Litenhet och storhet

2017/01/022017/01/03 / annisvensson / 4 kommentarer

Jag såg häromdagen ett ord i ett sammanhang jag glömt, men ordet blev kvar i mina tankar – litenhet. Och det där ordet fick mig att fundera.

Det som en gång var litenhet för mig har med åren blivit storhet. När jag var liten såg jag ofta upp till människor med en självsäker och cool yta. Idag många, många år senare är det snarare tvärtom. Nu ser jag upp till människor som är ärliga, säger sanningar om livet, vågar vara sig själva, vågar vara den de är på riktigt innerst inne. Ytan är inte viktig på samma sätt. Det inre, tankar och värderingar är långt mer betydelsefullt.

Är inte det spännande? Tänk om jag vetat allt det jag vet nu när jag var liten eller i alla fall för länge sedan när jag var hyfsat ung. Hade livet då sett annorlunda ut?

Det jag vet med säkerhet är att det som förr var storhet för mig – är idag litenhet. Och det som var litenhet är storhet och det bästa jag vet. Älskar människor som står för vad de tycker och tänker, är på riktigt med känslor, sorg, glädje, drömmar, tankar och åsikter – oavsett vad omgivningen tycker eller tänker. De är mina stora människor.

Jag var ofta på bibliotek när jag var liten (och är det fortfarande). Där hände något viktigt och det viktiga har fortsatt hända. Där fann jag människor, historier, äventyr, sammanhang och författare som berättade om känslor, längtan, sorg, besvikelser och litenhet i den stora världen. Där fick jag en känsla av att jag hittat hem.

Någonstans där på vägen ändrade jag nog också min uppfattning. Den riktiga storheten och styrkan finns i att våga visa sig svag. Det var bland annat den upptäckten som gav mig en bestämd känsla av att även jag skulle kunna bli författare. Jag har en innerlig önskan ända sedan dess om att jag också vill finnas där i hyllorna med mina berättelser, som en inspiratör, som berättar om hur det är att vara liten, men ändå behöva vara stor. Om att drömma om storhet, men känna sig liten. Och om viljan och nödvändigheten i att förmedla det till varenda en som känner litenhet.

”Go after dreams. Not people” / Quotedthinking

/Anni

Något av det mest magiska jag varit med om.

2016/12/042016/12/05 / annisvensson / 21 kommentarer

Jag. Efteråt. Den lyckan. Den känslan. Vilade i rummets hörn när alla gått hem.

Jag. Efteråt. Den lyckan. Den känslan. Vilade i det magiska rummets hörn när alla gått hem. Tack till min bror Tony Svensson som fotograferat. Läs mer på artura.se

Idag är en mycket speciell dag som jag för alltid kommer att bära med mig. I resten av mitt liv. Idag var dagen D. Den stora dagen då jag för första gången skulle tala offentligt om mitt skrivande, skrivartips, skrivarkurser, gupp på vägen, inspiration, mål, skicka vidare och mina innersta drömmar. Jag var galet nervös innan, men det blev bättre än jag någonsin vågat drömma om. Det var magi.

Hela jag är ikväll ett enda stort leende. Det är det här jag ska fortsätta göra vid sidan av mitt arbete. Skrivaoch inspirera andra att våga, att finna modet att följa sina drömmar.

Tudda Galumpan. En magisk plats. En plats för drömmar och fantasi. (Foto: Tony Svensson)

Den här eftermiddagen går inte att återge i ord. Det som hände idag behöver upplevas. Inne på Tudda Galumpan, en pappers- och bokhandel i Järna (som även har litterturpedagog, bokbinderi och förlag) hände det. En dröm gick i uppfyllelse, ytterligare ett delmål kan bockas av som klart. Jag klarade det! Jag stod framför ett antal människor jag inte alls kände, några tidigare arbetskamrater, nuvarande arbetskamrater, familj och vänner. På en plats som inte kan vara mer perfekt. Ett rum med mysig belysning, knarrande trägolv och högt i tak, bokhyllor fyllda av berättelser och böcker som bara väntar på att bli lästa. En sagolik plats att vara på.

Tin läser sin text och jag har dragit mig längst bak i rumet för att få en bild av helheten, den magiska.

Tin läser sin text och jag har dragit mig längst bak i rummet för att få en bild av helheten, den magiska.

Där fick jag förmånen att stå idag och berätta om mig, mitt liv, mina drömmar och skrivandet som blivit alltmer viktigt. Men som också varit en viktig del i hela mitt liv ända sedan jag var liten och började läsa och skriva. Min kärlek till bibliotek, mitt inneboende aldrig sinande hopp om att bli författare för att nå ut med de där viktiga berättelserna som behöver bli lästa. Som behöver blir färdiga och som knackar på och vill komma ut. Idag fick jag göra det, ta ett steg till mot mina drömmars mål. Och det fanns de som lyssnade, som ställde smarta frågor och kanske finast av allt… I slutet efter att jag läst en bit ur en ny novell vågade ytterligare tre personer ställa sig framför alla och läsa sina egna personliga texter. Att kunna inspirera och vara en liten del i att någon annan vill och vågar läsa sin personliga text är så vackert.

I pausen var det fika och frivillig peng att lägga. Det blev mycket i burken. Allt går till föreningen Maskrosbarn. Tack! (Och tack, Sussi för att du bakat.)

Det var Stina (som jag tyvärr inte fick någon bild på). Stina trollband alla med sin drömska berättarröst och sin fina berättelse ”Children had wings”. Jag blir rörd bara jag tänker på det. Stina kommer snart ut med en egen bok med flera sagor. Det är jag helt säker på och jag kommer stå först i kön för att få ett signerat exemplar och det måste även bli ljudbok. Måste! Du kan följa Stina här via hennes blogg och här hittar du även berättelsen hon läste, både som text och som ljudfil. Läs, lyssna och njut.

Det var Rolf. En man som delade med sig av två fina texter ur sitt liv. En vändpunkt i ett tufft liv och en kärleksförklaring till sin fru Susann. Här blev jag så berörd att jag fick hålla emot hårt för att inte börja gråta. Det var så fantastiskt att Rolf vågade, så modigt. Och som han skriver! Vackert, oerhört vackert och berörande ända ut i tårna. Rolf kommer också med en bok och det är jag också säker på och den kommer vara väl värd att läsa. Jag lovar!

Rolf. En av de modiga som mot slutet läste två egna enastående texter.

Och det var Tin, en av delägarna till stället där vi var idag. Tin läste en jättefin text ur en saga för barn. Även den så himla bra och jag ser fram emot att få läsa hela berättelsen en dag.

Jag och Tin som gjorde den här upplevelsen möjlig för oss alla. Tack, Tin!

Jag och fantastiska Tin som gjorde den här upplevelsen möjlig för oss alla. Tack! (Foto: Tony Svensson)

Jag är oerhört lycklig och tacksam över att få ha upplevt den här dagen. Vilken energi, vilken magi. Och nu vet jag att jag måste, måste fortsätta. Måste få göra om det här igen och igen. Få möjlighet att inspirera, uppmuntra och peppa människor att våga. Jag måste även fortsätta skriva och bli klar med mina berättelser. Idag fick jag signera boken Färgargårdens andar med tre av mina noveller. Jag fick även läsa en del av en ännu outgiven novell, ”En berättelse från ovan”. Under nästa år siktar jag mot att få signera min helt egna första bok. Tror du jag klarar det?

Jag fick signera böcker. Vilken lycka! (Foto: Tin Carleson)

Foto: Tin Carleson.

Jag, Åsa och Anders. Önskar jag haft bilder på alla fina besökare!

Innerligt och varmt tack till ALLA som var med idag och tack till Tin för att du gjorde det här möjligt! Tack även till alla vänner och bloggföljare som peppar mig, mina skrivarvänner från kurserna med Kim M Kimselius, tack Kim och tack även Helen Laestadius Loman och skrivarvänner från Folkuniversitetet som inspirerat mig längs vägen.

”She believed she could. So she did.” Minst två av besökarna hade läst min blogg. Tack Åsa och Anders fört kort, choklad och vacker blomma!

Vilken dag! Så glad, tacksam och nöjd!

Ingenting är omöjligt, bara olika svårt.

/Anni

Ps. Det blir eventuellt en skrivarcirkel i Järna på Tudda Galumpan i vår. Vill du vara med? Anmäl gärna ditt intresse i så fall. Vi är redan fem som är med. Stort!

Om smärtmonster och skrivande.

2016/11/032016/11/07 / annisvensson / 4 kommentarer

Den senaste tiden har jag levt med ett smärtmonster. Det syns tyvärr inte, men bor i min rygg. Efter en längre tid med ett så elakt monster som inte syns kommer tvivel, sorg och en jäkla ilska.

Jag kan inte göra allt jag vill. Har inte kunnat skriva, arbeta fullt ut, umgås med vänner, göra kuliga saker med min dotter eller träna så mycket som jag vill.

Smärtmonstret växer och krymper om och om igen (nerver i kläm). Det gör att allt blir svårplanerat eftersom jag måste lyssna till dagsform från dag till dag. Något som fungerar bra en dag, fungerar inte alls nästa dag. Det är minst sagt, jäkligt irriterande och tröttsamt. Kanske särskilt om man är som jag. En planerande människa med barn som behöver aktiviteter och jag själv med stora drömmar, mål och ett arbete som jag älskar och saknar.

En dag blir en utan förvarning fråntagen allt det där. För ett jäkla illasinnat smärtmonster som inte riktigt ännu vill ge sig iväg. Varje dag är en kamp om att vinna eller förlora mot smärtmonstret. En del menar att det är klokt att försöka tänka på något annat, förvirra smärtmonstret, men den här rackaren låter sig inte luras. Ett annat tips har varit att omfamna monstret, att bli vän med det för att komma ur det. Det har jag också provat, men min hjärna är inte konstruerad så att jag kan omfamna något som är dåligt och som kan besegras. Så här omfamnas icke ett smärtmonster. Istället har jag gett det ett namn och sedan söker jag varje tänkbar strategi och väg framåt. Mot en seger.

Det kanske mest intressanta är att det även finns något litet gott i allt det onda. Trots att kroppen nu inte lyder hjärnan. Med kamp, motgångar och tuffa saker tycker jag mig se att det även kommer en tydlig påminnelse om livets bräcklighet. Och ödmjukhet inför att bara få finnas till. En känsla av att vilja fånga dagen. Varje dag.

En av de platser där jag hämtar energi. Där himlen möter havet. Farstanäs udde. Min tänkarplats.

Musiken låter vackrare. Höstens färger lyser mer klart. Höstsolens strålar värmer mer. Havet är ännu mer magiskt. Dofter blir starkare. Och i stunder och under de dagar jag segrar och smärtmonstret släpper taget är det banne mig magiskt att få leva. Dessutom i landet Sverige. Jag är så himla tacksam över att jag är född och får leva just här. Följa årstidernas skiftningar och att ha förmånen att få frikort både för läkarbesök, smärtspecialister, sjukgymnastik, varmvattenträning, Tens (en fiffig apparat med elektroder som minskar smärtan för stunden), akupunktur, smärtskola och nödvändiga mediciner.

Den magiska platsen åter igen. Farstanäs udde.

Åter igen. Farstanäs udde. En annan dag. En annan bild.

Samma plats. Magiskt vackert. Farstanäs udde.

Kampen mot smärtmonstret går vidare. Hen ska inte vinna. Jag vilar massor, jobbar det jag kan, gör mina sjukgymnastikövningar till punkt och pricka (som ska göra att jag blir helt bra), följer råd från fysioterapeuter, pratar med kloka vänner, ni som följer bloggen och peppande kollegor. Promenerar i solsken och regn. I ljus och mörker. Kikar även in i kyrkan då och då – en fin plats att vila på. Försöker hitta saker som ger min inre starka kärna ny kraft, saker som får mig att skratta och saker som får mig att njuta utan krav.

Annat som tar mig framåt är att jag nu kan arbeta igen och att kunna lufta lite tankar här på bloggen (även om ett inlägg måste delas upp över tid). Viktigt är också tankarna på mitt framtida skrivande, mina krönikor, noveller och böcker som väntar på mig. Och den där dagen i december då jag ska få sitta i den lilla fina bok- och pappershandeln Tudda Galumpan här i Järna (som ett stort, mysigt vardagsrum) prata skrivande och läsa en av mina noveller. Inbjudan kommer!

En dag kommer också min bok på temat smärtmonster och hur de besegras att bli klar (jodå, det finns även ett sånt utkast i byrålådan). Det handlar om vad människor gör om de möjligen trots allt, inte besegrar monstret som inte syns. Men det handlar även om att en kan vinna mot ett försäkringsbolag i en tvist om olycka, smärtmonster och annat. Trots att en del säger att det är heeeelt omöjligt. Då hoppas jag att du vill läsa den berättelsen också. DET ger mig kraft att fortsätta.

När du går igenom något riktigt tufft, vad ger dig energi att komma vidare?

Källa: tinybuddha.com ”Simple wisdom for complex lives”

/Anni

Mörkret, Tudda Galumpan och jag

2016/10/25 / annisvensson / 18 kommentarer

anni_okt_2016_ute

Vissa dystra dagar vill jag bara stanna kvar i sängen, dra upp täcket så att bara nästippen sticker fram. En månad har gått sedan mitt senaste inlägg, höstmörkret har gjort sitt inträde och ryggsmärtan håller mig i ett fast grepp. Jag bara hoppas att det ska vända, bli ljusare och att den där tröttheten och värken på något jäkla magiskt vis ska försvinna. Har du varit i liknande irriterande situation någon gång?

Det blir sällan bättre genom att ligga still, även om det är just det som lockar mest. Tar jag mig bara upp och ut i naturen, så kan det vissa dagar bli lite bättre. Förra helgen gjorde jag det jag gjort varje dag under tiden med ryggskott. Tog mig upp, åt frukost, petade i mig ett gäng piller för att lindra den värsta smärtan och sedan en promenad. Och visst blir det aningens lite bättre för stunden med rörelse. Stelheten minskar och så även värken och trycket över ryggen. Just denna dag hände dessutom något oväntat och smått fantastiskt som fick mig att le och skina trots omständigheterna just nu.

När jag varit på Apoteket och hämtat ut ytterligare en påse mediciner vandrade jag åter hemåt. Men den här dagen valde jag en annorlunda väg, en väg jag inte brukar gå. Och där såg jag den. En dörr med skylten ”Tudda Galumpan Bok och Papper”. Något sa mig att jag borde gå in och titta, så med mössan djupt neddragen över mitt bångstyriga hår kände jag på dörrhandtaget och dörren gled upp. Det var fortfarande öppet trots att skylten visade att öppettiden borde vara slut.

Entrédörren till bok- och pappershandeln Tudda Galumpan.

Väl inne i butiken möter jag en trevlig kvinna som visar sig heta Tin. Det är en liten, mysig butik med fina böcker, papper, pennor, färger och annat sånt som jag älskar. Köper färgpennor och en vacker anteckningsbok till min dotter och hennes berättelser. Det finns ju inte så många bokhandlare kvar, så jag vill gärna stödja de få som finns. Jag älskar att gå omkring bland riktiga böcker, både i butiker och på bibliotek. Insupa atmosfären, känna doften av papper och känslan av att det finns så mycket fantastisk historia, fantasi och kunskap samlat på en plats. Och så drömmer jag förstås om att en dag där i hyllorna få se en bokrygg med bara mitt namn på 🙂

Jag målar lite akvarell också ibland när hjärnan behöver vila. Det här snabba alstret kom ur inspiration från en solros som växer ensam ur asfalt och grus utanför mitt hus. Den heter ”Fire within”.

Vi småpratar lite, Tin och jag och en annan entusiastisk besökare. Jag får veta att butiken nominerats till Årets innovationspris (vinnaren presenteras på Södertälje Galan den 11 nov.) och att butiken även rymmer det nystartade förlaget Zensekai, litteraturpedagog m.m. Spännande! Jag minns ett tidigare inlägg om en man som också vågade följa sina drömmar och öppnade en bokhandel i vår digitala tidsålder; ”Galet eller smart?”

Jag kan förstås inte låta bli att berätta att jag debuterat i höst med bland annat tre noveller i antologin Färgargårdens andar. En bok som tillkommit efter en skrivarkurs med den inspirerande författaren och skrivarcoachen Kim M Kimselius och som betyder ett helt gäng lyckliga debutanter. Kika gärna här: ”Lyckliga debutanter”

Tin undrar om jag kanske kan tänka mig att läsa upp delar av mina texter i butiken. De behöver fler aktiviteter och hon säger att det vore roligt att få in människor som bor och verkar i trakten. Det tar en stund innan det där sjunker in. Jag, ska jag sitta i en riktig bokhandel och få läsa mina texter, mina egna texter…? Kanske novellen om unga Astrid och Beda och olycklig kärlek i ett trångsynt samhälle. Vågar jag? Skulle någon vilja lyssna? Det låter ju nästan för bra för att vara sant. Plötsligt är den där mörka dagen lite ljusare, den gula soffan och fåtöljen i butikens ena hörn ser inbjudande ut och jag undrar om det är där jag kommer att sitta om jag tackar ja… Besökaren i butiken tycker det hela låter som en lysande idé och tackar ja på stående fot till att komma och lyssna.

På bilden syns den inbjudande gula fåtöljen och soffan.

Ah, livet är så himla fantastiskt ibland. Jag kände inte ens till den här bokhandeln som bara ligger 400 meter från mitt hus i Järna (okej, jag är hyfsat nyinflyttad). Visst är värken i ryggen kvar och den enorma tröttheten efter en lång period med just värk. Men det här besöket och frågan jag fick gjorde att jag känner mig lite, lite gladare. Nu bara måste jag bli bra fort som attan och få energin tillbaka så att jag kan återgå till mitt arbete (har i alla fall börjat jobba lite denna vecka!) och fortsätta skriva på mina helt egna böcker. En av dem, en bok om smärta har fått en del nytt innehåll, men än så länge bara korta minnesanteckningar på Post-It lappar. Hurra för Post-It 🙂

För tillfället kan jag bara skriva en pytteliten stund, det här inlägget är uppdelat på flera dagar, men så nödvändigt att få skriva. Jag vill bli helt bra nu, kunna ringa Tin och kanske boka in den där stunden då jag får sitta där och läsa mina texter. Om jag vågar. Tänk bara att få förmånen att göra det och att någon kanske vill lyssna, kanske tycker och tänker något om det jag skrivit. Kanske till och med vill läsa och köpa mina böcker så småningom?

Livet är fullt av förunderliga händelser och ofta när man minst anar, öppnas nya dörrar. Är det slumpen, tillfälligheter eller något annat? De funderingarna har jag också bloggat om tidigare ”Slumpen är kanske ingen tillfällighet?” och nu blev alla de tankarna aktuella igen.

Håll en tumme för mitt fulla tillfrisknande, så att jag får möjlighet att fortsätta resan mot mina drömmars mål. Kommer du och lyssnar om jag vågar läsa?

/Anni

Ps. Du kanske funderar på vad Tudda Galumpan betyder? Det är namnet på en envis och stolt liten häst skapad av författaren Kerstin Backman. Pappershästen får liv när flickan Ylvali läser rätt ramsa och hästen tar med Ylvali till fantasins land. Här kan du läsa mer, anmäla dig till nyhetsbrev för kommande aktiviteter m.m. i bokhandeln: Tudda Galumpan Bok och Papper Gilla gärna deras sida på Facebook så att fler hittar den här fina butiken.

Min debut som författare!

2016/08/17 / annisvensson / 22 kommentarer

Det känns fortfarande märkligt att säga att jag är författare. Men nu är jag det! På sätt och vis i alla fall, eftersom jag i höst medverkar som skribent i två olika böcker. Våren 2017 i ytterligare en bok. Och jag fortsätter såklart jobba med mina andra, helt egna skrivarprojekt. En dag hoppas jag få se bara mitt eget namn på en bokrygg.

Jag yppade för första gången att jag är författare när jag nyligen var på besök i skärgården. Några människor jag träffade på min nyfunna och underbara ö, Landsort, frågade vad jag gör. Då provade jag att säga att jag är kommunikatör och författare. Måste erkänna att det kändes både galet pirrigt, märkligt och reaktionen var intressant…

”Oj, författare, vad spännande och svårt. Vad skriver du om?”

Jag håller med! Svårt är bara förnamnet på att få ihop en längre berättelse, en hel bok. Jag blev också påmind om att jag måste fundera ut en bra, kort pitch för mina olika berättelser. Det har jag fortfarande kvar att klura ut. När jag är klar ska jag trycka upp visitkort, så att de jag träffar enkelt kan få mina kontaktuppgifter och länken till min blogg. Blir nog bättre än att skriva på servetter och annat… 🙂

Den första boken jag medverkar i är Färgargårdens andar som nu finns att bevaka (du får ett meddelande när boken finns att beställa) på Adlibris och Bokus Det är en novellsamling på drygt 400 sidor där jag bidragit med tre noveller; Astrid och Beda, Huset och Historiens vingslag.

Färgargårdens andar är en novellsamling som kommit till efter skrivarkurser på Färgargården sommaren 2015. Skrivkursledare Kim M Kimselius medverkar också med flera noveller. Är du nyfiken på vad berättelserna handlar om? Hoppas det! Här kommer bokens baksidestext:

”Det är något magiskt med Färgargården. Direkt någon sätter foten innanför dörren börjar det hända saker. Människor passerar revy, livsöden flyter ihop och orden flödar. Vad hände egentligen här för länge sedan? Vad är det för speciellt med den gamla gården som gör att ingen lämnas oberörd?

Sjutton författare har inspirerats av atmosfären i det gamla huset och berättelserna har vuxit fram. Genom novellerna får du ta del av det förflutna och se vad som händer när varken fantasi eller ord sätter några gränser. Vem är det som fortfarande finns kvar i huset, efter flera hundra år? Läs, njut och försvinn bort i gränslandet mellan fantasi och verklighet.”

Den andra boken jag medverkar i, Hälsa och Folkbildning, del 2 kommer ut september/oktober 2016 och del tre, våren 2017. Det är ett bokprojekt som arbetar med upplysning och folkbildning i hälsofrågor ur ett internationellt perspektiv. Jag har tillsammans med ett stort antal andra författare skrivit en berättelse till bok två och tre;

Även med små steg kommer du långt (september/oktober 2017)
Smaltips och chockerande bra dietmetoder. Och hårdträning tills man får blodsmak i munnen. Det finns kanske andra sätt att komma i balans? Genom att sätta långsiktiga mål, äta lite mer varierat och röra på sig i lagom takt. Att därtill tänka positivt, ha kul och ge sig själv små belöningar kan bli en mirakelkur som håller i längden. Har du också läst om alla fantastiska dieter och tuffa träningstips som utlovar form och balans i världsklass? Provat, men inte lyckats? Det kanske handlar mer om att fundera ut vad man vill och göra det man tycker om. Jag tror det viktiga är att hitta något man verkligen gillar, göra det i lagom takt, men regelbundet. Och inte låta något komma i vägen…

2. På ett par sekunder kan allt förändras (våren 2017)
Det var en sällsamt vacker vårmorgon i slutet av maj, den där dagen för snart två år sedan. Dagen som kom att förändra mitt liv.

Solens första strålar letade sig försiktigt fram genom morgondimman som låg skir över åkrar och fält. Allt var tyst, luften kändes ovanligt klar med en lätt doft av syrén och daggvått gräs. En perfekt dag för ännu ett träningspass. Min nya cykel, en solgul och svart racerhybrid stod och väntade på mig under det stora och spirande vårdträdet framför vårt hus. Trädet ungefär lika gammalt som vårt sekelskifteshus, och lika vackert. Ett vårdträd som enligt gammal folktro sades skydda de människor som bor i huset…

Jag hoppas att jag väckt din nyfikenhet, och att du läser alltihop så småningom. Sedan ser jag fram emot att höra vad du tyckte, även om det känns lite läskigt att mina berättelser nu kommer ut på riktigt. Utelämnande, nervöst, men också roligt och spännande…!

Nu ska jag fortsätta med mina övriga, egna skrivarprojekt. Håll en tumme för att jag lyckas bli klar med min första egna bok nu under hösten/vintern (och sedan alla de andra berättelserna som bara väntar på att få komma ut).

/Anni

Våra älskade orkade inte leva.

2016/06/072016/06/08 / annisvensson / 4 kommentarer

En stark titel på en stark bok. Av en slump hittade jag ”Våra älskade orkade inte leva” av journalisten och författaren Joanna Björkqvist. En fantastisk bok som berör på djupet. Om människor som tagit sitt liv och om de som blev kvar. I Sverige tar runt
1 500 människor sitt liv varje år. Varför sker det och vad händer med de människor som blir lämnade kvar?

När jag såg titeln och först läste en kort text om boken kände jag direkt att den måste läsas. Och jag har läst den, men bara ett kapitel i taget. Det har inte funnits kraft att göra det på annat sätt. Den var så stark och människorna i den kom så nära och berörde mig, var och en, på djupet. Jag var tvungen att vila mellan varje kapitel och berättelse. Jag har en vän, vars man tog sitt liv och jag tänkte att det här kanske kunde vara en bok för henne, men först ville jag läsa den själv för att vara säker på att den skulle passa att ge henne. Och nu när jag läst inser jag att den troligen är värdefull för henne, så den här veckan skickar jag den som present och hoppas att orden i boken från andra som mist en älskad kanske kan vara till stöd och lindra hennes smärta, åtminstone en aning.

Joanna beskriver skickligt och målande de åtta personer hon möter. Med värme, respekt och tydlighet får vi följa och höra de människor som förlorat en närstående. Varje berättelse speciell och viktig eftersom varje människas historia är unik och på riktigt. Boken är för alla de som förlorat en närstående genom suicid, men det är verkligen en bok för alla människor som är intresserade av sina medmänniskor och deras liv.

Författarens ena syfte med boken är att anhöriga och drabbade ska kunna känna igen sig i alla de olika känslor som kan uppstå som sorg, saknad och smärta, men också känslor som kanske är svårare att prata om, som skuld, skam, vrede, hämndlystnad och ibland även kanske lättnad. Den här boken är tänkt att vara som ”en vän att hålla i handen” som författaren Joanna så fint beskriver det.

Det andra syftet med boken är berätta livshistorier på det svåra ämnet för att vi ska våga tala mer om suicid och arbeta bort en del av de tabun som fortfarande finns. Det tycker jag är jättebra, eftersom psykisk ohälsa fortfarande kan vara svårt att tala om. Jag har en känsla av att det fortfarande är tabu och skamfyllt, men det börjar bli bättre och fler och fler berättar om sina upplevelser. Jag tror att saker, hur svåra de än är, mår bra av att komma fram i ljuset och diskuteras. Det finns så många människor som mår dåligt, men inte alla vågar tala om det. Den här boken tror jag kan hjälpa till att sätta mer ljus på frågan och få fler att våga prata och berätta.

”Våra älskade orkade inte leva” är en superbra bok och jag rekommenderar den varmt till alla. Tungt ämne, men det finns även hopp och ljus. Många människor hittar tröst i någon eller något och tar sig vidare efter att en nära tagit sitt liv. Det går att leva vidare, även om livet aldrig någonsin blir detsamma igen. Läs den.

Precis nu har Jonna skrivit en ny bok som snart kommer ut. Den har titeln ”När mörkret viker undan för livet” Den ska jag också läsa. Bara titeln är så klok och vacker. Nu handlar det om ljuset. Det som finns där. Om man finner förmågan och kraften att se.

/Anni Svensson

Och vinnaren är – Anni Svensson!

2016/03/292016/08/26 / annisvensson / 10 kommentarer

Idag gjorde jag tjolahoppsasteg för andra gången i mitt liv. Jag fick nämligen veta att jag vunnit mitt livs första skrivartävling. Bara en gång tidigare har jag varit med i en sån tävling och då vann jag inte, men nu är det jag som är vinnare!

Det känns både helt fantastiskt och lite osannolikt. Men jag är ju den som brukar tjata om hur viktigt det är att följa sina drömmar. Och envis är jag ju som bekant. Det känns så otroligt kul att en novell jag skriver (och som legat i byrålådan en tid) har potential. För idag utsågs just min inledning till det vinnande bidraget! Hurra!

Vad handlar det om egentligen då och vad har jag vunnit? Jo, så här såg uppgiften ut:

”Författaren Peo Bengtsson, som är aktuell med sin senaste roman Vara Frank, erbjuder dig möjligheten att diskutera inledningen i ditt skrivprojekt över telefon i en timme. Allt du behöver göra är att delta i tävlingen på Litteratursalongens Facebooksida. För att delta i tävlingen behöver du bara skriva inledningen till ett skrivprojekt (max 60 ord). Vinnaren utser av Peo Bengtsson. Om du skulle vara den lyckliga vinnaren (och det är jag!) skickar du din inledning på max 3 000 ord och en korts synopsis till Peo Bengtsson som sedan kontaktar dig för en timmes coachning över telefon.”

Min inledning som jag tävlade med:

”Det är över nu”, viskar han som sitter på stolen bredvid sängen samtidigt som den blonda sköterskan med försiktiga steg lämnar rummet. Som om hon inte vill väcka någon som sover eller störa mannen på stolen. Vad är över? tänker jag, fortfarande med blicken riktad mot rummets enda fönster. Här sitter jag i taket, kikar på kroppen i sängen och…

Du kan läsa mer på Litteratursalongen.se: ”Och vinnaren är…”

Nu ska jag fira! Och kom ihåg – ingenting är omöjligt, även med små steg kommer man långt 😉

/Anni

Ps. Nu när jag känner mig lite modig vill jag även passa på att tipsa om min sida där du kan signa upp dig för att få veta när jag kommer ut med min första bok på temat Ingenting är omöjligt. Bara gör´t så lovar jag att skriva klart! Tack!

Inte ensam.

2016/03/162016/03/16 / annisvensson / 7 kommentarer

Träffade en bekant nyligen som berättade att hon följt min blogg och att hon ofta känt att det jag skriver är sånt hon tänkt och formulerat tyst för sig själv, men inte kunnat sätta ord på. Hon berättade också att hon blir lite sugen på att skriva själv när hon läser mina texter.

Det är den sortens dialog och återkoppling som gör skrivandet värt skrivandets alla mödor. För det är tufft att vara skrivare ibland, även om det också är det roligaste som finns. Kan eller kan jag kanske inte formulera saker på rätt sätt? Tvivel i stora mått, när det kommer till det skönlitterära skrivandet. När det gäller det professionella arbetet som kommunikatör finns inte alls de tankarna, eftersom det är beprövad och känd mark som jag kan väl efter många års träning och erfarenhet. Även om man alltid kan lära sig mer. Inom kommunikation finns alltid något nytt och det är kanske en av anledningarna till att det är så himla roligt att jobba med.

Den där känslan av tvivel tror jag många av oss kan känna igen oss i när det gäller att prova nya områden som visar sig vara särskilt viktiga. Vare sig det gäller skönlitterärt skrivande, annat kreativt skapande eller perioder i livet där man beträder ny mark eller råkar ut för saker man inte räknat med. En känsla av ensamhet och svårighet i att se att någon annan kanske har samma bekymmer. Och det var också så jag kände när jag var liten och inte alltid kunde finna min plats i tillvaron. Det var så jag kände ibland när jag var tonåring och livet gungade. Och det är så jag känt flera gånger senare när jag ska sätta ord på upplevelser, mina egna eller andras. För det är ju som bekant så att för de flesta av oss, går livet både upp och ner och det blir inte alltid som man tänkt sig. Inte alls. Och man får hitta nya sätt att förhålla sig, försöka förstå, kanske lära sig något och gå vidare. Ta en ny väg.

Jag har tidigare nämnt att biblioteket var och är en av mina favoritplatser. Där finns berättelserna, människorna och författarna som berättar en historia. Något jag kan känna igen mig i, känna tillhörighet med och kanske framför allt känna att – jag inte är ensam om tvivel, funderingar eller andra saker som påverkat mig genom livet.

Kanske har skrivandet blivit så viktigt för mig för att jag vill ge något tillbaka. Till alla de författare, vars böcker jag fann och fortfarande hittar på biblioteket. Ett slags tack till alla de som skrev och som hjälpt mig förstå att jag inte är, var eller någonsin kommer vara ensam.

För nu skriver jag. Och en del frågar mig, varför tar det så lång tid? Att skriva en bok, hur svårt kan det vara egentligen? Och hur lång tid kommer det ta innan du är klar?

Och jag vet nu att skriva en bok är svårare än jag någonsin kunnat föreställa mig. Men jag vet också kanske något ännu viktigare och det är att en dag kommer jag bli klar. Med den första boken, den andra och kanske även den tredje.

Därför att det finns så många ensamma människor därute. Och även alla de, varenda en, behöver veta.

Du är inte ensam. Runt hörnet (eller på bibliotekshyllan) finns någon som tänker och kanske känner precis som du.

/Anni

Ju mer jag skriver.

2016/03/05 / annisvensson / Lämna en kommentar

Jag är av tron att passion för ett ämne eller område, stark vilja och envishet kan ta en människa hur långt som helst. Men jag tror även att om passionen ska fortsätta spira behövs inspiration längs vägen.

Om man är en skrivarsjäl som jag behövs inte mycket för att hålla passionen igång. Lågan brinner alltid, men inte bara av sig självt. Jag läser mycket, allt ifrån bloggar, nyhetsbrev, tidningar till böcker och överallt dyker det upp saker som ger nya idéer. Men jag har aldrig skrivit lika intensivt som under de perioder då jag varit med på skrivarkurser. Nu och då verkar det behövas en liten ”puff” för att komma framåt. Kanske är det likadant för dig? I så fall, tveka inte att anmäla dig till en skrivarkurs.

Vid flera tillfällen har jag deltagit i skrivarkurser på distans. Ett par av dem var ”Skriv en bok, grund” och ”Skriv en bok, avancerad” via Folkuniversitetet och med kursledare och författaren Helen Laestadius Loman. Båda dessa kurser var superbra och inspirerande. Varje vecka fick man en ny skrivuppgift som redovisades öppet i ett virtuellt klassrum och därefter fick alla kursdeltagare ge respons på minst en av de andra deltagarnas texter. Till en början var det lite läskigt med feedback på texter som jag tidigare inte visat någon annan, men snabbt upptäckte jag att det var utvecklande och lärorikt. Både att dela med mig av egna texter och få respons, men även att läsa andras texter och följa feedback som kom från flera håll. När alla var klara vid en viss utsatt dag och tid, kom kursledaren med sin feedback på alla texter. Och där lärde man sig ytterligare en hel del.

Förra sommaren var jag med på min första skrivarkurs ”live” med författaren Kim M Kimselius. Och det var bland det bästa jag gjort för att få fart på inspirationen. Det var fantastiskt att möta likasinnade med samma passion för skrivande och ord och se den näst intill magiska glöd som uppstod. Det var människor i olika åldrar och med olika bakgrund som jag troligen aldrig skulle ha träffat om det inte vore för kursen. Efter dagarna med ”Att skriva med glädje” kunde jag inte sluta skriva. Ett himla gott betyg med andra ord.

Det finns ytterligare en skrivarkurs på distans som leds av Kim M Kimselius, ”Hitta glädje i skrivandet” Den här kursen är lite annorlunda uppbyggd med självstudier. Man väljer helt och hållet själv i vilken takt man tar de olika delarna i kursen och det finns ingen deadline. Passar utmärkt om man vill få inspiration och bara skriva när lusten faller på eller när tiden finns. I kursen ingår man också i en Facebookgrupp där alla deltagare lägger in sina övningsuppgifter i den takt man själv önskar och får feedback, både från kursledaren och övriga deltagare. Ett bra koncept och en kurs med innehåll som verkligen inspirerar till att skriva för att det är roligt.

Det verkar som om ju mer jag skriver, desto fler nya idéer får jag och desto mer vill jag skriva. Därför kommer jag i sommar återvända till Eringsboda och skrivarvännerna för en ny kurs och i samband med bokmässan i Göteborg den 22-25 september kommer vi ge ut vår gemensamma novellantologi. Det ska bli himla roligt att få se mitt namn, mina egna texter i en riktig bok. Den allra första att ställa in i bokhyllan. Jippi!

/Anni

Ps. Vill du också gå en skrivarkurs under ett par dagar i sommar i en fin miljö? Kolla in ”Att känna glädje i skrivandet”.

Det där med tid.

2016/01/282016/01/28 / annisvensson / 1 kommentar

Foto: Brooke Campbell

Jag har ägnat en del tid åt att fundera på hur jag ska få mer tid. Så mycket jag vill göra, men alldeles för få timmar på dygnet. Känner du kanske igen dig?

För ett par år sedan bestämde jag mig. Ett skrivarprojekt som åkt upp och ner i byrålådan ska stanna uppe och skrivas klart. En dröm sedan länge ska bli verklighet. Men hur skulle det klämmas in mellan arbete, skolskjuts, aktiviteter, matlagning, handla, tvätt, städning, trädgårdsarbete och husrenovering. Och allt det där andra som bara måste göras när man som jag, är mitt i livet med familj, barn och ett gammalt, men älskat hus som pockar på uppmärksamhet?

Det finns ett antal olika vägval. För det första behöver man bestämma sig. Det som nu ska göras (i mitt fall, skriva klart en bok) är det värt att prioritera? Vad är absolut viktigast för mig här och nu? Vad ger mig energi i livet och vad gör mig glad?

Jag behövde inte fundera särskilt länge. Jag vill skriva klart boken, mitt första verk, skriva en krönika ibland och jag vill blogga. Det är saker som är bland det bästa och roligaste jag vet (förutom att vara med min familj och mina vänner) och det tillför energi. Tänk att ibland till och med inspirerar jag någon annan människa och det är fantastiskt! Jag har även funderat på om jag är lite självisk, men kommit fram till att om jag är glad, blir de som finns runt omkring mig glada.

När det väl var bestämt resonerade jag med min familj och vi bestämde att varje söndag under några timmar har jag min ”skrivartid”. Då är jag ensam och kan ägna mig fullt ut åt mitt skrivande. Bara min tid. Känns oerhört lyxigt.

Har det fungerat bra då? Både ja och nej. För det mesta skriver jag. Men verkligheten tassar ibland emellan med kalas, trevliga besök och annat. Och då blir det ett uppehåll just den söndagen eftersom det också är viktigt och inte allt kan schemaläggas, men annars skriver jag. Sakta, sakta går det framåt.

En annan sak jag gjort för att få mer tid till skrivande är att jag valt bort tv-tittande. Inte helt, men nästan. Istället för att hasa ner i mysiga tv-soffan skriver jag och/eller går ut och promenerar, i mörkret med en pannlampa som enda sällskap. Och sen skriver jag. Där och då på mina ensamma promenader kommer några av de allra bästa idéerna (jo, det är sant!). Jag har en tanke om att när man ser mindre, så känner man mer. Kan det vara så kanske?

Och idag åkte jag buss till jobbet för att vår dotter ska få öva och snart åka buss på egen hand till och från skolan (som ligger ett par mil bort). Vips! Hittade jag mer tid att skriva eftersom hon ville läsa. 50 minuter på bussen gav det här inlägget och ytterligare ord till mina berättelser. Så ibland ska jag kanske ta bussen istället för bilen. Klimatsmart till på köpet 🙂

Har du bestämt dig för vad som ger dig energi och har du valt att prioritera det i ditt liv? Har du i så fall behövt välja bort något annat?

Jag vill avsluta med ett boktips. ”Tio tankar om tid” med Bodil Jönsson. Mycket läsvärd och jag länkar till Bokbörsen eftersom jag gillar idén om återbruk. Boken finns även som pocket hos de flesta bokhandlare på nätet. Läs den. Och fundera.

/Anni

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta:

Dela detta: