Premiär för min första E-novell; En berättelse från ovan

Omslag: Tony Svensson, artura.se

Hurra! En av de stunder jag väntat på är äntligen här och ytterligare en milstolpe är nådd. Det är premiär för min allra första e-novell. Från och med idag finns den att köpa på Adlibris och Bokus. 

E-novellen En berättelse från ovan har med sin inledning vunnit pris i en skrivartävling, anordnad av Litteratursalongen.

Berättelsen handlar om vad som händer med oss människor när hjärtat slutar slå, när vi dör. Kanske är det något vi inte kan föreställa oss. Fram till nu.

En medelålders kvinna lever sitt liv i hög fart och så effektivt som möjligt. Utan att reflektera över vad som egentligen är viktigt eller vad hon egentligen vill. Hon drabbas oväntat av sjukdom och därefter blir ingenting som förut. Det visar sig vara för sent att uppfylla alla de där drömmarna hon bar på. I alla fall på det sätt hon tänkt sig.

En berättelse om att våga följa sina drömmar innan det är för sent. Och om tro, hopp och att döden kanske är något annat än vad vi kunnat tro eller vågat hoppas på. En berättelse om en plats vi inte kan se. Tänk om det finns en annan dimension där vi återser människor vi saknat, men kanske på ett annat sätt, i en annan form? Det vi inte kan se, kanske ändå finns. Tänk om…

Mina tankar kring berättelsen
Min förhoppning är att novellen ska leda till samtal om både livet och döden. Vad gör vi med vår tid här på jorden? Följer vi våra innersta drömmar och önskningar eller har vi för bråttom för att känna efter?

Många människor har svårt att tala om döden och en del bär på sorg och saknad efter nära och kära. En smärta och sorg som är svår att lindra. Med den här berättelsen vill jag också inge hopp och väcka en tanke om att döden kanske inte är vad vi tror. Tänk om varje slut är en helt ny början? Jag har inspirerats av både egna upplevelser och av andra människors berättelser. Människor som förlorat någon närstående. Och som mött en fjäril…

Om mig (om du inte visste det här förut)
Jag heter Anni My Svensson och jag är skribent, krönikör, författare och förläggare. Uppvuxen i Södertälje, numer boende i Järna, ett par mil söder om Södertälje. Vill genom mina berättelser inspirera, beröra, sätta ljus på viktiga samhällsfrågor och förbättra världen eller i alla fall göra något i världen lite bättre. Jag har som mål att ge ut min första, egna bok på temat ”Ingenting är omöjligt” under 2017. Arbetar som kommunikatör, skriver på fritiden noveller, böcker, krönikor och bloggar (publicerad bl a i Allas, Länstidningen i Södertälje, i en novellantologi och i böcker om hälsa).

Vill du läsa e-novellen En berättelse från ovan? Hoppas det!
Den finns att köpa från och med idag den 18 april på Adlibris och Bokus. Yay!

Du får jättegärna berätta vad du tycker när du har läst och vill du skriva en kort recension skulle jag bli mer än superduperglad. Nu fortsätter arbetet med mina större bokprojekt och med del två av denna novell som plötsligt kom till mig igår.

Obeskrivligt glad idag över att jag nått så här långt, men också lite orolig och fundersam. Mina ord och min alldeles egna, första e-novell har fått vingar. Vad ska ni tycka…?

/Anni

Ps. Tack Joelsgården Förlag för allt arbete, Artura Photo Art för hjälp med omslaget och tack till alla som stöttar mig på min skrivarresa. Utan er vore jag inget.

Vad är det som skaver?

Energi och inspiration finns och jag skriver som aldrig förr. Krönikor (den senaste hittade sin väg till lokaltidningen), noveller, blogginlägg och andra texter. Min första e-novell publiceras förhoppningsvis inom kort, men vad händer med det allra viktigaste? Bokprojektet som jag haft som mitt främsta mål. Det där manuset har jag inte vidrört på länge. Varför?

Som skrivare är jag troligen långt ifrån ensam. Du har den där drömmen om den egna boken (eller uppföljaren), bokryggen med ditt namn och titeln på ditt verk. Ditt mål. För att du tror att du har något viktigt att berätta, för att du tror att dina ord kanske kan göra skillnad eller någon helt annan anledning som är viktig för just dig.

Kring det finns både gigantiska förhoppningar och en jäkla massa rädslor.

Du vet att du har något att berätta, du vet att du kan (nåja, kanske kan) och du vet att den där berättelsen måste få bli berättad, komma ut, bli delad och  läst.

Vad är det som hindrar mig (och vad hindrar dig)?

För mig stavas det RÄDSLOR. Rädd för att inte lyckas och för att det inte ska bli tillräckligt bra. För just det där att slutföra en hel bok är ett gigantiskt projekt. Och att slutföra en bok som blir bra och som människor kan ta till sig är så stort att det skrämmer mig.

Inser att jag nog uppenbarligen ägnat mig åt vad som benämns ”prokrastinering”. Om det här inlägget inte var så intressant för dig ” so far” har du nu kanske i alla fall funnit ett nytt ord. Prokrastinering.

Och med det sagt – åter till det stora projektet. Sätt en plan för tusan. Skriv klart det där som måste få bli skrivet.

/Anni

Ps. Det kanske inte handlar om ett bokprojekt. Kanske är det något annat du skjuter upp. Varför?

Hurra! En ny krönika i Allas veckotidning.

Den senaste tiden har jag haft svårt med skrivarmotivationen, men jag har också tänkt att den kommer tillbaka. Måste komma tillbaka. Igår kom ett oväntat mejl och förgyllde min dag. Och vips! befinner jag mig i ett lyckorus.

Det var Allas veckotidnings redaktionschef som hörde av sig. Jag skickade en ny krönika förra våren, fick veta att den var bra och att de skulle publicera den. Lite längre fram bara. Sedan blev det tyst läääänge. Men igår kom ett mejl som berättar att min krönika ”Hur en brun dag blir gul” publiceras i Allas veckotidning nummer 18 som kommer ut den 27 april. Yay!

Inte nog med det. Fick även ett sms om ett paket, en kartong med böcker som ska hämtas ut. Förstod snart att det är bok nummer tre i serien om Hälsa och folkbildning där jag har en längre text med. Det är så länge sedan jag skrev texten att jag helt förträngt det. Mer om det inom kort.

Det en speciell känsla det där, varje gång. Det går inte att jämföras med något annat. Lyckan när de egna orden publiceras, blir lästa och kanske, kanske får betydelse för någon annan. Oslagbar energikick och boost jag behövde precis just nu när skrivandet gått trögt och livet bjudit på många gupp. Är det inte förunderligt med livet?

Igår kväll gjorde jag som alltid och precis som min fantastiska skrivarcoach Kim M Kimselius också alltid gör. Jag njöt ett glas mousserande vin och firade en ny publicering. Jag gjorde det tillsammans med en av mina inspirationskällor, min dotter. Hon fick dock nöja sig med påskmust… Tillsammans såg vi filmen Trolls, en jättebra film om vänskap, kärlek och vikten av att tänka positiva tankar även vid motgång.

Imorgon är det fredag och då firar jag igen med en ny bok i min hand. Stort tack till alla skrivare, läsare, vänner och fantastiska människor därute som hejar på mig!

Utan er vore jag ingenting.

”She believed she could. So she did.”

/Anni

Så jäkla svårt.

Foto: Dorin Vancea, unsplash.com

Foto: Dorin Vancea, unsplash.com

Tänk att det ibland ska vara så svårt att göra det där som man måste göra. Det där som har en deadline och som behöver bli klart. Orden och meningarna som måste komma, kommer inte. Inget finns där, hur djupt jag än letar och gräver så är det bara tomt. Frustrationen växer.

Kommande vecka ska jag (om jag lyckas bli klar) lämna ifrån mig en novell till en antologi som ska komma ut till sommaren. Temat är spänning/thriller. Påbörjade en ny berättelse, kom till tio sidor och sedan tog det stopp. Kom upp med en ny idé när jag nyligen var på semester och påbörjade en ny novell. Det gick i rasande fart, kändes toppen eftersom det var annorlunda och en novell i Anni-manér och vips! hade jag tjugoen handskrivna sidor. Har sedan fortsatt skriva lite då och då och började närma mig avslut, men så var jag tvungen att skriva om eftersom vissa delar inte passar in i just den här antologin. Någonstans där försvann flytet och jag kommer inte framåt. Det är bara lite kvar, men jag sitter fast. Sliter mitt hår.

Tar promenader, tränar och går i rask takt på löpband eftersom jag vet att framåtrörelse brukar sätta fart på fantasin och kreativiteten. Men det är poff! borta. Det enda jag lyckas få ihop just nu är ett blogginlägg då och då och andra texter som det inte är ett dugg bråttom med och som ingen väntar på. Det går bra att skriva och det är roligt, men inte det där som jag egentligen måste.

Läste nyligen ett intressant inlägg av författaren Jorun Modén som handlar om skrivkramp ”10 knep för en givande skrivkramp”.  Jag inser att min kramp troligen hänger ihop med höga ambitioner, en besvärlig inre kritiker och att jag kanske behöver en skrivpaus.

Det kanske blir så att jag inte är med i den där andra, efterlängtade antologin ”Morden på Färgargården”. Kanske har livet på sistone bjudit på för många gupp som gör att min hjärna är för trött och behöver vila. Jag kanske bara behöver just vila för att sedan komma tillbaka till novellerna och bokprojekten. Problemet är att jag bara har fyrtioåtta timmar på mig, så jag kanske måste kasta in den berömda handduken den här gången. Ogillar tanken skarpt eftersom jag är nästan klar, men ibland får man kanske lov att se sig besegrad. Kanske är det till och med det bästa man göra för sig själv, även om det är svårt. Så svårt att det gör ont.

Kanske måste jag för en liten stund. Bara vila. Tills orden kommer tillbaka.

”Att göra det bästa man kan innebär då och då att man vilar och inte gör
någonting alls.” /Jesper Caron

/Anni

Vad jag skriver om.

anni-feb-2017

En blåsig dag vid havet, Mörkö. En plats där jag hämtar energi och inspiration.

En av de vanligaste frågorna jag får när jag berättar att jag skriver berättelser är ”Vad skriver du om?” Jag har länge försökt hitta korta formuleringar för att snabbt beskriva just det och fann ett superbra blogginlägg om ”enradingar” som hjälpt mig på traven.

Jag vill tacka Eva Karlsson med bloggen riktigare. com Det var där jag läste om ”enradingar” för första gången och om en bok av Fredrik Lindqvist som heter ”Att skriva filmmanus”. Jag fick en verklig aha-upplevelse! Här i Evas fina blogg kan du ta del av alltihop som inspirerade mig: ”Enradingar & synopsis”

Filmmanus har både olikheter och likheter med ett bokmanus. När det gäller att beskriva innehåll kort tycker jag att det fungerar utmärkt i båda fallen att använda sig av ”enradingar”.

Standardformeln för en enrading är: [Filmens eller bokens titel] handlar om en [beskrivning av huvudpersonen] som [vad huvudpersonen gör] för att [vad personen vill].

Utifrån det har jag nu grunnat på mina längre berättelser och försökt formulera enradingar. Håll i er, för här kommer den första. De övriga, bland annat en spänningsroman med inblick i säkerhetsbranschen och ett spektakulärt rån kommer inom kort…

”Och bortom ett leende”
Handlar om en ung och vilsen fjortonårig flicka med självskadebeteende. Hon har förlorat tron på livet och tappat bort sig själv. Men en natt när hon bestämt sig för att inte leva händer något som gör att hon återfår hoppet. En vändpunkt där hon väljer ljuset framför mörkret. Hon bestämmer sig för att leva och når till slut efter en lång kamp, sina drömmars mål.

Ett citat har följt mig genom livet och jag har valt att inleda denna berättelse med just det citatet. Jag vet inte när jag först hörde eller läste det, men det är en text skriven av Carl Gustaf Jung (1875-1961 filosof, författare, psykolog m.m.) Jag tycker det är värt att påminnas om att oavsett vad som händer oss eller vad vi är med om, så kan vi hitta sätt att ta oss vidare framåt.

Från och med nu kommer jag aldrig kunna glömma. Texten kommer inleda min första egna berättelse och nu sitter de två raderna även på min arm. Jag bestämde mig för många år sedan att göra två tatueringar. Nu är den första äntligen klar och jag bockar av ytterligare en sak på min ”bucketlist”.

Duktiga Cecilia Pisano på House of Pain.

Duktiga Cecilia Pisano på House of Pain. Det gjorde inte ont, inte alls. (Foto: Tony Svensson, artura.se)

Pågående arbete.

Pågående arbete. (Foto: Tony Svensson, artura.se)

anni-tat-3

Det färdiga resultatet och jag är så jäkla nöjd.

Nu ska jag kika på Mello med min dotter och två av hennes kompisar. Så småningom ska jag fortsätta skriva och bli klar min första egna bok och sedan alla de andra. Hoppas du vill hänga med och se om jag lyckas…

/Anni

Om vila, en ny novell och en storm

I tre dagar har jag gjort typ ingenting. Tittat på och lyssnat till havets brus, låtit vinden rufsa om mitt hår. Gjort ett enda inköp – en hatt. Läst lite och varit i solen. Ätit massor med god mat och exotiska frukter, sippat på en och annan Margarita, Mai Tai och Pina Colada. Ensam.

Ensam är något som många kommenterat.  ”Reser du helt ensam till Thailand? Oj, vad modigt!” eller vid middagarna här på hotellet; ”Men, Anni du är så välkommen att sitta här med oss. Det kan väl inte vara så kul att sitta där helt själv?” Men jag har förklarat att jag försöker vara författare en del av min tid och samtidigt pekat på min skrivar- och anteckningsbok som jag burit med mig i väntan på inspiration. Och de har förstått. Tror jag. Men de som nog inte förstått är de som arbetar i hotellets restaurang. De kanske tror att jag är en sån där resereporter som rapporterar om olika platser. De är för artiga för att fråga om min anteckningsbok och penna som funnits med vid varje måltid (frukost, lunch och middag) och jag är så glad åt den fantastiska servicen att jag inte säger något alls, mer än tack! 🙂

Jag har inte behövt vara ensam. Jag VILL vara ensam. Fått inbjudan att vara med på andras middagar och det är jag så himla tacksam för (TACK! Ni vet vilka ni är, fina människor här på hotellet), men jag har vänligt tackat nej och istället ägnat mig åt det jag kom hit för. Vila och ett försök till att hitta ny skrivarinspiration. Jag har deadline den sista februari på ett par noveller och lite längre fram i år min första helt egna bok.

Fick en del ideer igår och så idag kom det. Inspirationen. Tjugoen handskrivna sidor på stranden. Fem karaktärer, början, handling och slut. En ny novell, den första i genre deckare/thriller eller kanske till och med lite åt hållet erotic crime. Berättelsen utspelar sig på Arlanda, på ett flyg och i Thailand…

Just nu känns det bra, men imorgon kan delar eller allt åka i papperskorgen. Det där är något man inte vet förrän långt senare när tvivel och redigering och åter redigering är klart. Men poängen kvarstår. Genom vila, miljöombyte och egentid kom inspiration, energi och ideer tillbaka 😊

Idag var det någon som förutsett regn. Hittills har det varit fel. Hotellägaren har dock viss oro i blicken och han sade tidigare idag;  ”Tomorrow the storm and heavy rain will hit us”.  Well, nu har jag hört om regn, storm och översvämningar i drygt en vecka. Under tiden har solen bränt min näsa tvärröd och mycket tråkiga nyheter från Sverige är det som har ”hit me” hittills.  Tyvärr kan jag inte göra ett dyft åt det när jag befinner mig här. Hur gärna jag än skulle önska och vilja, men det är saker jag kommer behöva ta tag i när jag kommer hem.

Nu har jag fått sol i tre dagar av sex möjliga. Alltid nåt och jag är tacksam som tusan! Jag hoppas kunna åka till ön Koh Mook imorgon där det finns en tjej som likt  mig är på ”ensamkonferens”. Vi hamnade bredvid varandra på planet hit till Thailand, så jag hade mycket trevligt sällskap på den låååånga flygresan. (Tack, Caroline för det nya ordet och för trevligt sällskap. Hoppas vi syns imorgon eller måndag och om inte vet du varför! En storm. Typ.) Jag sippar vidare på en Margarita, lägger in den nya novellen i datorn, börjar kanske redigera efter middagen och beach partyt som väntar och hoppas att han har fel, den där hotellägaren. Och om inte, så får jag väl rida ut den stormen också.

Till sist en av mina absoluta favoritlåtar som en av mina bröder skickade mig idag som en påminnelse. Både låten och texten är fantastisk. Och har du inte sett filmen där den är med, ”Meet Joe Black” så se den! Tack, Tony det var precis vad jag behövde idag.

Premiär för recensioner och min första högläsning

Armbandet är beställt från Attestål design. Finns på Instagram som attestal_design

Armbandet är beställt från Attestål design. Finns på Instagram som attestal_design

I oktober fick jag mitt livs första recension. Nu i november fick jag den andra. Det var fantastiska ögonblick. För första gången är det två personer som verkligen tar sig tid att både läsa och skriva något till mig om det de läst. Om två av mina publicerade noveller.

Den första novellen som recenseras heter ”Historiens vingslag” och är en av totalt tre noveller som jag bidragit med i antologin Färgargårdens andar. Boken som är skriven av mig och en grupp härliga kurskamrater från förra årets skrivarkurs finns att beställa på Adlibris och Bokus.

”Jag har börjat läsa den nyutkomna boken Färgargårdens Andar, en novellantologi där bl a Kim Kimselius har bidragit. Så kom jag till novellen Historiens vingslag av Anni Svensson. Jag blev helt trollbunden … när jag slutat läsa kom jag på mig med att sitta rak som en småskoleelev som följer allt fröken säger för att inte missa ett enda ord. Hon fångar stämningen precis som om man går balansgång på en tunn lina mellan sömn och vakenhet, mellan dröm och verklighet, mellan nuet och det förflutna – allt dolt i den skugga som nattens mörker sveper runt allt och som suddar ut konturerna … Lycka till med ditt fortsatta skrivande!”

/Christina Gustavson, författare, rättspsykiater och forskare.

Tusen tack, Christina! Dina ord värmer så in i norden (och själen) härligt.

Christina är en jätteduktig och produktiv författare som lyckas otroligt bra med den där lite kluriga glimten i sina noveller. Hon och hennes noveller påminner mig faktiskt lite om Agatha Christie. (Om du läser Christinas noveller kommer du nog att förstå vad jag menar.) Christina har även ett eget förlag. Du kan läsa mer om Christina och alla hennes böcker på Joelsgarden.se

Nu i november fick jag ytterligare en recension på en annan novell – ”Astrid och Beda” som ingår i samma antologi och det var då jag kände att det var dags att fira. Med ett blogginlägg 🙂

”En välskriven berättelse som lämnar mig med eftertanke och längtan efter mer. Skriven  med ett enkelt och härligt språk, och en målande beskrivning som ger mig precis lagom för att kliva  in i och omslutas av en värld full av kärlek, vänskap, fördomar och sorg. Jag förs tillbaka i tiden och Annis sätt att skriva får mig att känna att jag är med, jag både deltar och betraktar. Gripande berättelse, rekommenderar den varmt! Längtar efter din bok!” /Susanne Breitner

Stort och varmt tack, Susanne! Dina ord värmer mig långt in i själen och ger mig ny energi och nytt mod att vandra vidare på min skrivarstig.

Och jag nynnar ikväll glatt på en pigg melodi och hoppas så småningom kunna fortsätta skriva på mina krönikor, nya noveller och mina helt egna böcker. Det finns hopp!

/Anni

Ps. Det blir premiär för ytterligare en superspännande sak inom kort. Den 4 december kl 15-16 kommer jag att finnas på Järnas bok- och pappershandel Tudda Galumpan. Jag har den stora glädjen att få prata om skrivande, drömmar och mål. Jag kommer även att läsa en del ur en ännu opublicerad novell som i våras vann en skrivartävling för sin inledning. Det blir även tips om bra skrivarkurser och böcker om skrivande. Läs mer om innehållet här i eventkalendern. Hoppas vi ses där!

Det där med författarporträtt

anni_forfattarbild

Ikväll har jag fått ett mejl som fick mig att hoppa högt. Nåja, nästan i alla fall… Jag ska verkligen få sitta i en riktig bokhandel och läsa någon av mina texter. Hur stort är det? Megastort! Jag har också börjat fotografera lite och funderar över det där med författarporträtt. Måste man göra som alla andra eller kan man gå sin helt egna väg?

Kanske kan man göra något helt annorlunda? Fungerar det? Kan den här bilden vara mitt författarporträtt eller bör det vara något mer ”mainstream”?

Vad tycker du? Berätta!

/Anni

Ps. Återkommer om datum och tid för uppläsning. Troligen någon gång i december, under en söndag eftermiddag.

Mörkret, Tudda Galumpan och jag

 

anni_okt_2016_ute

Vissa dystra dagar vill jag bara stanna kvar i sängen, dra upp täcket så att bara nästippen sticker fram.  En månad har gått sedan mitt senaste inlägg, höstmörkret har gjort sitt inträde och ryggsmärtan håller mig i ett fast grepp. Jag bara hoppas att det ska vända, bli ljusare och att den där tröttheten och värken på något jäkla magiskt vis ska försvinna. Har du varit i liknande irriterande situation någon gång?

Det blir sällan bättre genom att ligga still, även om det är just det som lockar mest. Tar jag mig bara upp och ut i  naturen, så kan det vissa dagar bli lite bättre. Förra helgen gjorde jag det jag gjort varje dag under tiden med ryggskott. Tog mig upp, åt frukost, petade i mig ett gäng piller för att lindra den värsta smärtan och sedan en promenad. Och visst blir det aningens lite bättre för stunden med rörelse. Stelheten minskar och så även värken och trycket över ryggen. Just denna dag hände dessutom något oväntat och smått fantastiskt som fick mig att le och skina trots omständigheterna just nu.

När jag varit på Apoteket och hämtat ut ytterligare en påse mediciner vandrade jag åter hemåt. Men den här dagen valde jag en annorlunda väg, en väg jag inte brukar gå. Och där såg jag den. En dörr med skylten ”Tudda Galumpan Bok och Papper”. Något sa mig att jag borde gå in och titta, så med mössan djupt neddragen över mitt bångstyriga hår kände jag på dörrhandtaget och dörren gled upp. Det var fortfarande öppet trots att skylten visade att öppettiden borde vara slut.

tudda-galumpan-dorr-stor

Entrédörren till bok- och pappershandeln Tudda Galumpan.

Väl inne i butiken möter jag en trevlig kvinna som visar sig heta Tin. Det är en liten, mysig butik med fina böcker, papper, pennor, färger och annat sånt som jag älskar. Köper färgpennor och en vacker anteckningsbok till min dotter och hennes berättelser. Det finns ju inte så många bokhandlare kvar, så jag vill gärna stödja de få som finns. Jag älskar att gå omkring bland riktiga böcker, både i butiker och på bibliotek. Insupa atmosfären, känna doften av papper och känslan av att det finns så mycket fantastisk historia, fantasi och kunskap samlat på en plats. Och så drömmer jag förstås om att en dag där i hyllorna få se en bokrygg med bara mitt namn på 🙂

akvarell-solros

Jag målar lite akvarell också ibland när hjärnan behöver vila. Det här snabba alstret kom ur inspiration från en solros som växer ensam ur asfalt och grus utanför mitt hus. Den heter ”Fire within”.

Vi småpratar lite, Tin och jag och en annan entusiastisk besökare. Jag får veta att butiken nominerats till Årets innovationspris (vinnaren presenteras på Södertälje Galan den 11 nov.) och att butiken även rymmer det nystartade förlaget Zensekai, litteraturpedagog m.m. Spännande! Jag minns ett tidigare inlägg om en man som också vågade följa sina drömmar och öppnade en bokhandel i vår digitala tidsålder; ”Galet eller smart?”

Jag kan förstås inte låta bli att berätta att jag debuterat i höst med bland annat tre noveller i antologin Färgargårdens andar. En bok som tillkommit efter en skrivarkurs med den inspirerande författaren och skrivarcoachen Kim M Kimselius och som betyder ett helt gäng lyckliga debutanter. Kika gärna här: ”Lyckliga debutanter”

Tin undrar om jag kanske kan tänka mig att läsa upp delar av mina texter i butiken. De behöver fler aktiviteter och hon säger att det vore roligt att få in människor som bor och verkar i trakten. Det tar en stund innan det där sjunker in. Jag, ska jag sitta i en riktig bokhandel och få läsa mina texter, mina egna texter…? Kanske novellen om unga Astrid och Beda och olycklig kärlek i ett trångsynt samhälle. Vågar jag? Skulle någon vilja lyssna? Det låter ju nästan för bra för att vara sant. Plötsligt är den där mörka dagen lite ljusare, den gula soffan och fåtöljen i butikens ena hörn ser inbjudande ut och jag undrar om det är där jag kommer att sitta om jag tackar ja… Besökaren i butiken tycker det hela låter som en lysande idé och tackar ja på stående fot till att komma och lyssna.

tudda-galumpan-broschyr

På bilden syns den inbjudande gula fåtöljen och soffan.

Ah, livet är så himla fantastiskt ibland. Jag kände inte ens till den här bokhandeln som bara ligger 400 meter från mitt hus i Järna (okej, jag är hyfsat nyinflyttad). Visst är värken i ryggen kvar och den enorma tröttheten efter en lång period med just värk. Men det här besöket och frågan jag fick gjorde att jag känner mig lite, lite gladare. Nu bara måste jag bli bra fort som attan och få energin tillbaka så att jag kan återgå till mitt arbete (har i alla fall börjat jobba lite denna vecka!) och fortsätta skriva på mina helt egna böcker. En av dem, en bok om smärta har fått en del nytt innehåll, men än så länge bara korta minnesanteckningar på Post-It lappar. Hurra för Post-It 🙂

För tillfället kan jag bara skriva en pytteliten stund, det här inlägget är uppdelat på flera dagar, men så nödvändigt att få skriva. Jag vill bli helt bra nu, kunna ringa Tin och kanske boka in den där stunden då jag får sitta där och läsa mina texter. Om jag vågar. Tänk bara att få förmånen att göra det och att någon kanske vill lyssna, kanske tycker och tänker något om det jag skrivit. Kanske till och med vill läsa och köpa mina böcker så småningom?

Livet är fullt av förunderliga händelser och ofta när man minst anar, öppnas nya dörrar. Är det slumpen, tillfälligheter eller något annat? De funderingarna har jag också bloggat om tidigare ”Slumpen är kanske ingen tillfällighet?” och nu blev alla de tankarna aktuella igen.

Håll en tumme för mitt fulla tillfrisknande, så att jag får möjlighet att fortsätta resan mot mina drömmars mål. Kommer du och lyssnar om jag vågar läsa?

/Anni

Ps. Du kanske funderar på vad Tudda Galumpan betyder? Det är namnet på en envis och stolt liten häst skapad av författaren Kerstin Backman. Pappershästen får liv när flickan Ylvali läser rätt ramsa och hästen tar med Ylvali till fantasins land. Här kan du läsa mer, anmäla dig till nyhetsbrev för kommande aktiviteter m.m. i bokhandeln: Tudda Galumpan Bok och Papper Gilla gärna deras sida på Facebook så att fler hittar den här fina butiken.

Konsten att slåss mot jättar och att fira

A photo by Christopher Sardegna. unsplash.com/photos/CMOa3H1SXG0

Foto: Christopher Sardegna. unsplash.se

Livet, det förunderliga, är sällan enkelt. Och jag har kommit på att jag firar alldeles för sällan när saker på något märkligt vis, ändå faller på plats. Firar du, när du lyckats med något? Du vet de där dagarna då något superkul och bra har hänt eller den där dagen när du gått i mål med något du kämpat med under lång tid? Firar du då? Jag gör det ibland, men alldeles för sällan.

Så nu ska jag göra det. Fira! Det är snart höst och med det följer mörker, kyla och kanske trötthet. Det blir mörkt och det är obevekligt, men i år ska jag istället för att deppa, tända ljus och hoppa i de vackra höstlöven. Kanske du också kan göra det? Du kanske också har saker att fira? Saker du kanske inte ens hunnit tänka på?

Snart, snart kommer boken, den allra första ”riktiga” boken,”Färgargårdens andar” där jag har bidragit med tre noveller. Det ska jag fira med att åka till bokmässan i Göteborg ett par dagar i slutet av september. Kika på boken och hålla i den. Med målbilden att nästa år är jag förhoppningsvis där igen med min alldeles egna bok. Och så ska jag kolla in de där riktiga författarna, deras verk och fortsätta skriva såklart.

Jag ska också fira att det omöjliga är möjligt. Att vinna över ett försäkringsbolag efter flera överklaganden är stort. Till och med en av mina läkare skrev så här för ett år sedan till mig. Citat: ”Även om jag, som du sett av mina intyg, anser att du har rätt, så är dina chanser att vinna nästan obefintliga och därför tycker jag inte att du ska lägga mer tid eller eventuella pengar på att överklaga.”

Well. Hopp finns oavsett vad någon säger och oavsett position. Idag fick jag veta att de även ersätter ytterligare en del som jag stridit för. I två år. Därför unnar jag mig också en firarhelg i Stockholm i september. Gör stan, myser på hotell och fortsätter skriva 🙂

Because I´m worth it.

/Anni

Ps. Om du tycker att det där med jättar, David och Goliat, underdogs m.m. är intressant, läs ”David och Goliat” skriven av Malcolm Gladwell. Mästerligt.