inspiration

Allt finns i ögonen

/ annisvensson / 10 kommentarer

 

anni

På väg till nya jobbet igår. Lite morgontrött i vanlig ordning.

 

Idag har jag glatt mig åt att den första veckan på nya jobbet varit så bra, men också tänkt en del på livet i stort. Kanske naturligt när en del saker får en nystart? Funderat över åldrandet,  över att tiden vi har är så jäkla kort, att det går så märkligt fort.

Det finns massor med bra saker i att bli äldre. Jag vet mer om vem jag är, vad jag vill, vad som betyder nåt på riktigt och vad som är viktigt. Jag bryr mig mindre om vad andra tycker, följer min egna väg, skriver och skriver ännu mer. Mindre kul är exempelvis att synen försämras, att kroppen inte alltid vill det jag vill. Och blä, för att behöva ha hjälpmedel inställt på telefonen, men onekligen så himla bra att ha för att slippa läsglasögon när jag ska läsa sms och skrivaranteckningar 🙂 (Ps. Finns under Inställningar/Allmänt/Hjälpmedel om du har en Iphone).

Men hur gamla vi än blir finns något som aldrig förändras. Ögonen, blicken. Någon har sagt att ögonen är själens spegel, kanske är det så. Oavsett så ligger det något i det där, jag känner alltid igen mig i ögonen. De har alltid, alltid sett ut på samma sätt, oavsett hur ung eller gammal jag varit. Det är på något vis tryggt, att det finns något litet som är konstant, oföränderligt.

Kent, ett av mina favoritband som tyvärr inte finns mer (men, musiken lever tack och lov för alltid kvar) har gjort många fantastiska låtar. En av dem inspirerade mig till det här inlägget, den heter ”Den sista sången”

Ett stycke ur texten:

”Det skulle bli en kylig natt
Det skulle bli ett långsamt fall
Och du log genom fräknarna
Med tårar i ögonen
Allt fanns i ögonen
Allt finns i ögonen”

Allt finns i ögonen. Kanske är det så.

/Anni

Annons

Blått sinne

/ annisvensson / 5 kommentarer

Ofta sitter jag vid havet, funderar över det jag skriver eller annat i livet. Jag har alltid känt en särskild närhet till havet, har alltid trivts där – ensam eller med sällskap. Det är som om vi har en särskilt nära relation, jag och havet. Nu har vetenskapen kommit fram till några intressanta slutsatser kring hur havet påverkar oss människor.

IMG_6963

Sudersand, Fårö, Gotland

Det visar sig att det jag känner när jag är nära havet stämmer väl överens med det forskare kommit fram till. I boken Blue Mind kan vi läsa om hur att vara nära, under, i eller på vatten kan göra att vi människor känner oss mer lyckliga, tillfreds, avslappnade, friska, sammankopplade i en helhet. Att det till och med kan leda till att vi blir bättre på det vi gör i vårt yrkesliv (och kanske i skrivandet?).

Det är alltid intressant när en bestämd känsla visar sig ha stöd av vetenskapen. Att sitta nära havet, känna doften av tång, höra vågornas brus,  och låta vinden rufsa om i håret är inte bara en fin känsla.

anni strand

Sudersand, Fårö och jag under författarveckan sista veckan i augusti. Denna förmiddag var det bara jag vid havet och den kilometerlånga stranden. Magiskt.

Hela artikeln som är publicerad på hackspirit.com kan du läsa här: ”A scientist reveals what being near the ocean actually do to your brain”

Det här var inte alls vad jag skulle skriva om idag. Jag skulle skriva om mitt nya jobb, en jättefin komplimang jag fick för bloggen, den påbörjade universitetsutbildningen och en helt galen sak jag gjort. Men ibland dyker det upp något annat som bara måste få ta plats. Idag var det ”Blue mind”. Orden och havet finns alltid kvar. Kanske är det därför de blivit så viktiga i allt det andra som ofta är flyktigt.

Blir du också påverkad av havet?

/Anni

Ps. Det där galna berättar jag om en annan dag och det kommer definitivt inlägg om både nya jobbet och den fantastiska utbildningen i kreativt skrivande jag påbörjat på Linnéuniversitetet.

 

7 300 dagar kvar

/ annisvensson / 14 kommentarer

Bildcredit: pexels.com

Igår var jag vid mammas grav. Några gånger varje år sitter jag där en stund och minns,  tänker tillbaka på det som en gång var.  Hon gick bort för tio år sedan, men hon var på flera sätt borta långt innan dess. Om jag lever lika kort tid som mamma har jag bara runt 7 300 dagar kvar att leva. Har du tänkt den tanken någon gång? Antal dagar som du kanske har kvar.

När jag sitter vid graven, på den vackra kyrkogården tänker jag på en massa saker. Ibland pratar jag med min mamma som om hon skulle kunna höra och se mig. Jag kan såklart aldrig veta. Det kanske bara är önsketänkande och en osedvanligt stark vilja, men oavsett hur det ligger till så är det skönt att bara sitta där, låta mina ord få bli sagda. Det där jag aldrig fick eller kunde säga medan hon levde.

Det var en del ljus, men också en hel del mörker, och det var många ord som aldrig kunde sägas. Stunderna vid graven låter tankarna vandra fritt, jag får lov att uttala de där orden och jag låter mig vara ledsen, sörja. För den där sorgen och framför allt saknaden efter våra nära försvinner väl aldrig helt, även om åren går?  Jag ser inte ofta bakåt numer, fokuserar istället på de vägar som leder framåt och det har verkligen gått framåt.

Något var ändå annorlunda igår mot andra dagar. En helt ny tanke dök upp och det beror nog delvis på en cykelolycka för några år sedan som kom att förändra min syn på livet och vad som verkligen betyder något. Det handlar även om en bok och en blogg av Kristian Gidlund som drabbades av obotlig cancer och som berättar innerligt om sin ”resa mot livets slut och alltings början”. Det hänger också ihop med en annan blogg – ”The last percent” skriven av en klok man som heter Philip. Han  räknade om antalet år som en människa troligen har kvar att leva till – antal dagar. Det gav i alla fall mig en slags aha-upplevelse. Det är jäkligt kort om tid! Galet få dagar att göra allt det där jag verkligen vill göra.

Jag försöker med allt jag förmår att följa mina innersta drömmar. Bockar av min ”bucketlist” med erfarenheterna jag fått. Med cykelolyckan och annat (som jag i övrigt skriver en hel bok om.) Grejen är att i ett endaste litet nafs, på några få sekunder kan hela livet förändras. Det är med de insikterna jag har börjat skriva mer (eftersom det är vad jag älskar att göra) och att ändra på saker i livet.

Nu har jag  runt 7 300 dagar kvar att leva om jag blir 67 år som mamma blev. Alla dagar jag eventuellt får utöver det ser jag som en extra bonus. Det är helt enkelt jäkligt ont om tid.

Har du räknat om livet i antal dagar? Hur många dagar har du i så fall kvar och vad tänker du göra med de dagarna?

/Anni

Ps. Är du nyfiken på vad jag skriver om i övrigt? Här finns min e-novell ”En berättelse från ovan” I byrålådan (ja, ja, i  datorn) har jag tio kortare och  längre berättelser som jag arbetar med. Och jag älskar dem alla. Några kanske överlever, några kommer att dö. På vägen fram har jag ändå ägnat min tid åt det jag älskar.

Fett dålig start.

/ annisvensson / 12 kommentarer

 

anni_ morgon 170803

Bild som fint gestaltar veckans inledning och denna dags morgon, men sen vände det…

Den där rubriken skulle kanske inte godkännas för en krönika eller annat jag skriver. Därför det är så himla befriande och praktiskt med en blogg. Här är det bara jag som bestämmer vad som ska skrivas. Men åter till det jag egentligen skulle berätta…

Veckan började inte bra, inte alls. Jag kände mig låg och trött efter en massa tråkigheter, saker jag inte kan påverka. Det enda som lyste upp tillvaron var att jag nästan lyckats skriva klart min nya novell ”De orörbara” på tema fantasy. Trodde aldrig jag skulle gå i mål med den, men nu är det nära, och jag vet att jag kommer bli klar inom kort. Lite finjusteringar bara.

Jag tackar ödmjukast en av mina duktiga skrivarvänner för att det lossnade den här gången. Först skrev jag som besatt, rubriken kom, karaktärerna och deras namn, början, mitten och slutet. Det flöt på och vips! hade jag skrivit över 20 000 tecken. Supernöjd med mig själv. Lät berättelsen vila. När jag tog fram den igen efter någon dag och läste tyckte jag det var bedrövligt. Var ärligt talat sugen på att elda upp alltihop.

Så kom den räddande ängeln. Jenny Holmström, författare men också en enormt peppande och skarp korrekturläsare. Jag kan verkligen rekommendera Jenny och hennes tjänster. Hon ser vad som behöver göras och får mig att se det också. På så vis får hon varje skönlitterär text att lyfta. Jenny pekar alltid på exakt det som jag själv inte kunnat se, men när hon sätter fingret på det så ser jag också och jag kommer vidare.

Men när det där var färdigt så var det fortfarande en massa annat som var jobbigt. Petade lite i novellen under kvällarna i veckan (nu uppe i 29 000 tecken) och tog en paus. Var ändå skrivsugen, skrivandet får mig att må bra, så jag skrev en krönika med titeln ”En sån där obotlig optimist”. Var inte säker på om jag lyckats med texten, men vågade ändå skicka den till Allas chefredaktör för ett omdöme. Och nu till det roliga. Det var tur att jag gjorde det, för jag fick besked idag. De gillade den och den kommer att publiceras! Yay! (Vet ännu inte när – återkommer om det.)

 

Anni 170803

Den tidigare surmulen är glad igen…

 

Det började därmed så smått att vända (även om det jobbiga finns kvar) och på vägen hem var jag ganska glad. Vid ett rödljus var det en bil bredvid min som rullade fram en pytteliten bit flera gånger. Till slut var jag tvungen att vrida på huvudet för att se vad det var för en knäppis. Då är det en man i min ålder som flörtar! 🙂 Inte helt vanligt nuförtiden… och det gjorde mig faktiskt ännu lite gladare. Om jag har bekräftelsebehov? Näe, eller nja eller ja, kanske…. 😉 Roligt var det i alla fall och jag kunde inte låta bli att skratta.

När jag kom hem hade ett jag ett stort paket att öppna. Där var några (kanske nästan hälften) av de böcker som finns på litteraturlistan för drömutbildningen Kreativt skrivande (Linnéuniversitetet, distans) som börjar om några veckor. Det ska bli fantastiskt roligt! Men jag kommer att få lägga ett gäng timmar av fritiden på läsning…

bocker

En del av de spännande böckerna jag har att läsa i höst…

Och nu sitter jag här på min uteplats, andas in den ljuvliga sommarkvällen, ser på himlen och den nyligen nyutslagna, magnifika dahlian.

dahlia

Den vackra dahlian, vars första blomma slagit ut just idag.

Regnet öser ner men det gör absolut ingenting. Jag ska som vanligt fira publiceringen på samma sätt som alltid. Så som min bästa skrivarcoach Kim M Kimselius alltid firar sina publiceringar. Med ett glas mousserande vin. En får se till att passa på och fira de små, små ljusglimtarna i livet, innan nästa svacka kommer.

mousserandevin

Japp! Nu ska den öppnas…

Hörde jag skål…?

/Anni

 

En förlorad vinge och en funnen berättelse.

/ annisvensson / 16 kommentarer

vinge

Min dotter hittade den här vingen under vår semesterresa och enligt henne är det en vinge från en älva. Hennes tankar och idéer har gett mig inspiration till att skriva en ny novell. Kanske blir den klar och tillräckligt bra. Det där vet man inte riktigt, men om jag lyckas kommer berättelsen att ingå en ny novellsamling som planeras komma ut under nästa år.

Karaktärerna i berättelsen – älvorna Liam och Leona blir allt mer tydliga och det är som om de stundtals berättar för mig vad jag ska skriva. Otroligt märkligt, men sant och på det viset fortsätter berättelsen ta form. Jag har läst delar av några fantasyböcker och googlat ”fantasy” för att få lite uppslag till temat som novellerna ska ha i den här antologin och fann en rad bra tips. Ett tips handlade om att man skulle sätta sig ensam och tyst i skogen för att få idéer. Bara vara tyst, se och lyssna. Det lät ju lite lurigt – minst sagt men fungerade oväntat bra ihop med tankarna som börjat gro i och med den upphittade vingen. Vips! så fanns där plötsligt två älvor med namn och allt. Sedan kom namnet på berättelsen – ”De orörbara” och därefter slutet och till sist inledningen och allt det andra som jag arbetar med nu.

Håll en tumme för att det fortsätter och att jag går i mål med novellen. När den här typen av flow uppstår är skrivandet fantastiskt roligt. Korta, men magiska stunder där jag försvinner bort i en annan värld. Svårt att förklara, men jag tror att de flesta som arbetar med något kreativt kan känna igen sig i hur tid och rum ibland bara försvinner. Är det inte så?

Jag tänkte först att det kan väl inte vara möjligt att det här händer igen. Men det gör det och det har hänt flera gånger förut när jag varit på skrivarkurs i Eringsboda med en av de absolut bästa – författaren och skrivarcoachen Kim M Kimselius. Förutom Kim som alltid pratar om att skriva från hjärtat och med glädje (vilket är väldans klokt) så träffar jag alltid inspirerande och härliga människor som likt mig har skrivandet som passion. Det peppar och stimulerar och jag får både energi och nya idéer.

 

eringsboda_2017

Den vackra, lilla sjön nedanför kursgården i Eringsboda. Fint att bada här men vad döljer sig under ytan? Om du är nyfiken kan du läsa mer i novellsamlingen Färgargårdens andar.

 

Före och under kursen har jag varit lite krasslig och det gick mer trögt än vanligt att både komma på idéer och att skriva. Men när jag kommit hem, blivit lite bättre och låg i en solstol vid havet kom både idéerna och orden igen, i en strid ström. Hittills drygt 13 000 tecken och det verkar fortsätta. Karaktärerna Liam och Leona, mina älvor har börjat leva och början, mitten och slutet av berättelsen är klar. Håll gärna en tumme för att magin fortsätter och att ”De orörbara” kommer med i den kommande novellsamlingen.

Om inte annat så hade jag i alla fall väldigt kul på vägen.

morko_grevensbad_2017

Mörkö – en av mina favoritplatser vid havet där jag hämtar inspiration året om.

/Anni

Skratt som tystnat

/ annisvensson / 7 kommentarer

Det var en gång ett litet, rött hus med vita knutar. Huset låg ensamt i slutet av en väg, på en ö med hundraåriga bokskogar, milsvida åkrar och fält. Många av dem lyste gyllene gult under vår och sommar. Kanske gör de det fortfarande.

Där var ett alldeles särskilt ljus. Årets alla årstider. Kanske berodde det på närheten till det skimrande havet. Kanske berodde det på att människorna som bodde där bara tyckte sig se det.

Huset omgärdades av en trädgård med stora, gamla träd och syréner i vitt och ljust lila. I det allra största trädet som tycktes nå nästan ända upp till himlen fanns en gunga av trä fastsatt med grovt rep i en gren högt, högt upp i det täta bladverket. Där vid gungan hördes ofta rop och kiknande skratt.

Det spelades ofta musik. Elegi, Dom tomma stegen och Jag är hos dig igen med Winnerbäck. Ibland kunde även en gitarr höras från husets veranda. På verandan där den flagnande, vita färgen doldes väl av mörkt röda pelargoner och blå lobelia.
När sovrumsfönstret stod på glänt tidiga sommarmorgnar kunde ljuvlig doft av lavendel skönjas. Två lavendelbuskar med hundratals lila blommor övervintrade nedanför fönstret, varje vår vaknade de och tycktes blomma och dofta mer än året innan.

Varje morgon som solen sakta steg upp lekte de tidiga solstrålarna tafatt på täcket, värmde de som fortfarande sov i sängen, tätt intill fönstret.

Lavendeln är nu sedan länge borta, ingen vet varför den tappade sin livskraft. Fruktträden finns kvar med grenar och blad men de bär inte längre frukt. Det stora trädet med gungan gick itu, föll omkull efter ett nattligt och ovanligt hårt åskoväder. Trädet ligger uttorkat, dött med rötterna mot himlen.

Huset är numer tomt, tyst och öde. Men om du skulle se ett hus som liknar detta, slut ögonen, luta dig tätt intill. Musiken och de glada skratten har sedan länge tystnat. Men kanske kan du ändå förnimma den lycka som en gång bodde där.

/Anni

Fragment ur ett skrivarliv

/ annisvensson / 3 kommentarer

”Att leva eller skriva, det är frågan”. Kanske en uttjatad klyscha? Just den meningen inleder tidningen Skrivas ledare (nr 3, 2017) och den beskriver och påminner mig om ett dilemma jag befunnit mig i den senaste tiden.

Ord och mängder med berättelser finns där, pockar på och vill ut. Det har blivit alltmer tydligt att jag måste skriva men något har hindrat mig som jag berättade om i De oräddbara. Häromdagen blev det klart för mig vad ett av hindren bestod i. Jag  har för mycket runt omkring mig som tar tid och energi vilket gör att skrivandet inte får det utrymme som behövs, vare sig i tanke eller utförande. Nu har jag fattat ett viktigt men svårt beslut om att en av dessa saker måste väljas bort. (Jag kommer berätta mer om det senare.)

När jag väl landat i beslutet kände jag nästan omedelbart hur skrivarglädjen och lusten att skriva återvände. Men jag lydde inte känslan som sa till mig att ta upp pennan direkt utan fokuserade istället på att läsa ett par böcker som visade sig vara utmärkt inspiration. Det var ”Spådomen – en flickas memoarer” av Agneta Pleijel och ”Kanske är det allt du behöver veta” av E. Lockhart. Dessutom läste jag i tidningen Skriva novellen ”Min kompis Robin” som vunnit en skrivartävling på tema ”blodet” (Skriva, nummer 3, 2017). En kort men välskriven och intressant novell med tilltalande språk, skriven av Anela Resic. Att läsa novellen gav mig det sista som behöves för att hitta tillbaka till orden. Jag skriver igen!

Det handlar inte om långa sammanhängande berättelser eller ens kapitel. Det är mer av fragment. Med penna och papper har jag hittat tillbaka till den där härliga känslan av att allt är möjligt. Penna mot papper i såna här perioder ger mig en särskild känsla av närhet till orden och skapandet. Om du som läser detta skriver själv, känner du igen dig i det?

En vän som också skriver sa nyligen att han skriver men bara fragmentariska bitar. Tänkt på det han sa och alla dessa saker sammantaget verkar ha öppnat upp flödet av ord igen. En kombination av inspiration från andra människors berättelser och insikten att en del av det jag gör idag behöver tas bort för att ge luft åt annat som måste få plats. Jag blev också påmind om att det inte behöver vara färdiga kapitel eller en färdig berättelse. (Ibland får jag ett enormt flow vilket gör att en hel novell nästan skriver sig själv men inte just nu.) Att fragment kan duga bra blev ännu en dörröppnare och jag minns att det var så jag började en gång för många år sedan. Fragment som sedan fick gott om tid att växa fram till en helhet.

Det känns himla fint och idag har jag firat med att investera i en ny skrivarbok. I bok- och pappershandeln Tudda Galumpan som jag hade förmånen att ha en föreläsning hos förra året (läs mer: Något av det mest magiska jag varit med om) hittade jag idag den perfekta skrivarboken i brunt och guld. Framsidan  kan vändas upp och ned. Framsidestexten är densamma – Journal. Lite magiskt, precis som skrivandet.

Jag är tillbaka och den nya skrivarboken börjar fyllas med ord. En novell-idé för sommarens skrivarkurs med tema fantasy har tagit sina första trevande steg. Det handlar om skira älvor med spröda vingar, skärpt intellekt och urstarka krafter.  Men med en oförmåga som gör att de tvingas leva i mörkrets skuggor.  Titeln är ”De orörbara”.

Att skriva är att leva. Att leva är att skriva. Min tid kommer.

/Anni

Om en skrivövning, himlen och barn på en brygga

/ annisvensson / 4 kommentarer

Ibland fastnar jag i skrivandet och jag kommer inte framåt. Det handlar ofta om tvivel på min egen förmåga, ibland om tidsbrist och ibland om helt andra saker. Idag fick jag en väldigt fin kommentar på min blogg för inlägget ”Ett brev till dig” som fick mig att fundera på varför orden inte kommer.  Det gav mig också inspiration och energi. Jag vill ju skriva, har massor att skriva!

Ikväll efter ett träningspass läste jag Debutantbloggen och plötsligt lossnade det. Jag såg en bild framför mig och en historia målades upp för mitt inre. Det här är mitt bidrag till fantastiska Debutantbloggen och en ny skrivövning. Fantastiskt vad lite fin respons och en skrivövning kan göra…

Meningen som skulle inleda det hela har jag markerat med fet text. Det som följer är kvällens ord från mig.

Tre barn sitter längst ute på bryggan. En av dem tittar upp mot himlen och säger med låg röst:

”Se på himlen, se hur vackert blå den är.”

De två andra barnen tittar först på varandra med en menande blick, kisar sedan för att skydda ögonen mot den starka solen och tittar motvilligt upp mot himlen.

Elsa som är äldst svarar:

”Vad menar du nu, Alma? Vaddå, vackert blå? Det är en himmel bara. Blå som en vanlig jäkla himmel och några vita moln. Att du alltid ska vara så märkvärdig.”

Alma vänder ned blicken, låter det långa, ljusa håret falla framåt, utmed sidorna av ansiktet så att hon ska slippa se, slippa möta Elsas blick. Alma kikar ned i vattnet, dinglar med benen vid bryggkanten och knyter de små nävarna hårt. Hon tvekar en aning innan hon fortsätter eftersom hon vet att hon troligen kommer att starta ett nytt bråk med Elsa.

”Jag menade bara att himlen är vacker. Både när man ser på den här från bryggan och när man ser den ovanifrån”, säger Alma försiktigt.

Elsa ställer sig hastigt upp, stampar trotsigt i bryggan och lägger armarna i kors. Alma fortsätter stirra ned i vattnet och anar vad som kommer att hända, men hon tänker inte låta sig kuvas. Inte den här gången heller.

”Vad tusan menar du egentligen? Ser himlen uppifrån? Vad är det för nytt jävla påhitt?” frågar Elsa, nu med hårdare, högre röst.

Alma tänker att hon borde vara tyst. Hålla sina tankar för sig själv, men det är något därinne i henne som pickar hårt och vill ut, måste ut.

”Jo, i våras flög jag med mamma till Spanien och då såg jag den blå himlen och de vita molnen ovanifrån. Det var som en härlig sockervaddsvärld”, svarar Alma .

Det första slaget träffar Alma i ryggen och hon är nära att falla ned i vattnet, men hon får tag i bryggkanten och håller sig kvar, liggande. Hon har lärt sig att det bästa försvaret mot slag och sparkar är att kura ihop sig som en liten boll.

Alma ligger på bryggans yttersta kant och håller de små, tunna armarna runt huvudet för att skydda sig så gott hon kan. Hon vet att det bara är början.

/Anni

Sökljus

/ annisvensson / 6 kommentarer

Foto: Oliver Ivanov, Unsplash.com

Ibland förlorar jag mitt sökljus. Jag har stakat ut en väg framåt, en väg jag bestämt mig för att fortsätta vandra oavsett vad som möter mig. Ett mål som hägrar långt borta vid horisonten – mitt namn på en bokrygg och en viktig berättelse. Men ibland, i stunder av otillräcklighet förlorar jag det där ljuset som leder framåt.

Ännu en människa i min närhet som betyder oerhört mycket är sjuk, mycket sjuk och jag kan inte göra någonting för att hjälpa. Ingenting. En annan människa som står mig mycket nära har en kronisk sjukdom som kan mildras, men som ändå alltid kommer att finnas där. Och så en jäkla massa andra saker jag inte kan påverka.

Är det så att känslan av otillräcklighet är en av de tyngsta att bära?

Oftast är jag stark, vänder negativa händelser till något positivt och tänker att allt, allt har någon slags mening. Men många gånger och i stunder som den här förlorar jag lite av allt det där. Vad är meningen? Finns det ens en mening?

Finns det någon mening i att skriva det jag skriver nu? I det jag skriver i övrigt. Alla mina jävla ord. Söker jag efter svar på sånt som kanske inte har något svar?

Behöver hitta tillbaka till sökljuset. Lyssnar då på musik som gjort och gör skillnad. Som Kent. De finns inte mer, men de gick från ingenting, gjorde en lysande karriär, skapade musik, texter och ord som betyder något och som kommer att leva kvar för alltid. Hos mig och hos tusentals andra. Ikväll lyssnar jag åter igen på Kents fantastiska musik och hittar svar.

Kanske hittar du det också.

Tack, Kent. För allt.

Premiär för min första E-novell; En berättelse från ovan

/ annisvensson / 18 kommentarer

Omslag: Tony Svensson, artura.se

Hurra! En av de stunder jag väntat på är äntligen här och ytterligare en milstolpe är nådd. Det är premiär för min allra första e-novell. Från och med idag finns den att köpa på Adlibris och Bokus. 

E-novellen En berättelse från ovan har med sin inledning vunnit pris i en skrivartävling, anordnad av Litteratursalongen.

Berättelsen handlar om vad som händer med oss människor när hjärtat slutar slå, när vi dör. Kanske är det något vi inte kan föreställa oss. Fram till nu.

En medelålders kvinna lever sitt liv i hög fart och så effektivt som möjligt. Utan att reflektera över vad som egentligen är viktigt eller vad hon egentligen vill. Hon drabbas oväntat av sjukdom och därefter blir ingenting som förut. Det visar sig vara för sent att uppfylla alla de där drömmarna hon bar på. I alla fall på det sätt hon tänkt sig.

En berättelse om att våga följa sina drömmar innan det är för sent. Och om tro, hopp och att döden kanske är något annat än vad vi kunnat tro eller vågat hoppas på. En berättelse om en plats vi inte kan se. Tänk om det finns en annan dimension där vi återser människor vi saknat, men kanske på ett annat sätt, i en annan form? Det vi inte kan se, kanske ändå finns. Tänk om…

Mina tankar kring berättelsen
Min förhoppning är att novellen ska leda till samtal om både livet och döden. Vad gör vi med vår tid här på jorden? Följer vi våra innersta drömmar och önskningar eller har vi för bråttom för att känna efter?

Många människor har svårt att tala om döden och en del bär på sorg och saknad efter nära och kära. En smärta och sorg som är svår att lindra. Med den här berättelsen vill jag också inge hopp och väcka en tanke om att döden kanske inte är vad vi tror. Tänk om varje slut är en helt ny början? Jag har inspirerats av både egna upplevelser och av andra människors berättelser. Människor som förlorat någon närstående. Och som mött en fjäril…

Om mig (om du inte visste det här förut)
Jag heter Anni My Svensson och jag är skribent, krönikör, författare och förläggare. Uppvuxen i Södertälje, numer boende i Järna, ett par mil söder om Södertälje. Vill genom mina berättelser inspirera, beröra, sätta ljus på viktiga samhällsfrågor och förbättra världen eller i alla fall göra något i världen lite bättre. Jag har som mål att ge ut min första, egna bok på temat ”Ingenting är omöjligt” under 2017. Arbetar som kommunikatör, skriver på fritiden noveller, böcker, krönikor och bloggar (publicerad bl a i Allas, Länstidningen i Södertälje, i en novellantologi och i böcker om hälsa).

Vill du läsa e-novellen En berättelse från ovan? Hoppas det!
Den finns att köpa från och med idag den 18 april på Adlibris och Bokus. Yay!

Du får jättegärna berätta vad du tycker när du har läst och vill du skriva en kort recension skulle jag bli mer än superduperglad. Nu fortsätter arbetet med mina större bokprojekt och med del två av denna novell som plötsligt kom till mig igår.

Obeskrivligt glad idag över att jag nått så här långt, men också lite orolig och fundersam. Mina ord och min alldeles egna, första e-novell har fått vingar. Vad ska ni tycka…?

/Anni

Ps. Tack Joelsgården Förlag för allt arbete, Artura Photo Art för hjälp med omslaget och tack till alla som stöttar mig på min skrivarresa. Utan er vore jag inget.