skimrande havet. Kanske berodde det på att människorna som bodde där bara tyckte sig se det.

Huset omgärdades av en trädgård med stora, gamla träd och syréner i vitt och ljust lila. I det allra största trädet som tycktes nå nästan ända upp till himlen fanns en gunga av trä fastsatt med grovt rep i en gren högt, högt upp i det täta bladverket. Där vid gungan hördes ofta rop och kiknande skratt.

Det spelades ofta musik. Elegi, Dom tomma stegen och Jag är hos dig igen med Winnerbäck. Ibland kunde även en gitarr höras från husets veranda. På verandan där den flagnande, vita färgen doldes väl av mörkt röda pelargoner och blå lobelia.
När sovrumsfönstret stod på glänt tidiga sommarmorgnar kunde ljuvlig doft av lavendel skönjas. Två lavendelbuskar med hundratals lila blommor övervintrade nedanför fönstret, varje vår vaknade de och tycktes blomma och dofta mer än året innan.

Varje morgon som solen sakta steg upp lekte de tidiga solstrålarna tafatt på täcket, värmde de som fortfarande sov i sängen, tätt intill fönstret.

Lavendeln är nu sedan länge borta, ingen vet varför den tappade sin livskraft. Fruktträden finns kvar med grenar och blad men de bär inte längre frukt. Det stora trädet med gungan gick itu, föll omkull efter ett nattligt och ovanligt hårt åskoväder. Trädet ligger uttorkat, dött med rötterna mot himlen.

Huset är numer tomt, tyst och öde. Men om du skulle se ett hus som liknar detta, slut ögonen, luta dig tätt intill. Musiken och de glada skratten har sedan länge tystnat. Men kanske kan du ändå förnimma den lycka som en gång bodde där.

/Anni

De oräddbara

/ annisvensson / 4 kommentarer

 

sommarnatt_170603b (2)

Järna, inatt när jag var på promenad på väg hem från en vän. Fascineras av vackra sommarnätter, ljuset och dofterna. (Det är Järna kyrka som skymtar fram bakom löven).

Det enda någotsånär kvalitativa jag lyckats skriva på senare tid är ”Ett brev till dig”. Trots ledighet, semester och egen tid – inget mer.

Ibland är det som om orden tar slut. Ändå ord och berättelser som finns där, far runt inombords. De vill inget hellre än att komma ut, ned på pappret, in i datorn. Men någonting hindrar dem just nu.

Kanske är det tvivlet eller kanske är det livet. Allt det där andra, alla måsten som lägger sig ovanpå. Som vore det en tung, våt filt.

Några få ord smiter igenom och ut. Övriga har inte en chans. De kvävs i samma stund de föds. Under filten ligger de nu. Orörliga. Förlorade. Oräddbara.

/Anni

Ps. ”Oräddbara” är ett ord jag kom på idag, ett ord som lyckades smita ut. Ordet finns egentligen inte enligt svenska ordlistan. Jag tycker om ”oräddbara” som kan tolkas på flera olika sätt. Hittar du också på nya, egna ord?

Hurra! En ny krönika i Allas veckotidning.

/ annisvensson / 9 kommentarer

Den senaste tiden har jag haft svårt med skrivarmotivationen, men jag har också tänkt att den kommer tillbaka. Måste komma tillbaka. Igår kom ett oväntat mejl och förgyllde min dag. Och vips! befinner jag mig i ett lyckorus.

Det var Allas veckotidnings redaktionschef som hörde av sig. Jag skickade en ny krönika förra våren, fick veta att den var bra och att de skulle publicera den. Lite längre fram bara. Sedan blev det tyst läääänge. Men igår kom ett mejl som berättar att min krönika ”Hur en brun dag blir gul” publiceras i Allas veckotidning nummer 18 som kommer ut den 27 april. Yay!

Inte nog med det. Fick även ett sms om ett paket, en kartong med böcker som ska hämtas ut. Förstod snart att det är bok nummer tre i serien om Hälsa och folkbildning där jag har en längre text med. Det är så länge sedan jag skrev texten att jag helt förträngt det. Mer om det inom kort.

Det en speciell känsla det där, varje gång. Det går inte att jämföras med något annat. Lyckan när de egna orden publiceras, blir lästa och kanske, kanske får betydelse för någon annan. Oslagbar energikick och boost jag behövde precis just nu när skrivandet gått trögt och livet bjudit på många gupp. Är det inte förunderligt med livet?

Igår kväll gjorde jag som alltid och precis som min fantastiska skrivarcoach Kim M Kimselius också alltid gör. Jag njöt ett glas mousserande vin och firade en ny publicering. Jag gjorde det tillsammans med en av mina inspirationskällor, min dotter. Hon fick dock nöja sig med påskmust… Tillsammans såg vi filmen Trolls, en jättebra film om vänskap, kärlek och vikten av att tänka positiva tankar även vid motgång.

Imorgon är det fredag och då firar jag igen med en ny bok i min hand. Stort tack till alla skrivare, läsare, vänner och fantastiska människor därute som hejar på mig!

Utan er vore jag ingenting.

”She believed she could. So she did.”

/Anni