Min plats idag en liten stund innan ryggen sa att det är dags att ligga ner.

”Utan tvivel är man inte klok” är rubriken på en krönika skriven i december som antogs av Allas veckotidning för ett par veckor sedan. Rubriken är också ett citat av Tage Danielsson. Numret med min krönika kommer ut den 18 juli. Samma vecka som jag fyller år – bästa presenten!

Jag hade helt glömt bort att berätta om den här krönikan fram till idag då jag och min tolvåriga dotter pratade om tvivel och livets gupp. Hon påminde mig om hur viktigt det är att se till alla bra saker i livet i stunder av motgång. Hon har så rätt! Det finns mycket att glädja sig åt – en krönika exempelvis och en fin dotter.

Min dotter överraskade mig med både lunch och glassefterrätt. Hur fint? ❤️

Det där jäkla tvivlet. Igår fick jag veta att bara 15-20 personer kommer in till kreativt skrivande, år tre på Linnéuniversitetet med start i höst. Idag är vi drygt fyrtio personer som läser andra året och till höstens intagning tillkommer även fler sökande från andra skolor. Det är därmed väldigt svårt att komma in till tredje året. Jag vill så gärna fortsätta eftersom det är det absolut roligaste och mest utvecklande jag gjort. Men jag insåg också idag att jag inte kan göra mer än vad jag redan gjort. De två antagningsproven, en novell och en essä är inskickade för över en vecka sedan. Nu kan jag bara innerligt hoppas att det är tillräckligt bra, men det känns tveksamt.

Igår skulle jag varit i Växjö på föreläsning, textsamtal i grupp och under eftermiddagen skulle jag ha deltagit i högläsning på Växjö bibliotek. Det är en stor sak att få möjlighet att läsa en egen text på ett bibliotek. Jag hade övat, förberett och längtat men fick ställa in allt på grund ryggproblem.

Foto: Magnus Eriksson

Kanske svårt att föreställa sig hur allt det där kan vara så himla viktigt, men om du själv skriver eller kanske ägnar dig åt något annat kreativt vet du.

Jag tappar dessutom just nu värdefull tid på jobbet där jag borde vara, där jag behövs. Och inte ett dugg kan jag göra åt saken förutom att vila, promenera lagom långt och göra supertråkiga men nödvändiga sjukgymnastikövningar.

Idag satt jag ute en stund för att ta in lite solljus, skriva några rader. Jag tänkte att det kanske kunde få själen att vakna, minska trötthet, värk och få mig att bli lite gladare. Det fungerade. En liten stund.

Jag försöker ta nya tag, hoppas att värken släpper. Imorgon är en ny dag, en ny början med eller utan tvivel. På måndag väntar läkarbesök, kanske en andra röntgen jag väntat på i fyra veckor. En ny vecka där vad som helst kan hända.

/Anni